När social medier blir hela livet ..

 .. verkar det som om många helt förlorar förmågan att förhålla sig till andra människor på ett anständigt och begripligt sätt?

Som vanligt är det inte de stora frågorna och motgångarna som knäcker dig, utan de små, upprepade och irriterande bagatellerna som får dig på fall.

Som den gången när livet varit outsägligt jävligt att leva under en längre tid och jag höll mig uppe en hel arbetsdag enbart med hjälp av bilden av det ljuvliga, varma och väldoftande bad jag skulle unna mig när jag kom hem. När badkaret äntligen var fyllt till brädden och jag själv på väg i, var insikten om att varmvattenberedaren tydligen dragit sin sista suck, det som slutligen knäckte mig och gav mig mitt livs första och enda panikångestattack.

När jag äntligen fick luft grät jag hysteriskt medan Maken lika hysteriskt kokade vatten på spisen som han kunde fylla upp badkaret med.

Jag fick mitt bad och lärde mig också var gränsen går för vad jag står ut med.

En sådan gräns passerade jag nästan förra veckan. I och för sig har jag rört mig på gränsen under en längre tid då jag följt diverse åsiktsprofeter på twitter, bloggar och facebook. För det har gått så långt att det inte går att tala om samtal eller diskussioner längre.

Droppen var en bagatell. En passionerad, pensionerad gem-twittrare från vänster som ständigt verkar vara aktiv och uppkopplad fick ögonen på en annan pensionär med diabetes som haft oturen att hamna på ett äldreboende, mentalt helt frisk men amputerad och rullstolsburen.

Pensionär 1 grupp-HATAR högern, rasister, kapitalister, sverigedemokrater och alla som har en avvikande åsikt.

Pensionär 2 solo-HATAR den mat han serveras morgon, middag och kväll, vantrivs med sitt liv och förtvivlar över den situation han befinner sig i.

Båda retweetar allt som de tycker att deras läsare bör läsa och törstar uppenbarligen efter gemenskap och bekräftelse.

Pensionär 1 verkar vara mer hemma i systemet. Pensionär 2 trevar sig fram så gott det går. 

Så retweetar Pensionär 2 något som en av gem-vänsterns alla FIENDER tyckt om Pensionär 1 och helvetet bryter lös. Hela hatgruppen går till anfall mot en rullstolsburen, isolerad man som söker gemenskap på twitter och mer eller mindre KRÄVER att den livlinan ska kapas ..

.. och jag mår så fruktansvärt illa och känner att jag befinner mig i en miljö som är rent av skadlig för min psykiska hälsa.

Jag vill inte ens veta att den finns, än mindre befinna mig i den själv.

Så nu jag har ändrat på en hel del. Som första åtgärd köpte jag ett 1000-bitars pussel av Jan van Haasteren, sedan har jag använt spilltiderna till att påbörja ett alldeles eget text- och bildprojekt som roar mig obeskrivligt, trots att jag tvingats läsa igenom ALLA partiernas partipolitik mer än en gång.

Jag beställde och fick Jeanders bok POLITIK I BILD, något som rekommenderas mer än varmt. 227 sidor med intelligenta, uppiggande satirteckningar, upp till 6 stycken per sida, är nästan en gåva när priset är så lågt som 291 kr inkl frakt. Ni gör er själva en tjänst om ni köper den innan den begränsade upplagan tar slut.

Jag har gått med i ett politiskt parti. Vilket vill jag ha osagt fram till dess jag har bestämt mig för att stanna kvar, men de kontakter jag redan haft känns mänskliga och bra. Nu väntar sega, kanske intressanta, möten och förhoppningsvis spännande samtal vid kaffet efteråt, för jag inser att jag har ett nästan desperat behov av att träffa nya, verkliga människor.

Den här bloggen får finna sig i att vila mellan de tillfällen jag känner tillräckligt med lust eller frustration för att fylla den med innehåll.

Kanske blir det Katten, Naturen, mina Loppisfynd eller Politiken? Det får bli som det blir – verkligheten måste vara viktigare.

I morgon ska jag tillbringa en stor del av dagen bland Stockholmsmässans Antik & Kuriosa-försäljare.

Jag längtar.