Rädsla, osäkerhet, feghet och handlingsförlamning,

.. är inte goda ledaregenskaper, enligt min uppfattning. Men av någon anledning är det precis de egenskaper som är kännetecknande för nästan samtliga politiker i ledarposition i vårt land?

Det händer alltså inte särskilt mycket trots att behovet av handlingskraftiga och omedelbara åtgärder växer?

Men vad är de rädda för, våra politiska ledare?

Det är något jag funderat mycket på de senaste dagarna. Vad är det som skrämmer dem så till den milda grad att de nästan inte ens vill erkänna att det finns akuta problem att förhålla sig till?

Det mest skrämmande verkar vara kontakt med Sverigedemokraterna. Alla förhåller sig till och anpassar sig efter Sverigedemokraternas rörelser eller förslag. Ett förslag som kommer från eller stöds av SD är ett dåligt förslag även om det skulle bidra till att lösa ”utmaningar” som väljarna förvånas över att de överhuvudtaget har tillåtits uppkomma.

Men lika skrämmande verkar tanken på att råka ut för ett mediedrev och om det drevet dessutom innehåller anklagelser om samröre med SD, verkar det ses som en ren dödsdom.

Hur uppstår då ett ”drev”, kan man undra. Hur ”dödar” man en politisk motståndare med hjälp av sociala medier?

De stora aktörerna behöver ju något brännbart, som vid en hastig läsning åtminstone liknar fakta, för att tända en sådan brasa och även om partiernas pr-nissar gärna bistår med skandaler, påhopp eller rena lögner, så behövs det också lite allmän opinion för att få det hela att ta sig.

Där spelar sociala medier och framför allt twitter en stor roll. Går det att engagera stora twittergrupper som markerar sin tillhörighet med goda emojis och en gemensam hashtag känns det genast tryggare för journalisterna och tidningsägarna att gå till fullskaligt angrepp.

I det här sammanhanget talas det mycket om att det är den sk pk-eliten eller brun-högern som står för de värsta påhoppen, men finns det verkligen tillräckligt mycket ”småfolk” för att bilda en trovärdig opinion inom dessa ytterlighetsgrupper? Antalet medlemmar i de politiska partierna sjunker ju dramatiskt och de mer aggressiva aktörerna på vänster- och högerkanterna verkar inte vara tillräckligt verbala för att kunna bilda ett enhetligt budskap.

Om man är lite nördig, som jag, är det lätt att följa drevens uppkomst, bränsle och brinntid och därmed kunna konstatera att inget drev får egen kraft utan hjälp från en armé bestående av ”vanligt folk” som sitter och uppdaterar sina konton under dygnets alla timmar för att rädda landet, demokratin, yttrandefriheten eller något annat lika behjärtansvärt.

”Vanligt folk” – det är den gruppen jag själv tillhör, men det är inte så många som är politiskt aktiva på nätet i min omgivning, som ändå består av väldigt många olika tolkningar av begreppet.

Alltså måste ”vanligt folk” inom gruppen politiska opinionsbildare vara rätt lätta att identifiera.

Och efter att ha ägnat alldeles för mycket tid åt något så helt ointressant, och utan att ha något som helst faktaunderlag för mitt påstående, vill jag ändå påstå att de som är själva förutsättningen för de drev som de traditionella mediebolagen försörjer sig på och de som får våra politiker att livrädda huka bakom floskler, klyschor och ogenomförbara utredningsförslag, som de sedan entusiastiskt röstar ner för att markera en icke-existerande handlingskraft, ser ut ungefär så här ..