Dagboksanteckning från den svenska corona-pandemins ett-årsdag.

Vaknar klockan 02:38 av att katten lägger sig över halsen. Knölar ner honom i en mer sov-vänlig ställning och somnar om. Väcks klockan 06:16 och raglar ner till Maken som, pris ske Gud, redan har kokat kaffe.

Men först måste jag slänga på mig full vintermundering och gå runt huset med hund och katt. Snön är 30 cm djup där det inte är skottat och det är nästan 20 grader kallt.

Vacklar in i värmen och förbannar hela världen.

Åker till livsmedelstemplet som tack och lov ligger nästan öde. Handlar, nästan som i en dimma. Fortsätter till nästa affär som har paketutlämning och hämtar ett paket genom att visa id-kort och paketnummer i fönstret och få leverans i dörren.

Kommer hem och sorterar in veckans inköp. Tankar kaffe och äter andra halvan av morgonens smörgås.

Vacklar upp på övervåningen, klär av mig och somnar om.

Telefonen ringer och det är bara jag, hunden, katten och hästen(?) inne. Jag springer ner och svarar och en sorgsen man börjar berätta en evighetslång historia med ord jag inte kan få ihop och hur jag än försöker kan jag inte avbryta samtalet så till slut drar jag ur jacket, men han mal fortfarande på.

Jag tar mobilen för att ringa Maken men där är det också samma man som mässar och så måste jag släppa ut hästen men då upptäcker jag två män i vita rockar som kommer från köket och då undrar jag om de ska laga min telefon men det ska de inte.

Det är HEMLIGT varför de är hemma hos mig? De kan inte berätta varför eller hur de tagit sig in men jag ska inte oro mig för deras chef är i källaren?

Jag rusar ner i källaren, där står en kvinna, också i vit rock. Hon är till förväxling lik Märta Stenevi och har en hel bunt papper i handen och fotograferar med mobilen. Det är VÅRA gamla fakturor hon bär på och vår värmepanna hon fotograferar?

Vad gör du här? Det är HEMLIGT. Det där är ju fakturan på vår gamla tvättmaskin, vad ska du med den till? Det är sekretess på det. Va f*n ger er rätt att ta er in i vår hem? .. ryter jag som vid det här laget känner en viss panik.

Men det angår inte mig för vi är anmälda för ett brott som det också är sekretess på och anmälaren än hemlig och allt är godkänt men av någon/några som också omfattas av största sekretess och hemlighet.

Men nu har de allt de behöver, hånler kvinnan överlägset och skrämmande belåtet. Och det ser inte bra ut.

Ni måste väl för i h*****e kunna legitimera er, kräver jag och blockerar dörren. Men allt jag får se är en mörk mobil eftersom identiteten på personerna också är hemlig och sekretessbelagd. De två muntra, vitklädda männen släpar bort mig och hela gänget far i väg i en vit skåpbil med fullständigt vita nummerplåtar.

Och då slår det mig att jag inte släppt ut hästen!

Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen och inser att jag inte gick ut med hunden innan jag gick och lade mig och jag kastar mig upp och slänger på mig kläderna och stänger garderobsdörren som av någon anledning står öppen och rusar ner för trappan, ryter åt Maken som sitter och läser .. vi måste gå ut med hunden.

Eftersom han är en lugn och sansad man så ifrågasätter inte han det akuta behovet men när jag väl är påklädd slår det mig att katten kanske var i garderoben så då får jag rusa upp för trappan och släppa ut den stackaren och ungefär då börjar dröm och verklighet bli en enda röra.

Jag tror jag har drabbats av corona-utmattning. Det kan inte vara nyttigt att leva så här och framför allt inte i ett samhälle som gör att hemliga och sekretessbelagda intrång i mitt privatliv är något som jag tydligen omedvetet förväntar mig.

Men var hästen kom ifrån har jag ingen aning?