Säg hej till Gnurglan!

 

När Milly, min bästa vän och högt älskade Rackarkott, plötsligt inte längre fanns vid min sida, var jag till 100% övertygad om att hon var min sista hund.

Aldrig mer ville jag utsätta mig för den saknad och smärta som jag kände då och fortfarande känner.

Men hon tog också med sig en stor del av mig. All kreativ lust försvann och dagarna, veckorna och månaderna har gått medan dammet sakta lagt sig över påbörjade bilder, klippta och nålade tyger och andra påbörjade projekt som kändes så viktiga – i något som känns som ett annat liv.

På den positiva sidan har det inneburit att vi aldrig har haft det så ordningsamt och välstädat hemma.

Men det blev mer och mer uppenbart att jag som person blev tråkigare trots att jag själv ansträngde mig till det yttersta för att vara som vanligt. Den ena vännen efter den andra började tala om att jag borde ha en hund till. Det fanns ju så många lite äldre hundar som sökte hem när deras ägare dött, ledsnat eller helt enkelt inte orkade mer. Kunde inte jag tänka mig att erbjuda någon av dem ett bra hem?

Men nej, det kunde jag inte alls tänka mig.

Maken öppnade upp för samma tanke, men för mig var det helt otänkbart. En äldre hund är ju närmare döden än en ung som i sin tur skulle innebära ett alldeles för långt ansvar av samma skäl, fast det omvända. Döden kändes obehagligt nära oavsett.

Nu får du väl ändå ge dig, sa Maken trött.

Veterinären, som jag träffade när den Fruktansvärde Maurice vaccinerades, var av samma åsikt som alla andra .. skulle det inte kännas bra att ge en ledsen, ensam eller oönskad hund ett lyckligt liv i stället för ett som avslutades i förtid?

Det blev liksom för mycket för mig som fortfarande har min egen hund traskande i hälarna, även om hon inte syns. Fanns det verkligen ingen som tänkte på MIG?

Till slut sa jag att om jag ens skulle tänka på saken var det om det skulle dyka upp en hyfsat väluppfostrad svensk Bordercollietik i 6-7-årsåldern och att jag var fullständigt övertygad om ingen någonsin skulle vilja skiljas från en sådan hund.

Jag hade fel och här är hon nu, Gnurglan, en 7-årig pensionerad Bordercollietik som bott i samma hem/kennel i hela sitt liv och är lydigare och mer väldresserad än någon annan hund jag levt med.

Hon är så vek, så osjälvständig och osäker att jag nästan är rädd att hon ska gå sönder. Hon kissar på kommando, men bara på gräsmattan och aldrig när hon går i koppel? När hon kommunicerar låter hon som ett mycket ledset barn och det gör hon ofta eftersom hon ständigt är nära, nära samtidigt som hon rasar ihop på rygg på golvet så fort jag ser på henne.

Det kommer förmodligen att göra underverk med mina benmuskler eftersom jag oupphörligen måste ner till hennes nivå för att inte göra henne besviken. Men det första vi ska träna på är att hon ska kunna klappas sittande, om inte annat för att det underlättar när vi ska sätta på henne kopplet.

Det var också rätt märkligt att det tog minst ett dygn innan jag förstod att hon hade en hel, lång svans med vit tofs på. Det som jag från början såg som en kort och lite stympad historia var bara den del av svansen som hon inte kunde vika in mot magen?

Livet var kanske inte så lätt när det förändrades så snabbt och oförutsett?

Det enda hon vill är att jag ska vara nöjd, glad och fokuserad på henne. Bara henne. Hela tiden, dygnet runt, och ibland är jag nästan oroligt för att hon ska göra som de ”verkliga”gnurglorna och dö av lycka om jag ser för hungrig ut när jag tittar på henne.

Särskilt orolig var jag över risken att hon på gnurgelvis skulle föröka sig över tid eftersom avskedsorden från den tidigare ägaren var - att om hon händelsevis är dräktig är valparna våra.

Vi gjorde ett ultraljud för att förvissa oss om att så inte var fallet.

Vi vet inte riktigt än hur vi ska förhålla oss till varandra. Hon är så olik alla andra hundar jag har levt med och det är tydligt att jag är en helt annan sorts människa än vad hon är van vid.

Men vi har något som hon tydligen aldrig har haft.

Vi bor i direkt anknytning till en skog. Det är uppenbart att det är något som är helt nytt och outforskat och i skogen är hon en helt annan hund, fri och helt utan minnen och regler. Glad, överväldigad och nyfiken och jag blir glad tillsammans med henne och återupplever min egen lycka över att vandra bland träd, mossor, stenar och bara andas.

Så vi går där i timmar varje dag och försöker bygga upp något som är bara vårt, Gnurglan och jag.

Det var i serien Knallhatten som serietecknaren Al Capp skapade dessa små runda varelser som älskade alla människor så till den grad att de omedelbart föll ned döda, redo att ätas, om en människa bara så mycket som sneglade lite hungrigt på någon av dem. De kunde som föda smaka precis som den ätande önskade, smultronsmak, biffsteksmak, eller lakritssmak. De kunde de förvandla sig till såväl smörpaket som mjölkflaskor precis vad den hungrige ville.

Dessutom förökade de sig så, att om två gnurglor startade i ett hundrameterslopp, så var det 497 st när de kom i mål.

Gnurglorna gick egentligen inte att utrota. Fast jo, de gick att döda. Det räckte ju med att titta hungrigt på dem så dog de av ren lycka. Men i gengäld föddes en handfull nya Gnurglor så det var alltid fler kvar än dem man åt upp.