Barn anpassar sig, men inte som Miljöpartiet tänker sig.

 Miljöpartiet i Göteborg vill aktivt (?) ”uppmuntra familjer med svenska som modersmål att placera sina barn i skolor i Göteborgs mer utsatta och segregerade områden” för att bidra till att lösa problemen med segregationen.

Alltså, Miljöpartiet vill aktivt påverka föräldrarna till barn som känner trygghet och har vänskapsrelationer från förskolan/skolan i närområdet, att hjälpa kommunen genom att fördela ut dem till skolor i utsatta och segregerade områden, så att alla skolor i Göteborg ska bestå av barn från olika bakgrunder och kulturer.

– Språket kommer mycket snabbare när man har en blandad sammansättning i skolor. Dels tror vi att det stimulerar språkutvecklingen för de som har svenska som modersmål från början. Vi tror också att det blir en bättre stimulans för de barn som inte har svenska som modersmål. Det skulle gynna alla, säger Karin Pleijel, Mp.

Jag kan direkt säga att det inte är så det fungerar och i det här fallet vet jag faktiskt vad jag talar om. Vilket man med bästa vilja i världen inte kan säga om Miljöpartiets Karin Pleijel.

När jag började skolan i norra Sverige var vi helt nyinflyttade och varken jag eller mina föräldrar hade någonsin tidigare mött föräldrarna eller barnen som jag skulle tillbringa två år tillsammans med. De flesta av dem var vänner sedan tidigare och vana vid att gå ut och in i varandras hem medan jag fick vara glad om jag blev inbjuden och fick vara med överhuvudtaget. Men i den åldern är barn nyfikna och anpassningsbara så det blev bättre och lagom till att vi flyttade var jag lika accepterad som alla andra.

Så flyttade vi till en större stad i en annan del av Sverige och redan där gällde det att vara så anpassningsbar som möjligt för att släppas in i gruppgemenskapen. Efter ett år hade jag en bästa vän, som jag älskade som en syster. Men säg den lycka som är beständig, vi flyttade till ett hus på andra sidan staden och till en ny skola.

Vi bodde där i ytterligare ett år och området kryllade av barn så jag var aldrig ensam, hittade ingen egen vän men fick min första hund.

Femte klass hamnade jag i en skola i en småstad Västmanland och om det var svårt att börja skolan som ny och okänd i tredje och fjärde klass så var det ingenting mot att möta en klass med 12-åringar som kände varandra sedan förskolan.

Men barn anpassar sig och formar sig efter andra barn och jag fick en vän som var barn till en ensamstående mamma som var en skam för sin frireligiösa familj. Solidariskt följde jag med henne till den ungdomsverksamhet som hon hatade och tillsamman gjorde vi vårt bästa för att undvika frikyrkopredikanten som var mer intresserad av våra kroppar än våra själar. Som straff spolade vi gemensamt ner hennes frälsningsarmé-mössa på toaletten, vilket gav henne utegångsförbud i flera veckor. Bortsedd från skoltiden då vi fortfarande kunde klaga gemensamt över vårt utanförskap.

Men så flyttade vi igen. Inte allt för långt från huvudstaden och till vad jag upplevde som en enorm skola. Där gällde det att vara anpassningsbar på en nivå som stod högt över vad jag tidigare upplevt. I en sådan situation är ett barn tvunget att välja, att vara med eller att stå utanför. När dina föräldrar inte känner någon av dina vänners föräldrar och du inte passar in någonstans anpassar du dig inte till dem som presterar bäst på lektionerna utan till dem som ger dig den högsta sociala statusen i gruppen.

Du är stark och säker på ytan, skrattar mycket, ger dig aldrig och gråter bara när ingen ser och jag stimulerades inte positivt av någon och ingen blev förmodligen positivt stimulerad av mig.

Bortsett från en blyg kille som jag nätt och jämt kom ihåg på en klass-återträff. Han var uppenbart imponerad av att jag ”aldrig var rädd”?

Herregud, jag var livrädd hela tiden. Men lyckades tydligen dölja det bra i alla fall.

När jag gick ur nian var jag en fullständig kameleont som lätt smälte in i alla sammanhang utom bland dem som mina föräldrar hade önskat att jag haft som förebilder och vänner.

Så om Miljöpartiet plockar ut barn från sammanhang där de känner sig trygga och hemma och placerar dem bland andra barn i en miljö som är helt främmande på alla vis, så är det inte de nya barnen som kommer att förändra barnen som redan finns där, oavsett vilka bakgrunder och kulturer de kommer från, utan precis tvärtom.

Det är inte enstaka svensktalande barn, som ingen känner, som kommer att ge de andra barnen, som alla känner varandra och varandras familjer, en bättre språkutveckling.

Förmodligen blir det tvärtom eller en annan och oönskad språk- och kulturutveckling.

Inte ens en vuxen skulle klara av att användas som integrationsresurs genom att ensam flyttas från ett fungerande sammanhang till en plats där h*n blir uttittad, värderad och tvingas förändra och anpassa sig på ett sätt som kan få negativa konsekvenser för resten av livet.

Barn ska aldrig behöva utnyttjas eller betala priset för vuxna människors behov av karriärbefrämjande lösningar på egenskapade problem.