I en tid när samhällsdebatten mest består av anklagelser, hat,
tillrättalagda "sanningar" och mer eller mindre okunniga påhopp och
när jag nästan äcklas av förljugenheten som sprids från politiker, journalister
och alla dem som ängsligt samlas under beteckningen kulturelit, är AliceTeodorescu som frisk luft och en smal strimma hopp om att det faktiskt finns
människor som vågar stå för det de tror på .. utan att först räkna hur många följare de har på twitter.
Dagens ledarkrönika i Göteborgsposten är som ett djupt andetag i frihet ..
helt befriad från anklagelser, som helt klart hade varit befogade, och med en
klarsynthet som känns befriande .. i alla fall för mig. Läs den .. och sprid den.
Alice Teodorescu avslutar sin ledarkrönika med ..
"I svensk debatt definieras hat och hot utifrån vem som hatar och vem
som hatas, inte utifrån hatet i sig. Den strukturella förklaringsmodellens
intåg i den samtida tankevärlden paralyserar reaktionsförmågan när situationen
avviker från det givna mönstret. Men världen är komplex och låter sig sällan
förklaras i förenklade teorier som alltid utgår från en och samma
rollbesättning. Ibland begår vi misstag, det är mänskligt att göra fel. Att det
sker beror emellertid inte på vår hudfärg eller kromosomuppsättning. Vi gör fel
för att vi väljer att göra det".
Fetmarkeringen är min egen, för att det är så sant och för att det så
tydligt klargör vad som hänt de senaste åren. Det finns en ängslighet, feghet
och en rädsla för att "tycka fel" som begränsar nästan allt och som
är helt förödande när det gäller problemlösning, spontanitet, kreativitet, livsglädje och
samarbete.
Det som är mest förödande är att det begränsande hatet och de förminskande
hoten kommer uppifrån, och skrämmer till tystnad. Vi har enögda, självutnämnda
makthavare som till och med kan få våra politiker att dansa till fel melodi, hellre
än att hängas ut på twitter av politiskt enögda komiker, operadivor eller desperata
journalister med en lång beundrarsvans utan egna åsikter.
godkänd svensk samhällsdebatt
Jag blev en gång tillfrågad om vilka kvinnliga förebilder jag hade.
???
Det var svårt?
Margaret Thatcher, kanske? För hennes styrka och förmåga att hålla fast
vid en idé och en färdriktning .. en kvinna som tog ledningen i ett sammanhang
helt styrt av män. Men då kommer de politiska anklagelserna som ett brev på
posten och jag kan inte försvara Margaret Thatchers politiska gärning .. jag
vet helt enkelt för lite. Dessutom vet jag inte om jag kan kalla det för
förebild heller .. kanske mer respekt?
Så jag valde lite lättviktigt men ärligt .. Mae West och Kathrine Hepburn. De är, eller rättare sagt var, kanske inte direkt några förebilder .. men,
kvinnor som jag kanske skulle ha velat vara själv.
Men nu .. om jag måste ha någon förebild alls .. så skulle jag välja Alice
Teodorescu. Av respekt för hennes styrka och oräddhet och för att hon är kvinna
på ett sätt som jag gärna vill vara själv.
