Jag reser mig och gör vågen för Alice Teodorescu.

I en tid när samhällsdebatten mest består av anklagelser, hat, tillrättalagda "sanningar" och mer eller mindre okunniga påhopp och när jag nästan äcklas av förljugenheten som sprids från politiker, journalister och alla dem som ängsligt samlas under beteckningen kulturelit, är AliceTeodorescu som frisk luft och en smal strimma hopp om att det faktiskt finns människor som vågar stå för det de tror på .. utan att först räkna hur många följare de har på twitter.

Dagens ledarkrönika i Göteborgsposten är som ett djupt andetag i frihet .. helt befriad från anklagelser, som helt klart hade varit befogade, och med en klarsynthet som känns befriande .. i alla fall för mig. Läs den .. och sprid den.

Alice Teodorescu avslutar sin ledarkrönika med ..

"I svensk debatt definieras hat och hot utifrån vem som hatar och vem som hatas, inte utifrån hatet i sig. Den strukturella förklaringsmodellens intåg i den samtida tankevärlden paralyserar reaktionsförmågan när situationen avviker från det givna mönstret. Men världen är komplex och låter sig sällan förklaras i förenklade teorier som alltid utgår från en och samma rollbesättning. Ibland begår vi misstag, det är mänskligt att göra fel. Att det sker beror emellertid inte på vår hudfärg eller kromosomuppsättning. Vi gör fel för att vi väljer att göra det".

Fetmarkeringen är min egen, för att det är så sant och för att det så tydligt klargör vad som hänt de senaste åren. Det finns en ängslighet, feghet och en rädsla för att "tycka fel" som begränsar nästan allt och som är helt förödande när det gäller problemlösning, spontanitet, kreativitet, livsglädje och samarbete.

Det som är mest förödande är att det begränsande hatet och de förminskande hoten kommer uppifrån, och skrämmer till tystnad. Vi har enögda, självutnämnda makthavare som till och med kan få våra politiker att dansa till fel melodi, hellre än att hängas ut på twitter av politiskt enögda komiker, operadivor eller desperata journalister med en lång beundrarsvans utan egna åsikter.

godkänd svensk samhällsdebatt

Jag blev en gång tillfrågad om vilka kvinnliga förebilder jag hade.

???

Det var svårt?

Margaret Thatcher, kanske? För hennes styrka och förmåga att hålla fast vid en idé och en färdriktning .. en kvinna som tog ledningen i ett sammanhang helt styrt av män. Men då kommer de politiska anklagelserna som ett brev på posten och jag kan inte försvara Margaret Thatchers politiska gärning .. jag vet helt enkelt för lite. Dessutom vet jag inte om jag kan kalla det för förebild heller .. kanske mer respekt?

Så jag valde lite lättviktigt men ärligt .. Mae West och Kathrine Hepburn. De är, eller rättare sagt var, kanske inte direkt några förebilder .. men, kvinnor som jag kanske skulle ha velat vara själv.

Men nu .. om jag måste ha någon förebild alls .. så skulle jag välja Alice Teodorescu. Av respekt för hennes styrka och oräddhet och för att hon är kvinna på ett sätt som jag gärna vill vara själv.

SR, Hela Hälsingland, SvD, SvD - i högermarginalen,

Kravmaskin,