Det var länge sedan jag skrattade ..

.. så där härligt, fnittrigt, okontrollerat och ansvarslöst som jag gjorde så ofta, för bara något år sedan?

Egentligen så kan jag inte minnas att jag gjort det sedan juli 2013 då Granntanten och jag vimsade runt, helt vilse utan vare sig riktning eller mål, under Almedalsveckan?

Men det måste väl ändå ha hänt någon gång efter det, tycker jag? Fast visst skrattar jag dagligen ändå .. som när jag hittar den Makalöses bakben och svans hjälplöst viftande ur min handväska som hänger på dörrhandtaget, medan resten av katten verkade ha gått vilse bland bra-att-ha-sakerna i väskans innandöme.

Men det är i min egen lilla, trygga verklighetsbubbla och inte riktigt samma sak.

Nu för tiden är allt så tungt, allvarligt och försiktigt... det går inte an att vara sig själv hur lättsinnigt som helst .. var som helst .. för tänk om någon i omgivningen bekänner sig till åsikter eller ideologier som kan kränkas om de behandlas med en obetänksam, humoristisk  klackspark.

Livet har blivit tråkigare, tycker jag. Det marcheras mer i takt och uniform, än springs okontrollerat och lyckligt barfota ... typ.

Vår lilla, idylliska stad som storstadsvännerna uttalat sig så lyriskt om, har börjat dö ut på ett obegripligt sätt. Stora lokaler byggs om till fler och mindre, som sedan står tomma, outhyrda och ekande i små genomtänkta gallerior som borde sjuda av liv.

Snart har vi fler pizzerior, coffeeshops, sushibarer, restauranger och liknande än små butiker. Men ett har de alla gemensamt .. det sitter en tiggare utanför var och en av dem.

Ibland två.

En del är rätt arga, förmodligen beroende på att det inte är lika många i rörelse på vår enda affärsgata nu för tiden.

Nu för tiden motarbetar jag medvetet de återstående småföretagen i min egen lilla stad genom att handla det mesta på nätet. Jag verkar inte vara ensam om det och det skapar inte direkt tillfällen till spontana möten med människor som jag kanske nästan glömt eller tillfälligtvis tappat kontakten med.

Inte med några nya bekanta heller för den delen, vilket känns rätt deprimerande om jag ska vara ärligt, för det är ju i mötet mellan människor som är helt nya för varandra som nya idéer tänds. Möten som gör att båda går därifrån och både har gett och fått något.

Det är sorgligt, men de enda affärerna jag besöker rent fysiskt nu för tiden är livsmedelstemplet och apoteket och då endast före klockan 10 eller efter klockan 18 .. dvs innan tiggarna kommer till jobbet eller efter det att de har gått hem.

Hem för en del av dem, är numera parkeringen utanför kyrkogårdspersonalens personalrum vid vår kyrka?

Mitt ute i spenaten där vi bor .. en handfull lantisar .. där står nu för tiden 5-6 välskötta bilar på tomgång så gott som hela nätterna och under dagtid finns bara en bil som håller värmen medan de "aktiva" tiggarkollegornas chaufför väntar på att klockan ska bli 18.00 så han kan sätta sig i den betydligt äldre skåpbilen för att hämta hem gänget igen.

Han måste ha världens mest meningslösa och långtråkiga jobb och jag har all förståelse för att han fyller tiden med ivrigt telefonerande, kedjerökning och kedjeätning av skräpmat, även om kyrkobesökarna redan börjat klaga på att resterna ligger som en matta på parkeringen .. och inte i de utplacerade soptunnorna.

Jag tittade på Uppdrag Granskning i går och skämdes. Det finns liksom inget annat sätt att reagera när en ung man säger att han bara väntar på att få börja leva .. utan att ha en aning om hur förutsättningarna ser ut. Skam är också bara förnamnet när sanningen går upp för honom och han förvånat utbrister .. men tänker de då inte alls när de tar emot så många människor?

Jag blir orolig när jag ser vår finansminister visa alla symptom på ångest och panik, när vår statsminister rycker på axlarna åt ett löftesbrott, när vår bostadsminister inte ens anses vara tillräckligt tillförlitlig för att få delta i presskonferensen om hur regeringen tänker "Bygga Sverige" med pengar som faktiskt inte finns annat än som ett räkneexperiment på pappret. Resten av ministrarna försöker jag undvika att tänka på .. för att inte bli lika retlig och lättirriterad som Magdalena Andersson, som verkar ha full poäng på självskattningsfrågorna i GAD-7.

För att inte tala om hur deprimerande det är att ha en opposition som sålt ut sina väljare och sin trovärdighet, åtta år framöver. Vilket för min del betyder det att jag inte ser några andra alternativ vid valet 2018 än att lägga ner min röst eller rösta på Sverigedemokraterna.

Båda valen går tvärs emot min egen övertygelse ... och jag önskar, önskar att jag kunde hitta något annat alternativ.

Något att tro på.

I större delen av mitt liv har jag levt i tron att jag haft ett kontrakt .. en överenskommelse ..  med mitt land och med de politiska blocken som turas om vid "styråran". Jag har arbetat, betalat skatt, trott att jag betalat premier till social-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar och utnyttjat dem så lite som möjligt.

Jag har ställt upp och öppnat vårt hem för dem som behövt oss för stunden, jag har arbetat ideellt när det behövts och nu upptäcker jag att ingenting av det som utlovades kommer att levereras enligt grundöverenskommelsen.

Sjukvården i vår kommun är så dålig att den officiellt beskrivs som "nästan olaglig", äldrevården är så underbemannad att de anställda öppet säger att de inte kan ta ansvar för de äldres säkerhet och välbefinnande, det finns inga pengar till varken hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka, misshandlade kvinnor eller barn med särskilda behov och det blir bara fler och fler som kommer att få mindre och mindre.

Stefan Löfven tänker skjuta till en slant så att regelkrånglet för byggande blir mindre och de stora byggbolagen kan bygga subventionerade, lågpris-hyreslägenheter till alla som inte har någonstans att bo, säger han.

Då kommer allt att bli så bra .. om en 5-6 år ungefär.

Men vilket byggbolag vill bygga billiga lägenheter med låg lönsamhet här? Kommunens eget bostadsbolag lär garanterat inte göra det, det kostnadskrävande badhuset, som inga kvinnor vågar bada i, är ännu inte ombyggt och klart? Vem vill satsa pengar på en kommun som inte ens kan uppfylla de enklaste och mest grundläggande delarna av sitt samhällskontrakt med de medborgare som redan finns?

Det är som sagt ett tag sedan jag skrattade så där härligt befriande och ansvarslöst. När jag tänker efter så var det också ett tag sedan jag hävdade att allting är möjligt om du släpper fram din inneboende förmåga till engagemang, kreativitet, skaparlust och livsglädje .. vilket har varit mitt mantra i ett helt liv.

Det tog ungefär sex månader för vår nuvarande regering att skapa ett samhällsklimat som släckte den låga som brunnit så starkt i hela mitt liv och det vete sjutton om jag kan få den att brinna igen?

DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr., Corren, GP, GP, GP, Smp, Folkbladet,

Maria Skiddi, Ledarsidorna, Motpol, Nora4you, Fnordspotting,