Det jag såg i Uppdrag Granskning i går
var ingen nyhet. Jag har sett det och läst det förut. Enögda, känslomässigt
handikappade människors våldsorgasmer när de lyckats "kötta" någon
med en välriktad spark i huvudet, träffat ett öga eller stuckit någon med kniv
eller annat vässat tillhygge.
Hatet. Jag har läst om det, hört det
och sett det i filmade inslag som stolta förövare lagt upp på nätet .. märkligt
omedvetna om att det är likvärdiga människor av kött och blod som de anser sig
ha rätt att misshandla.
Någons barn? Någons förälder?
I demokratins namn? För människors
rätt till lika värde? För att värna om yttrande- och åsiktsfriheten? För att markera en politisk åsikt?
Jag blir lika rädd som alla andra när
jag ser fullständigt oskyldiga människor bli offer för en våldsspiral som bara
ökar. Sönderslagna hem, raserad trygghet, barn som väcks av att det regnar
fönsterglas över deras sängar eller som skriker i panik när den enda tryggheten
.. hemmet .. förvandlas till en krigszon.
I Sverige?
Jag har hört dumheten, naiviteten och
de fullständigt okunniga förklaringarna till våldet. Självförsvar? Vi måste
värna Sverige mot våldet? Alliansen röstade in sig i regeringen och vi måste ta
tillbaka demokratin?
Janne Josefsson hoppades att hans
program skulle skapa debatt. Jag som lever bland gräsrötterna i samhället
visste att det enbart skulle landa i indignerade krusningar på den tillrättalagda
ytan. Uttrycket "största möjliga tyyyyyystnad" passar utmärkt när det
gäller cirkusen där de stora elefanterna dansar.
SvD till exempel, gör sitt bästa för att glömma att programmet överhuvudtaget har sänts? Expressen rapporterar om efterföljande twitter som utpekar Janne Josefsson som nazist?
Det är fyra månader kvar till
riksdagsvalet och jag hoppas innerligt att ingen dör .. alldeles i onödan ..
innan dess. Men det obehagliga är att jag inte är riktigt säker. Jag hoppas
också att våldsromantikerna/huliganerna stannar där de är och inte följer
demokratitåget till Almedalen i juli, eftersom jag drömmer mardrömmar om vad en
panik på Visbys trånga gator kan medföra.
Men det som skrämde mig mest under timmen
med Uppdrag Granskning var ingenting av allt detta. Jag visste det innan.
Det mest skrämmande var det filmade
inslaget från Grammisgalan där vi fick se Sveriges Kulturelit resa sig som en
man, höja högernäven i luften och hylla Kartellen och Sebbe Staxx. Det gav
obehagliga flashbacks till gamla journalfilmer som visade masspsykos och
övermänniskor, helt övertygade om att de befann sig på den rätta vägen till det
fullkomliga samhället.
Under förutsättning att man gemensamt
rensade ur "lössen ur fanan". Även om det innebar ett visst mått av
blodspillan.
Skillnaden mellan höger och
vänstervåld är inte våldet, inte utförarna, inte någon slags ideologi utan
legitimiteten uppifrån.
Kan vi inte se det är vi nog verkligt
illa ute är jag rädd.
För redan nu sprider sig en oro och en
rädsla bland de gräsrötter som jag tillhör.
Jag saknar kontakten med mina
medmänniskor. Det spontana tilltalet och det öppna samtalet. I tidigare
valrörelser har vi, i min omedelbara bekantskapskrets, kunnat diskutera de
politiska alternativen, häckla varandras åsikter, leka med idéer om egna
lösningar. Kort sagt .. vi har använt oss av yttrande- och åsiktsfriheten och
haft stor glädje av den, samtidigt som samtalen också gett en välbehövlig insyn
i andra alternativ än dem som vi själva snöat fast i.
Jag saknar öppenheten i mötet med
okända .. vart tog det vägen och varifrån kom den spända tystnaden?
Använd fel eller känsliga ord och
människor viker undan med blicken och försvinner. Det finns en underliggande
skygghet och oro som ligger i vägen för nya, spännande möten?
Det är inte vi .. folket, som måste ta
avstånd från våldet och våldsverkarna. Det gör vi redan ... i alla fall
majoriteten av oss.
Det handlar om klass, sägs det. Men
inte om över- eller underklass, upplever jag det som ... utan om Härskarklass.
Dvs, vilka som har rätten att bestämma över vilka som har rätten att få andra
att blöda i utövandet av det "nödvändiga, goda våldet".
En gång kallades de för övermänniskor?
Men dagens maktmänniskor är väl av helt annat slag?
De som sitter på maktpositioner i
samhället .. kultureliten, politiker och journalister .. och hyllar det
"goda våldet", legitimerar "köttandet" med kängförsedda
fötter som hoppar på sköra människokroppar måste besinna sig och fundera efter
om makten är värd det här priset.
Grammisgalans gemensamt höjda, knutna
högernävar var nog avsedda som ett uttryck för solidaritet och stöd för kampen
mot dem som "hotar demokratin". Jag tror det.
Men för mig symboliserar de .. i sin
aningslöshet .. det största hotet mot samhället som jag upplevt under min
livstid.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, Expr., Dagens Media, Gp, Folkbladet, VK, Nyheter24, Nyheter24 2,