Jag behöver skratta ..

.. för det var så länge sedan jag skrattade så där härligt spontant och ogenomtänkt att jag nästan har abstinensproblem.

Allt har blivit så allvarligt och även i sammanhang som inbjuder till skratt med komiker som tar betalt för att locka fram det, så finns det både gränser för vad som bör skrattas åt, ett pekfinger som pekar på vilka som ska skrattas ut och en mörk, allvarsam underton som säger att det egentligen inte är passande att skratta alls. I varje fall inte just nu och särskilt inte med tanke på allt och alla som vi i stället allvarligt bör ta ställning mot. Eller för!

Utan att visa större och opassande glädjeyttringar.

Jag har känt så här en längre tid och varje gång .. det vete sjutton varför? .. tänker jag på ”Svenskläraren” med Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam. När den visades på tv var jag väldigt ung och skrattade så tårarna rann utan tanke på att någon kunde känna sig kränkt eller att värdegrunden kunde förvandlas till en avgrund med mig på botten.

I dag hade jag hisnat av förskräckelse och gått in i garderoben och fnissat lite ljudlöst i stället.

Men den gamla godingen finns väl inte kvar längre?

Den var ju faktiskt inte alls okej utan kan väl mer kallas oacceptabel. Kanske helt oacceptabel till och med? Eller som statsministern nu för tiden uttrycker sitt missnöje .. den duger inte längre.

Förmodligen har den raderats och förpassats till historiens skräphög tillsammans med andra gamla klassiker från tiden då vi inte förstod att uppföra oss bättre.

Men har man sett på ***, av någon anledning har värdegrundspoliserna missat denna kränkande inspelning från 1969??

Så jag passar på att roa mig lite innan det är för sent .. trots att jag naturligtvis är fullt medveten om att det jag skrattar åt kanske kan uppfattas som både kränkande och nedvärderande sett med andra ögon.

I övrigt är jag normalanpassad och nöjer mig med att spontanfnissa åt roliga meningsutbyten på twitter, som till exempel det här från Jonas Andersson, där den allvarligt menade frågan .. ” Är det här på riktigt? Är det sossarna som har satt ihop det?” .. i anslutning till en fejkad bild från Socialdemokraterna, som besvarades med .. ”Visst är det lite skrämmande att man inte vet?😂”

”Hej tompagubbar slå i glasen ..

.. och låt oss sluskiga vara”, sjöng Dottern när hon kom hem från förskolan veckan före jul.

Ja, vad säger man? Det var ju fint och ganska träffande, åtminstone för mig som är ett andragenerations offer för ”tompagubben”, de höjda glasen och den följande sluskigheten.

Min pappa var ett av många barn som inte var lyckligt på julaftonen. Han berättade om sina ensamma vandringar i snön och mörkret i den norrländska stad han växte upp i. Han beskrev rädslan för den person hans egen pappa förändrades till när spriten stod på bordet och hur han längtansfullt tittade in genom upplysta fönster och såg lyckliga människor äta i sorglös gemensamhet, skratta tillsammans och förväntansfullt samlas vid granen och julklapparna.

Hans bild av julaftonen var att alla andra levde i lycklig familjegemenskap och kärleksfull harmoni. Alla andra upplevde precis en sådan jul som skildras i Astrid Lindgrens böcker, en jul som det är få förunnat att få uppleva.

Min mamma däremot växte upp i en stor familj och vad jag kan se bland min pappas spridda anteckningar så firade de julen tillsammans med hennes föräldrar, syskon och deras barn under de första åren av äktenskapet och mina första småbarnsår. Själv minns jag det inte alls .. men min pappa har antecknat att han ”fick mycket julklappar” så jag antar att han där och då fick sina drömmar uppfyllda.

Sedan föddes min bror och var det något han inte var så var det ett perfekt julaftonsbarn. I dag hade han förmodligen fått någon slags bokstavsdiagnos men då betraktades han enbart som ett hyperaktivt och outhärdligt barn som tog mycket plats, klättrade och klängde på allt och titt som tätt måste tas till doktorn för att plåstras om eller sys ihop. ”Den ungen måste ha fötts med flugfötter” .. sa min mormor bistert, när han för andra gången på kort tid lyckats klättra upp på en omöjlig yta, ramlade ner och fick sys på ett nytt ställe i huvudet. Vilket hände bara en kort tid efter det att han lyckats låsa ute henne på balkongen i 15 minusgrader medan min mamma var ute och handlade.

Jag antar att det var ungefär då vi började fira jul själva och jag kom till insikt om att det fanns vissa krav som måste uppfyllas för att den speciella dagen skulle bli fullständig.

Förväntningarna på den perfekta julaftonen var skyhöga. Alla andra barn skickades ut för att leka innan julmiddagen för att deras föräldrar skulle få lite lugn och ro.

Inte vi.

Vi förväntades förvandla oss till väluppfostrade, kärleksfulla barn som tindrade med ögonen från vi slog upp dem på morgonen tills vi somnade med ett leende på läpparna på kvällen.

Stämningen var minst sagt förlamande. Minsta antydan till icke-tindrande var ett misslyckande .. och mest av alla misslyckades min bror. Vår mamma arbetade nästan livet ur sig för att, med små medel, åstadkomma en julafton av världsklass.

Vi misslyckades jämt.

Den sprit som min farfar hinkade i sig på julaftonen innan vi ens var födda, rann liksom över på oss. Den fanns inte i vårt hem, men minnet av kontrasten mellan ”alla andras” jul och den ensamme pojkens vandringar i mörkret satte avtryck i vår familj.

Vi ansträngde oss. Jag ansträngde mig nog mest av alla eftersom jag trodde att det var jag som en dag skulle kunna hitta just det som gjorde familjen precis så lycklig och glad som min pappa förväntade sig.

När Maken och jag bildade familj gav jag upp. Vi hämtade och lämnade våra julklappar dagarna innan, firade jul själva och gav bort juldagen och annandagen till våra respektive familjer.

Det togs inte väl upp, men blev på sätt och vis en ny tradition efter några år.

Men mitt hysteriska ansvarstagande för julen fanns kvar. Jag vet inte hur många jular jag fullständigt har kollapsat efter alla krav som jag ställt på mig själv för att kunna ge min familj en PERFEKT jul.

Priset tog nog det året när vi köpte en halv gris och jag hemsaltade skinkan, gjorde korvar, syltor, aladåber, köttbullar och griljerade revbensspjäll efter gamla tidsödande recept .. samt bakade mammas (mormors) sju sorters kakor, lussekatter, ”herrarnas förtjusning” och en överdådig marängdessert .. samt idiotstädade hela huset, tvättade och strök allt tvätt- och strykbart och pyntade varje pyntningsbar yta.

På eftermiddagen kvällen före dagen J fraktades jag med akut ryggskott, liggande i baksätet på bilen, till en bekant som var chiropraktor 10 mil hemifrån.

Det blev en ögonöppnare. För vems skull gjorde jag allt detta .. och varför?

Min familj är ju glad bara vi är tillsammans.

Så den sprit som förstörde julefriden och skapade ett längtanshål hos en ensam pojke för länge sedan, gav upphov till orealistiska förväntningar som spred sig till ytterligare en generation.

Det kanske kan vara något att tänka på så här i juletid när det förmodligen vandrar andra barn i ensamhet på julaftonskvällen, utanför den gemenskap de avundas oss som är lyckliga nog att ha varandra.

Och hur sorgligt var det inte att efter min pappas död hitta ett brev där han bland mycket annat skrev .. Jag vill inte påstå att julen har varit någon familjehögtid precis, även om Du gjort några vällovliga och tappra försök. Tack för de stunderna.

Tänk er för ..

.. ”och försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land. Att vi har en hundraårig framgångssaga bakom oss, som fortfarande har massa potential att förbättras, utifrån den plats vi är på i dag och de människor som bor här i dag. Inte de som bodde här för hundra år sedan. Och att det kräver en politik som vill alla människor väl” .. skriver Nisha Besara i Expressen.

Hon beskriver också vad som händer om vi röstar fel .. ”Sakta förflyttas våra gränser för vad vi tycker går an och sakta börjar vi behandla andra och varandra på ett lite annorlunda sätt. Sakta höjer vi vår tolerans för det som tidigare var oacceptabelt och sakta blundar och andas vi igenom det som tidigare kändes outhärdligt” och att .. ”det finns en risk att vi inte kommer att förstå vad som har hänt förrän det är för sent. Det har nämligen hänt förr”.

Jag känner faktiskt igen mina egna tankar i det hon skriver, men jag ser det från en helt annan synvinkel.

Den ”risk” hon fruktar och de gränser som hon tror ska förflyttas om vi röstar ”fel”, det är något som jag tycker pågår just nu.

Det är förmodligen för sent att återställa det som skadats i förtroende, tolerans och öppenhet under den första .. och förhoppningsvis sista .. S-märkta mandatperioden. Under drygt tre år har maskorna i välfärdens skyddsnät successivt trasats sönder och kommer troligen aldrig att återställas i de skick de en gång var.

Det kanske har hänt förr .. men det är en klen tröst för dem som drabbas nu.

Luften redan är svårare att andas, umgänget mellan människor är försiktigare och vaksammare, det offentliga samtalet har blivit mer begränsat, vi mer eller mindre tvingas att behandla andra och varandra på ett annorlunda sätt. Det som tidigare verkade outhärdligt är för många i dag en verklighet de måste förhålla sig till för att överleva.

En transparent kampanj för en plats i säkerhetsrådet är så tveksam att den hemligstämplas. Hemlighetsmakeriet och lögnerna när det gäller landets it-säkerhet, den ökande kriminaliteten och den skenande våldtäktsstatistiken hanteras med största varsamhet av media och partiboken är viktigare än kompetensen när det gäller ledarskapet över till exempel polismyndigheten.

Det sparas på sjukförsäkringen och på stödet till de funktionshindrade, de dementa, äldre med hjälpbehov, hemlösa och missbrukare, psykiskt sjuka och köerna till livsviktig cancervård växer sig i vissa län så långa att patienten inte överlever .. samtidigt som vår generositet inte verkar ha några gränser när det gäller unga vuxna män utan asylskäl som inget hellre vill än att återförenas med sina familjer här, i stället för i det land som de lämnade i hopp om ett rikare liv.

Svenska kyrkan har blivit socialistisk med fler politiker än troende präster, det är både ord och verkstad när det gäller muslimer, men bara tomma ord när det handlar om judar så .. ja, det har hänt förr och .. ja, det känns redan svårt att andas och det är svårare att skratta .. för tänk om du skrattar åt fel saker!

Jag håller med Nisha Besara .. var du lägger din röst är viktigare det kommande valet än vad det någonsin varit tidigare under min livstid. Så försök att hitta er inre kompass. Den som säger till er att er röst är för viktig för att slängas bort. Att er röst ska gå till något som ni verkligen tror på och som är det bästa för vårt land.

Men vilka är de partier som vill alla människor väl .. som Nisha Besara skriver om? Vilka är de ”som försöker utifrån de idéer som de genuint tror på, att hitta ett sätt som fungerar för de flesta och som kommer att samtala och kompromissa och hitta lösningar som tjänar det här landet som är vårt”?

Jag för min del anser inte att de finns i den regering vi har i dag.

I Otakt, 

Löfven reagerar starkt ..

.. på brandattentatet mot synagogan i Göteborg. Han blev riktigt, riktigt upprörd!

Han hoppas att det här klaras ut och att de som gjort sig skyldiga till detta får rejäla straff.

Han oroas över den antisemitism han ser bland invandrargrupper från Mellanöstern.

Det här är helt oacceptabelt i Sverige. Vi kan inte ha något som helst utrymme för detta judehat. Vi måste arbeta på alla håll och kanter för att få bort det

De som attackerar eller hetsar mot judar i ska lagföras. Allt som vi kan få del av ska anmälas. Vi måste få upp det på bordet och se till att det lagförs.

Han lovar också att .. Vi ska göra allt för att skydda er här och nu. Men vi ska också göra allt för att se till att få bort det här judehatet och se till att det aldrig någonsin accepteras. Vi behöver utbilda mer, informera mer och göra allt för att judar ska känna sig trygga och välkomna i Sverige.

Vi måste vara väldigt tydliga med att den här antisemitismen och judehatet har ingen plats i vårt samhälle. Den ska inte ha något som helst utrymme. I regeringen har vi exempelvis fattat beslut om att föra till pengar till hågkomstresor för skolklasser. Fler skolungdomar måste se detta på plats och vara i Auschwitz till exempel, eller något annat koncentrationsläger för att verkligen förstå vad som har hänt.

Alltså .. vår statsminister är riktigt, riktigt upprörd och oroas över den antisemitism han ser hos invandrargrupper från Mellanöstern. Han anser att det är oacceptabelt och ska åtgärdas genom att vi(?) .. oklart vilka vi han menar .. ska arbeta på alla håll och kanter .. oklart vilka håll och kanter .. genom att få upp det på bordet .. oklart vilket bord?

Men det han tycker är han väldigt tydlig med?

Attacker och hets mot judar ska anmälas, lagföras och bestraffas – hårt! Hoppas(?) statsministern. Men också förhindras genom mer utbildning, mer information och mer pengar till hågkomstresor till Auschwitz för skolklasser.

Detta ska bidra till att göra att ”judar ska känna sig trygga och välkomna i Sverige”.

Ursäkta en obildad, men här undrar jag verkligen hur statsministern tänker, när han säger att ”judar ska känna sig välkomna i Sverige”? Jag trodde i min enfald att medlemmarna i den svenska judiska församlingen till större delen är svenska medborgare, födda och uppvuxna i Sverige? Hur ser egentligen Stefan Löfvens värdegrund ut bakom alla floskler och klyschor?

Vår statsminister talar .. och säger ingenting. Och ingenting är väl också allt som kommer att göras efter uttalandet om den riktigt, riktigt stora upprördheten.

Är det förresten någon som tror eller är villig att satsa pengar på att det ”rejäla straff” som Stefan Löfven ”hoppas” att de skyldiga ska få, kommer att bli utvisning ur landet? Något som åtminstone jag tycker skulle vara en kraftfull signal till konfliktbenägna nysvenskar att det är ”helt oacceptabelt” att ta med sig hatbrott och våldshandlingar från hemlandet till Sverige.

Men vad är väl några hundra röster från Sveriges judar jämfört med tusentals röster från judehatande män från Mellanöstern? Nästa år är det valår och då gäller det att välja sina strider och sopa antisemitismen under samma matta som assistansersättningen, sjukförsäkringen, välfärdsfrågorna och situationen för de äldre.

Ledarsidorna 1, Ledarsidorna 2, Fristad,

Varför? …

.. frågade jag min mamma när jag som barn för första gången hörde talas om judeförföljelserna och koncentrationslägren på trettiotalet.

Förmodligen hade jag läst och sett bilder någonstans och min mamma, som aldrig någonsin visade något intresse för vare sig politik eller samhällsfrågor, hade egentligen inget annat svar att ge än att det som hänt var fruktansvärt.

Jag hade sett bilder på människor som fråntagits allt och fördes bort från sina hem för att transporteras mot döden. De levde som vi och såg precis ut som vi, men dödades som djur? Varför just dom? För att de var judar och trodde på Gud på ett annat sätt? Det var omöjligt att förstå.

Jag tror .. sa min hårt ansatta mamma .. att det berodde på att de som styrde var rädda för judarna för att så många av dem var rika och hade mycket makt och så ville de inte erkänna det utan pekade ut alla judar som farliga och oönskade.

Det var svårt att ta till sig för ett barn. Några år senare läste jag Anne Franks dagbok, hon var inte mycket äldre än jag då hon skrev den, och jag kunde ändå inte förstå. Varför fick inte hon leva och varför hade jag klarat mig om vi hade levt i samma stad, samma land och samma tid?

Varför protesterade inte tyska folket? Varför var det inte fler som sa ifrån och försvarade sina vänner, grannar och arbetskamrater? Varför gjorde ingen något?

De var rädda och hade riskerat sina liv om de gjort något. Men det kommer ALDRIG mer att hända .. sa min mamma. Så onda människor kommer aldrig mer att få så mycket makt över människorna i ett land.

Och det trodde jag faktiskt på. ALDRIG under min livstid skulle någon kunna glömma! Och OM det skulle ske skulle andra länder reagera, tänkte jag. Nu när alla visste hur stor ondskan kunde växa sig om ingen gjorde något.

Aldrig hade jag väl kunnat ana att jag som vuxen skulle upptäcka att jag levde i ett land där judar attackeras och hotas till livet, medan mitt eget lands regering bagatelliserar och blundar för vilka som står för ondskan i vår tid, samtidigt som de förminskar graden av hot och hat vilket gör att det tillåts att växa.

Vi ger till och med bidrag till människor och organisationer som stöder den typen av åsikter och gärningar?

En regering som har särskilt överseende med dem som tillhör en religion som ser Förintelsen som ett gudomligt straff mot judar? Människor som försvarats, välkomnats och fått tillgång till alla rättigheter i vårt land återgäldar generositeten med mordhot och förföljelse av svenska medborgare. Det vill säga skattebetalare som bidrar till deras försörjning?

Och nu står jag där med samma frågor som jag hade som barn .. hur kunde det bli så här? Hur är det möjligt att människor ostraffat kan propagera för att judar inte har rätt att leva? I Sverige?

Vad gör den regering som vi valt i tron att de aldrig skulle tillåta att det som skedde då skulle kunna hända igen? Och vad gör vi, som växte upp i tron att det som hände i trettitalets Tyskland ALDRIG MER skulle kunna hända någon annanstans?

Beklagar det inträffade, tillsätter en utredning eller fokuserar på metoo-debatten??

Hur många städer ska bli obeboeliga för judar?/SvD

Antisemiterna/Fristad

Den dova undertonen av svensk antisemitism/Ledarsidorna

Kristallnatt i den humanitära stormakten/Fnordspotting

Tänker Annika Strandhäll innan hon talar eller skriver ..

.. och HUR tänker hon i så fall?

Vår socialminister ställer upp för Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén .. både som kvinna och vän .. när hon sjukskriver sig efter metoo-stormen som svept fram över tidningens redaktion.

Det har väckt en hel del uppmärksamhet.

Hur täta är förbindelserna mellan den ”oberoende och granskande” journalistiken och makten egentligen? Påverkar förhållandet ”kvinna och vän” även de ”fakta” som svenska folket tror sig ta del av eller ställer Sofia OO också upp som ”kvinna och vän” när kompisen behöver en hjälpande hand?

Och de andra kvinnorna som Annika Strandhäll åtagit sig att finnas till för? De som bränner ut sig i sjukvården, äldreomsorgen, i hemtjänsten, skolan och på socialkontoren? Var finns då Annika Strandhälls medkänsla när fler och fler sjukskrivna blir av med sin sjukpenning på grund av regeringens krav på att Försäkringskassanska pressa ner dagarna?

Till skillnad från Socialministern lever jag i samma sociala mellanskikt som alla dessa samhällsbärare och jag känner många som nästan inte orkar med sina familjer, än mindre någon fritid, på grund av de ökande kraven och de försämrade arbetsvillkoren i deras yrken. Och tack vare Annika Strandhäll har möjligheten till återhämtning under en tids sjukskrivning tagits ifrån dem, så när de slutligen går in i den berömda väggen så kommer de i många fall inte tillbaka.

Glada, roliga och levande människor förvandlas till handlingsförlamade zoombies som förblir sittande på en stol vid köksbordet utan förmåga att företa sig de enklaste göromål. Jag har varit där själv och just nu verkar det alltid finnas minst en bekant som helt tappat livslusten, medan socialministerns enda strävan och reaktion är en önskan om att ytterligare sänka sjuktalen. Särskilt när det gäller stressrelaterad sjukdom .. sådan som drabbar chefredaktörer och sjukvårdspersonal under press.

De har det väldigt tufft just nu, Annika Strandhäll. Skriv några medkännande rader om hur du upplever det, om du kan.

För det här är människor som behövs. De är faktiskt helt oersättliga för landet, till skillnad från Annika S och Sofia OO.

32,6 % av 52,9 % av ett slumpmässigt urval på 8919 röstberättigade personer ..

 .. ger ett resultat med +/- 0,9 % felmarginal och 3,1% av samma slumpmässiga urval ger en felmarginal på +/- 0,3%, enligt SCB:s partisympatiundersökning?

Det är väldigt säkra .. statistiskt säkerställda förändringar (?) med tanke på att det beräknas på bara drygt hälften av urvalet/underlaget .. 4715 personer?

Jag märker att jag inte riktigt förstår mig på det här med partisympatiundersökningar. När Sifo gör motsvarande mätning .. visserligen under kortare tid .. är urvalet 10 672 personer och bortfallet bara 15,3% vilket trots det ger en betydligt högre felmarginal, för det största (+/-2,7 %) och det minsta partiet (+/- 1%), för att resultatet ska kunna ses som statistiskt säkerställt?

Nu handlar det ju om OLIKA mätningar som analyserats och bearbetats på en så hög nivå att en vanligt medelmänniska inte förstår finesserna i beräkningarna, så jag framstår förmodligen som en fullständig idiot när jag undrar ..

.. de där 47,1% som inte svarade, det sk individbortfallet på 4204 personer? Hur kan man vara så säker .. till 95 % .. på att de inte kunde ha haft en avgörande påverkan på resultatet om de inte avstått eller varit oanträffbara?