fredag 21 oktober 2011

Värdeord - Jämlikhet

Jämlikhet – vara lika inför lagen och ha samma rättigheter oavsett etnicitet, tro, utseende, sexuell läggning, status, åsikt, funktionsnedsättning, kön etc.

Trakasserier och diskriminering på grund av olikheter är därför intolerabelt.


Jämlikhet är ett värdeord som oftast används av vänstersidan i politiken. Ett vackert ord .. men vad menar vi egentligen när vi talar om jämlikhet?

Lika inför lagen .. har ju de senaste dagarna visat sig vara något som inte gäller våra folkvalda riksdagsledamöter, så redan där så haltar jämlikhetsbegreppet.

Att samma rättigheter gäller för ovanstående grupper är vi väl alla överens om när vi blir tillfrågade .. men vi vet att det är stor skillnad i bemötandet i verkligheten.

Tro ligger i vägen för politik har vi märkt den senaste tiden, att vara bibeltrogen anses vara ojämlikt i förhållande till sexuell läggning, att vara muslim är garanterat inte problemfritt, särskilt inte i samband med etnicitet och det är inte heller helt lätt att vara frikyrklig utanför det frikyrkliga sammanhanget.

Utseende, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning .. skymmer sikten för att många ska se människan de möter och ligger ofta i vägen för en anställning eller för ett respektfullt bemötande, eller hur? Kan vi tala om att det finns en viss ”intolerabel diskriminering”?

Om vi för en gångs skull är ärliga?

Sexuell läggning? Är den uttalade jämlikheten/toleransen bara läpparnas bekännelse eller finns den jämlikheten i dag? Kön .. vill vi ha den jämlikhet/jämställdhet som de som talar högst strider för? Har vi förstått vad äkta jämlikhet/jämställdhet egentligen innebär, om vi tar bort begreppen pengar och makt?

Eller ÄR jämlikhet en fråga om pengar och makt?

Status - där har vi långt kvar till att anse att den som har avancerat eller fötts högt i samhället har samma rättigheter som den som ramlat längst ner. Där mäter vi ofta jämlikhet i pengar och makt och anser att det är fullständigt tillåtet att sparka på den som har båda delarna, på ett sätt som vi aldrig skulle tillåta om det gällde en maktlös medborgare med låg status och små ekonomiska resurser. Titta bara på kungafamiljen och höga politiker .. de har pengar och förmåner och förtjänar därmed inget mänskligt hänsynstagande?

Vi betalar, säger vi upprört, och anser att det ger oss makt. De har ”våra” pengar, alltså är de inte jämlika eller har samma rättigheter? Är det ett ”tolerabelt” synsätt?

Åsikt – ja, men bara om den åsikten är den som vi själva har. Respekten för andras åsikter är inte stor, inte i politiken, inte i media och därmed inte heller i samhället. Jag tror faktiskt att det hör ihop. Det respektfulla tilltalet som faktiskt fanns förr har minskat i samma takt som lönerna och förmånerna för åsiktsföreträdarna har ökat. Och ordet ”intolerabla trakasserier” ligger nära till hands i politiska debatter, i bloggar, twitter och kommentarer som gäller åsikter.

Kan någon förneka det utan att glida på sanningen?

Jämlikhet anses ofta som synonymt med Rättvisa, när det gäller politiska tal. Det ska vara rättvist. Alla ska ha lika. Oavsett om du anstränger dig eller om du föredrar att låta andra göra jobbet och betala räkningen. Oavsett om du strävar efter en utbildning eller om du tillbringar samma tid med att förstöra förutsättningarna för någon annan .. så ska ni båda i rättvisans och jämlikhetens namn göra det tillsammans och i samma takt.

Rättvisa är det jämlikhet?

Är en familj jämlik om full millimeterrättvisa råder och alla har sina ansvarsområden eller schemalagda arbetsuppgifter? Blir vi jämlikt lyckliga om vi bevakar vår absoluta rätt till lika rättigheter och om total rättvisa råder?

Vad är jämlikhet för mig i min egen vardag?

För mig är jämlikhet att var och en för sig kan utföra alla åtaganden och arbetsuppgifter i familjen.

Att ingen är okunnig om var allting finns, hur maten tillagas, hur disk- eller tvättmaskinen, gräsklipparen eller värmepannan fungerar eller vad som ska göras för att projektet familjen ska fungera. Ingen fullvuxen människa ska stå hjälplös och handfallen i en vardagssituation i ett jämlikt förhållande .. även om det som måste göras sker valhänt, ovant och fumligt.

Om jag blir sjuk eller vill göra något utanför familjen, ska hålet som jag lämnar efter mig, fyllas av någon annan .. utan att jag behöver be om det. Att någon självklart finns när jag behöver, att jag självklart finns när någon annan behöver mig .. att kunna vara svag och luta sig på någon annan eller att vara stark och föra någon annans talan när h*n inte orkar .. det är jämlikhet för mig.

Den som tar sig rätten att ge kritik har också skyldigheten att ge beröm .. det tycker jag också ingår i jämlikhet. Begär aldrig att någon ska veta vad eller hur du tänker eller vad du förväntar dig .. säg det! Och respektera att inte alla tycker som du .. det finns nästan lika många ”sanningar” som det finns människor, vad är det som säger att det är just din som är den "sannaste"?

Att inte förstöra, utnyttja, vara ovarsam eller ta för sig så att den gemensamma ekonomin faller samman borde vara så självklart att det inte borde nämnas .. men visst ingår det i jämlikhetstänket.

Det du kostar av ren hänsynslöshet eller tanklöshet är något som någon annan får avstå från, eller hur?

Hänsyn, ansvar, respekt .. det är mer synonymt med jämlikhet än rättvisa för mig. Eller rättare sagt .. jämlikhet är resultatet av ansvarsfulla handlingar byggda på respektfullt bemötande av och hänsyn till andra människor.

Först då blir du trovärdig när du säger att alla har lika värde, eller hur?

Vad är jämlikhet för dig?

20 kommentarer:

  1. "Hänsyn, ansvar, respekt .. det är mer synonymt med jämlikhet än rättvisa för mig. Eller rättare sagt .. jämlikhet är resultatet av ansvarsfulla handlingar byggda på respektfullt bemötande av och hänsyn till andra människor."

    Det där är nog de vackraste ord jag läst på länge. Självklart är det så det ska vara.

    När jag läste så tänkte jag på ordet "rättvisa". Rättvisa kan vara att någon får mer än någon annan. Just bara för att det ska bli rättvist.

    Om man är funktionshindrad så behöver man ofta mer tid än andra. Får man mer tid än andra för att nå samma resultat, så blir det rättvisast att få mer. Man behöver kanske mer hjälp i skolan för att nå samma resultat. Då är det rättvisast att få mer. Bara för att uppnå rättvisa.

    Så här skulle jag kunna beskriva ordet "rättvist" hur många gånger som helst utifrån perspektivet funktionsnedsättning.

    Därför är orden "hänsyn, ansvar, respekt" mer korrekta i frågan om jämlikhet än vad ordet "rättvisa" är.

    SvaraRadera
  2. Cicki .. du kan inte ana hur glad jag blir när någon annan känner på samma sätt när jag försöker sätta ord på mina funderingar.

    Rättvist är INTE en synonym för jämlikt .. och då är det helt fel att använda ordet så, som de ofta gör i politiken.

    SvaraRadera
  3. På den tiden när jag reste runt i landet och pratade om hur det är att ha ett funktionshindrat barn så brukade jag ibland (utmanande) säga att det är varje familjs rättighet att få ett funktionshindrat barn. Det ställer verkligen allt på sin spets och man är bara tvungen att lära sig tänka i annorlunda banor. Det är enormt utvecklande och berikande....:-)

    SvaraRadera
  4. Cicki och Anybody.. låt mig berätta om en familj i bekantskapskretsen med tre barn.

    Sverige har satsat m-y-c-k-e-t mer på den yngste i skolan, eftersom han är förståndshandikappad. De båda äldre (klipska) syskonen har skolan inte varit lika intresserad av... dvs det har varit upplagt helt, som Cicki förespråkar: "Det [är] rättvisast att [lillebror] fått mer. Bara för att uppnå rättvisa".

    Rättvisa har alltså uppnåtts...

    Lillebror kommer dock aldrig - till skillnad från sina syskon - att bli egenförsörjande; förmodligen kommer han inte ens att klara av ett eget boende.

    De båda äldre syskonen har aviserat, att de tänker lämna Sverige efter avslutad ingenjörsutbildning, eftersom de är rätt besvikna bl.a. på skolans tämligen sparsamma undervisning för dem (före högskolan).

    Om de kapabla lämnar landet, som en konsekvens av hur de upplever den rättvisa, som ni har skipat - VEM ska då försörja lillebror?

    SvaraRadera
  5. Johan .. nu är du väl ändå ute och cyklar?? Ett suvränt dåligt exempel. Det Cicki säger är att full jämlikhet uppstår om man inte använder sig av rättvise-begreppet.

    Det är jämlikhet att alla får möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina egna resurser.

    Den funktionshindrade lillebror tar ingenting från sina äldre bröder .. skolans oförmåga att ge en undervisning som ger alla barn möjlighet att utvecklas maximalt beror på helt andra saker.

    Om brodern hade varit dyslektiker, fysiskt handikappad .. blind eller döv .. så finns det beräknade kostnader för detta också när det avsätts pengar till skolan. Kommunen kan dessutom begära extra resurser för dessa barn om de blir för många i en kommun.

    Eller ska vi offra alla som inte håller måttet?

    Kan "lillebror" inte gå i en kommunal skola så kostar han inte skolan någonting och kan han det så bör vi satsa lite extra på honom så han utvecklas maximalt och kommer då förmodligen att kosta mindre resten av livet, eller hur?

    Ibland tycker jag att du har en rätt märklig människosyn?

    Hur hade du egentligen tänkt att "lillebror" skulle ha det?

    Inget liv alls?

    Institutionsförvaring och total passivitet?? Inget av det är gratis och dessutom mycket mer kostsamt. En institutionsplats för någon som inte fått ett uns hjälp med att utnyttja sina resurser kostar flera tusen kronor om dagen under ett helt liv .. som då de ingenjörsutbildade, nöjda bröderna får betala?

    Ett land kan inte bara bestå av vita, unga, välutbildade och välavlönade medborgare med klipska motiverade barn.

    SvaraRadera
  6. Johan: För det första är jag väldigt glad att jag inte har din människosyn. Då hade jag nog inte orkat leva med mig själv.

    Om lillebror i den här familjen är förståndshandikappad så har han gått i särskolan. Han har alltså inte tagit resurser från sina syskon som gått i den "vanliga" skolan. Så fantastiskt är det inrättad i vårt land.

    Jag kan hålla med om att den kommunala skolan är dålig på att ta hand om överpresterande barn. Men det har inget att göra med att en förståndshandikappad lillebror behöver extra resurser.

    Vem har då sagt att lillebror aldrig kommer att bli ensamförsörjare? Jag vet många förståndshandikappade som arbetar och försörjer sig själva. Dessutom känner jag många förstånds-handikappade som även bor själva.


    Jag har levt i handikappvärlden i hela mitt vuxna liv på grund av att jag har en funktionhindrad son, dock ej förståndshandikappad. När han var fem år så fick vi domen att den här pojken skulle det inte bli så mycket av! Det kunde vi inte acceptera. Vi gav allt och vi fick skolan och andra myndigheter med oss. Inte utan kamp, men ändock. Idag är den pojken 35 år gammal, bor ensam och försörjer sig själv. Han har till och med tagit studenten. Helt tvärtemot alla prognoser. Tack vare att man valde att ge honom det lilla extra för att uppnå full rättvisa.

    Jag har även en dotter. Fullt frisk och fullt funktionsduglig. Jag har aldrig någonsin hört henne säga att hon tycker att det är orättvist att hennes bror fick mer skolresurser än vad hon själv fick. Förmodligen har jag och barnens pappa fostrat henne till en humant tänkande människa. Hon är numera drygt trettio år, utbildad socionom och har valt att ställa upp på dem som har det lite svårare i vårt samhälle.

    Jag är vansinnigt stolt över bägge mina barn.

    Är du helt säker på att syskonen i din exempelfamilj tycker att det är deras lillebrors fel att de inte blivit tillgodosedda i skolan? Är du säker på att föräldrarna tycker att lillebror tagit resurser ifrån de äldre syskonen?

    Hur tycker du vi ska göra med de som behöver lite mer? Ska vi göra som de gjorde förr. Sätta ut dem i skogen till de vilda djuren? Eller ska vi låta dem bo på institution resten av livet? Vad tror du det skulle kosta? Det skulle helt klart vara ett betydligt dyrare alternativ, än att satsa på lillebror i skolan och ge honom chansen till ett värdigt liv.

    SvaraRadera
  7. Tack Anybody för ditt svar. Själv är jag nu så arg att jag skakar i hela kroppen.

    Ja, Johan, du har lyckats reta upp en i vanliga fall snäll och lugn människa. Är du nöjd nu?

    SvaraRadera
  8. Alltså, Johan, nu tänkte du väl jävligt fel i alla fall.

    Om de där syskonen vill lämna landet för att deras lillebror har fått mer hjälp, tja, då får de gärna lämna landet för sådana människor klarar vi oss bra utan.

    Jag själv har ett handikapp, mina läkare säger att det är helt otroligt att jag klarar mig så pass bra som jag gör, jag är egen företagare, har en internationell karriär bakom mig, betalar snormycket i skatt varje månad, fick inte speciellt mycket hjälp och stöd när jag var liten och gick i skolan, och jag känner flera personer som inte har blivit speciellt omhuldad av samhället, snarare har de blivit jävligt orättvist behandlade, snarare tvärtom, men inte fan klagar de inte. De vill snarare att sådan som du skall sluta se dem som ett problem utan i stället se dem som en naturlig del av vårt samhälle.

    Det verkar fan som att sådana personer som Johan, i bästa fall, är så jävla nojig att de inte orkar se sanningen, att det finns personer som är olika, att det finns individer som inte är som mallen, men att de har exakt samma egenvärde som alla andra.

    Nu är jag faktiskt riktigt förbannad, jag också.

    /Henrico

    SvaraRadera
  9. Cicki och Henrico .. jag blev lika golvad av Johans märkliga "exempel" som ni. Normalt sett har jag en hög toleransnivå för allas rätt till en åsikt men när det handlar om människors lika värde är den väldigt låg.

    Första reaktionen är att bli skitförbannad .. den andra är att undra hur i helsike han tänker??

    Det är inte pga av begåvning eller eget val som vi blivit födda fullt friska.

    När som helst kan vi pga av andras oaktsamhet i trafiken eller av ren otur få livet sönderslaget och befinna oss i en situation där vi är helt och obönhörligt beroende av andras vård och omsorg.

    Vi vet inte vad som väntar i en morgondag .. demens, alzheimer eller en hjärnblödning?

    Om det värsta inträffar, förlorar vi då alla mänskliga rättigheter? Rätten till respekt och hänsyn?

    Om något av detta händer Johan .. tycker han då att det är fullständigt normalt att han blir betraktad som sekunda vara och i avsaknad av rättigheter och hjälp till möjligheter.

    Ibland tycker jag att de som resonerar som Johan är de verkligt funktionshindrade i samhället!

    SvaraRadera
  10. Anybody: Jag tänkte mycket på det Johan skrivit igår kväll. Jag håller med dig om att det är nog han som är mest funktionshindrad. Han har en mycket låg EQ-nivå.

    Om man skulle tänka som han gör då har inte jag heller något existensberättigande längre. Jag lever ju på samhället genom min förtidspension. Även om jag jobbat och betalat skatt sedan jag var femton år så har jag förmodligen inte betalat in allt som försörjer mig idag.

    Det är kanske är ättestupan som gäller nu. I alla fall i Johans värld.

    SvaraRadera
  11. Grejen är ju den att man aldrig skall underskatta drivkraften hos folk. Drivkraften som många gånger är mycket större hos folk som inte är som alla andra.

    Nu säger jag inte att det är bra att folk har problem eller råkar ut för olika tragiska händelser men man skall repektera och kanske lära sig något av dessa individer som kämpar inte bara emot sin egen situation utan också emot samhällets fördomar.

    /Henrico

    SvaraRadera
  12. Cicki och Anybody.. jag fick inte något svar på, VEM som ska försörja lillebror, om de mer kapabla känner sig förfördelade och lämnar landet?

    Det verkar som ni inte vill (?) förstå, att staten/kommunen gör sina prioriteringar inom ett givet resursutrymme. (Det givna resursutrymmet i Sverige är f.n. drygt hälften av BNP dvs det som staten/kommunen konfiskerar i skatt.)

    De resurser som läggs på lillebror eller på t.ex. krigsmakten eller infrastrukturen utgör de resurser, som INTE läggs på hans (klipska) syskon eller på t.ex. sjukvården eller pensionärerna.

    Allt, som staten/kommunen spenderar, har i princip en alternativ användning.

    Anybody skriver: "Det är jämlikhet att alla får möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina egna resurser."

    Jag kan tro, att lillebror faktiskt har fått "möjlighet att utvecklas [i det närmaste] maximalt utifrån sina egna resurser" - men problemet är ju, att hans syskon är synnerligen medvetna om, att de (under skoltiden) INTE fick "utvecklas maximalt utifrån sina egna resurser" pga de prioriteringar som staten/kommunen gör.

    Cicki skriver: "Är du helt säker på att syskonen i din exempelfamilj tycker att det är deras lillebrors fel att de inte blivit tillgodosedda i skolan?"

    Jag är helt säker på, att de äldre syskonen är besvikna över, att skolan s.a.s. satte dem på undantag. Varken de eller jag tänker i termer av, att det skulle vara lillebrors "fel" [sic]. De - liksom jag - noterar bara, hur man prioriterar. Lillebror får en stor mängd undervisning - medan hans syskon får obetydligt med undervisning. Uppenbarligen anser man att lillebror ska köstes på... men inte syskonen.. (vilket Cicki ju också verkar förorda).

    "Är du säker på att föräldrarna tycker att lillebror tagit resurser ifrån de äldre syskonen?"

    Föräldrarna och jag har inte alls diskuterat hur staten/kommunen prioriterar och jag ser f.ö. inte relevansen? Hur föräldrarna ser på de prioriteringar som görs påverkar ju inte, att syskonen anser, att skolan gav dem alltför lite lärarledd undervisning.

    ----

    Vad har ni egentligen vunnit, om ni skipar s.k. "full rättvisa" här-och-nu UTAN något intresse för, om alla som berörs sympatiserar med upplägget och UTAN något som helst intresse för de dynamiska effekterna och försörjningssituationen i framtiden?

    Lillebror kommer inte att bli egenförsörjande och knappast klara av ett eget boende. Så vem ska försörja honom, om de mer kapabla känner sig förfördelade och därför lämnar landet?

    Och vilket liv kan lillebror se fram mot, om de klipska och kapabla drar, pga att de upplever sig åsidosatta? Vem ska då försörja honom?

    Att vara ointresserad av den saken är imho en mycket märklig människosyn - inte minst då det ju blir lillebror som främst drabbas av, att de, som skulle ha försörjt honom, lämnar landet.

    SvaraRadera
  13. Henrico anser, att syskonen dvs kapabla människor får "gärna lämna landet för sådana människor klarar vi oss bra utan". Om Henrico är företagare så inser du förmodligen, att det är ett numbers game. Jag blir uppriktigt bekymrad över, att möta folk som tar fram ett foto på sina barn och säger: "Jag satsar allt på att de ska ha en utbildning, så att de kan lämna landet - de har inte någon framtid i Sverige".

    Varför skulle just Sverige (enl. Henrico) ha ringa behov av, att den välutbildade, kompetenta arbetskraften stannar kvar i landet?

    -----

    Anser Anybody eller Cicki möjligen, att det bara är de svaga som bör behandlas med "respekt och hänsyn"? Attityden (från stat/kommun) verkar onekligen vara: De klipska och kapabla klarar sig nog - dem kan vi avstå från att satsa på.

    En stor kommunal grundskola (i Stockholm) med 539 elever har endast 4,0 lärare per 100 elever (läsåret 10/11).

    Får barnen på en skola med den lärartätheten (eller snarare lärarglesheten) "möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina egna resurser"? Maximalt?

    Detta ska jämföras med en lärartäthet om 73,5 (!) lärare per 100 elever (på en kommunal grundskola i Malmö med 246 elever) läsåret 10/11. För tre år sedan hade skolan 60 lärare per 100 elever. Om några år kanske den skolan har 1 lärare per elev..?

    Är Anybody, Cicki och Henrico säkra på, att en sådan extrem snedfördelning betr. lärarresurser verkligen avspeglar en politik som utgår från människors lika värde?

    Och är ni övertygade om, att barnen på skolan med blott 4,0 lärare per 100 elever och deras föräldrar också anser det?

    Eller... det kanske inte spelar någon roll, vad de tycker, som ni ser det? Om föräldrarna (eller barnen) på en skola med mycket låg lärartäthet till äventyrs skulle ha några tvivel på, att det är klokt eller försvarbart med en sådan extrem snedfördelning, så kan de enkelt avhyvlas (och avfärdas) som emotionellt funktionshindrade personer med "en mycket låg EQ-nivå" och en förfärlig människosyn som "gärna [får] lämna landet för sådana människor klarar vi oss bra utan".

    -----

    När någon föds med en funktionsnedsättning eller blir överkörd av en buss, drabbas av cancer m.m. så har ingen person ombesörjt detta lidande, som drabbar någon av en slump. Det finns inte någon person (eller politiskt parti) som är ansvarig/t för orättvisan att person A - men inte person B - har drabbats.

    Men när någon gör anspråk på att kunna skapa s.k. "full rättvisa" genom att försöka kompensera för sådana (och andra) skillnader mellan människors livsomständigheter, så är den politiker eller parti, som genomför sådana kompenatoriska upplägg, tydligt ansvarigt.

    De, som får t.ex. blott 4,0 lärare per hundra elever till sina barn (och inte 73,5) kommer att efterlysa en motivering till, varför just den här fördelningen skulle vara den rättvisa? Hur vet de, som har genomfört denna fördelning av skattemedlen, att det är en rättvis fördelning?

    Att försöka kväva deras frågor, genom att kalla dem för emotionellt funktionshindrade personer med en mycket låg EQ-nivå och en förfärlig människosyn m.m. är en strategi, som tystar folk - utan att övertyga dem.

    Man kan tysta folk m.h.a. personangrepp - men man kan inte övertyga dem.

    När den kapabla (tystade med inte övertygade) arbetskraften röstar med fötterna, så är det ett numbers game, att den "gärna [får] lämna landet för sådana människor klarar vi oss bra utan". Om skatteinkomsterna börjar krympa (pga utflödet av välutbildad, kapabel arbetskraft) så har den goda föresatsen att skapa s.k. "full rättvisa" i stället verkligen skapat ättestupans värld.

    Vägen till helvetet är kantad av goda (obs goda!) föresatser... i synnerhet om man beslutsamt blundar för de långsiktiga (och oönskade) konsekvenserna av det, som man genomför.

    Varför blir människor med goda föresatser (Anybody, Cicki och Henrico) så upprörda, när någon påpekar det?

    SvaraRadera
  14. Johan: Eftersom du efterlyser ett svar från mig, Anybody och Henrico vem/vilka som vi tycker ska ta ansvaret för lillebror, så ska du få det från mig. Men innan du får det så vill jag att du besvarar några av mina frågor som jag ställde till dig.

    "Hur tycker du vi ska göra med de som behöver lite mer? Ska vi göra som de gjorde förr. Sätta ut dem i skogen till de vilda djuren? Eller ska vi låta dem bo på institution resten av livet?"

    De här frågorna vill jag ha svar på först, innan du får något svar från mig, på vem som ska ta det ekonomiska ansvaret för lillebror.

    SvaraRadera
  15. Anybody: Förlåt att jag tar upp plats i din blogg, men jag klara inte av låta Johan stå oemotsagd.

    SvaraRadera
  16. Hej Cicki, tack för svar!

    Jag anser, att skattebetalarna gemensamt bör sörja för dem som "behöver lite mer" - men det krävs ett informerat samtycke från dem, som ska vara nettobetalare. Och jag är tveksam till, att väljarna skulle samtycka till, t.ex. att 4,0 lärare (per hundra elever) till somliga elever och 73,5 lärare (per hundra elever) till andra elever är en rättvis fördelning, om väljarna tillfrågades ang. denna extrema snedfördelning.

    När någon gör anspråk på att ha förmågan att skapa s.k. "full rättvisa" så gör hon (eller han) anspråk på att både veta, vad som verkligen ÄR rätt samt gör anspråk på att vara vis. Det är inga små anspråk... Folk har grubblat och diskuterat sedan de gamla grekerna (och tidigare) betr. vad som vore rättvist.

    Även om du skulle anse, att det inte behövs något informerat samtycke från dem, som ska betala lika mycket (eller mer) i skatt och samtidigt se sig själva (eller sina barn) s.a.s. satta på undantag, så måste du kunna övertyga just den gruppen om, att du 1. verkligen vet, vad som är rättvist (samt 2. övertyga dem om, att ditt upplägg är långsiktigt hållbart). Annars kommer alltför många (i den gruppen) att välja att lämna landet och då har du skapat problem - inte minst har du skapat stora problem för dem, som behöver lite mer.

    -----

    Den, som vill ta från Peter för att ge till Paul, eftersom Paul "behöver lite mer" - han har som regel inga problem med att övertyga Paul om, att det är ett bra upplägg.

    Men om Peter anser, att han (till skillnad från Paul) inte behandlas med tillräcklig hänsyn och respekt, så blir det problem, om Peter väljer att lämna landet. (Och problemen drabbar, som sagt, främst Paul..)

    -----

    Du verkar enbart intressera sig för att s.a.s. fördela kakan, så att s.k. "full rättvisa" skapas. Men - innan kakan fördelas, så ska kakan bakas. Olika människor är olika goda bagare.

    Alla industriella och postindustriella länder - utom Sverige - ser skrämt på Kinas enorma produktion av välutbildade ingenjörer m.m. Alla länder - utom Sverige - anser, att det egna landet måste ligga i framkant när det gäller att utbilda landets framtida spetsarbetskraft för att (som land) inte bli helt utkonkurrerat. Sverige gör tvärtom (!) och svälter i stället de klipska barnen (dvs den potentiella framtida spetsarbetkraften) på lärarresurser.

    Varför skulle just Sverige inte ha några behov av att utbilda en framtida spetsarbetskraft?

    SvaraRadera
  17. Johan:
    För mig är svaret väldigt enkelt vem som ska försörja lillebror. Det är vi, det vill säga samhället. Jag tror inte, som du, att så många skattebetalare lämnar landet för att de känner sig förfördelade över att ett förståndshandikappat barn behöver extra resurser.

    Du skriver:
    ”Jag anser, att skattebetalarna gemensamt bör sörja för dem som "behöver lite mer" - men det krävs ett informerat samtycke från dem, som ska vara nettobetalare. Och jag är tveksam till, att väljarna skulle samtycka till, t.ex. att 4,0 lärare (per hundra elever) till somliga elever och 73,5 lärare (per hundra elever) till andra elever är en rättvis fördelning, om väljarna tillfrågades ang. denna extrema snedfördelning.

    När någon gör anspråk på att ha förmågan att skapa s.k. "full rättvisa" så gör hon (eller han) anspråk på att både veta, vad som verkligen ÄR rätt samt gör anspråk på att vara vis. Det är inga små anspråk... Folk har grubblat och diskuterat sedan de gamla grekerna (och tidigare) betr. vad som vore rättvist.

    Även om du skulle anse, att det inte behövs något informerat samtycke från dem, som ska betala lika mycket (eller mer) i skatt och samtidigt se sig själva (eller sina barn) s.a.s. satta på undantag, så måste du kunna övertyga just den gruppen om, att du 1. verkligen vet, vad som är rättvist (samt 2. övertyga dem om, att ditt upplägg är långsiktigt hållbart). Annars kommer alltför många (i den gruppen) att välja att lämna landet och då har du skapat problem - inte minst har du skapat stora problem för dem, som behöver lite mer.”

    Vad är du egentligen ute efter? Debattera för debatterandets skull?

    Vart tredje år går vi till valurnorna. Det är då vi väljer de som vi anser ska styra vårt land. Jag röstar på ett sätt, du röstar kanske på ett annat sätt och en tredje person röstar utifrån sin övertygelse. Sedan räknas dessa röster och utifrån det så har ett eller en partiallians fått majoritet. Det kallas demokrati (folkvälde). Det kanske inte blir som jag tänkt, men det är den enda form som finns för närvarande där vi kan vara med och styra. Även om det bara skiljer en (1) procent mellan de sk politiska blocken så har det ändå varit ett demokratiskt val som folket har fått göra.

    Innan valet och röstningen har kommit till stånd så har de olika partierna talat om för oss vilka frågor som de vill driva. Det är utifrån de kriterierna som vi väljer våra folkvalda. Skulle inte allt bli som jag och andra vill så har vi möjligheten att ändra på det vid nästa val. Skulle allt bli riktigt bedrövligt så kan man i nödfall utlysa nyval.

    Skulle jag inte finna mig i detta så är det kanske enbart en emigrering som gäller. Frågan är bara då, vart jag ska ta vägen för att få min egen vilja genomdriven.

    Du säger att stat och kommun konfiskerar skatt (i en tidigare kommentar). Anser du att vi inte ska betala skatt? Menar du att vi ska betala allt direkt ur plånboken? Det skulle innebära att alla vägar skulle ha vägtullar. Att vi skulle få betala dag för dag vad våra barn kostar i skolan, oavsett deras begåvning och behov. Vi skulle få lägga full betalning så fort vi blev sjuka, dvs inte ha en subventionerad sjukvård, utan vi betalade varenda kostnad. Våra gamla skulle få klara sig bäst de kunde, när de inte längre är arbetsföra och kan bidra till sin egen försörjning.

    Jag förmodar att du ser konsekvenserna av detta. Har jag inte råd att akut åka till sjukhuset så får jag väl ligga hemma och dö. Vem ska ta hand om mitt lik, när det inte finns några skattemedel till sanering? Ska jag ligga och ruttna tills någon människa är så trött på det, att de kastar mina kvarlevor i soporna?

    Är det det samhället du är ute efter?

    SvaraRadera
  18. Du säger att det inför varje prioritering som stat och kommun betalar ut så finns det ett alternativ. Visst är det så. Det är ju den prioriteringen som våra folkvalda måste göra. Du skriver: ”De resurser som läggs på lillebror eller på t.ex. krigsmakten eller infrastrukturen utgör de resurser, som INTE läggs på hans (klipska) syskon eller på t.ex. sjukvården eller pensionärerna.”

    Hur tänker du då? Om vi nu ska bolla med tanken att lillebror, i det här exemplet, är mindre värd än sina klipskare syskon. Ska vi då ta bort alla barn som föds med en eller annan dysfunktion? De blir ju så dyra och tar resurser ifrån andra mer klipska barn, enligt det du förordar.

    Eftersom du verkar anse att politiker i vissa fall gör fel resursfördelningar så kanske vi måste ordna en folkomröstning, så folket verkligen får berätta hur de vill att de begränsade resurserna ska fördelas.
    Vilka alternativ ställer vi då ta upp, som folket ska ta ställning till?

    ”Linje Ett: Screena alla graviditeter för att kolla att inga funktionshinder eller begåvningshandikapp förekommer. Om så är fallet är en abort nödvändig. Föräldrarna har inget att välja på. Om det ändå skulle slinka igenom något dysfunktionellt barn eller något går fel vid förlossningen som påverkar barnets utveckling negativt, döda då barnet ögonblickligen. Ingen pardon ges.

    Linje Två: Låt alla barn födas. Ser man att någon form av funktionshinder eller skada förekommer så får föräldrarna kosta på allt själva. Det funktionshindrade barnet ska inte få ta några resurser ifrån andra barn, sjuka eller pensionärer.

    Linje Tre: Låt alla barn födas. Ge dem alla resurser som behövs för att det ska få ett värdigt och likvärdig liv som andra jämnåriga barn.”

    Är det dessa frågor vi ska ta ställning till?

    Är du ute efter ett elitistiskt samhälle där endast de högpresterande får utrymme, de andra får klara sig bäst de kan? Liknande tankesätt har förekommit i historien, men gång på gång visat sig inte hålla.

    Ingenstans i texten har jag påstått att man ska strunta i att kosta på lillebrors syskon. Jag skrev att jag vet att den kommunala skolan är dålig på att se högpresterande elever. Om du följt min blogg så hade du vetat att detta har jag beklagat ett antal gånger, att det är så. Jag bara konstaterade i den här kommentaren att skolan är dålig på tillgodose dessa barn.

    Du tar upp en fråga om olika lärartätheter i Stockholm och Malmö. Vilka källor grundar du dessa siffror på?

    ”En stor kommunal grundskola (i Stockholm) med 539 elever har endast 4,0 lärare per 100 elever (läsåret 10/11).

    Får barnen på en skola med den lärartätheten (eller snarare lärarglesheten) "möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina egna resurser"? Maximalt?

    Detta ska jämföras med en lärartäthet om 73,5 (!) lärare per 100 elever (på en kommunal grundskola i Malmö med 246 elever) läsåret 10/11. För tre år sedan hade skolan 60 lärare per 100 elever. Om några år kanske den skolan har 1 lärare per elev..?”

    Eftersom skolan numera är ett kommunalt ansvar är det inte relevant att jämföra Stockholms prioriteringar kontra Malmös.

    Återigen har jag ingenstans påstått att man ska strunta i alla andra elever, för att enbart satsa på de dysfunktionella barnen. Om vi hade möjligheten och resurserna skulle jag önska att hur mycket pengar som helst satsades på skolan, eftersom barnen är vår framtid, oavsett begåvning, friskhet eller funktionshinder.

    Jag vill nu ha svar från dig hur du anser att saker och ting ska skötas. Hur ska vi fördela de ändliga ekonomiska resurserna? Hur ska vi lösa problemet att vi har olika förmågor att bidra till samhällsapparaten?

    Du pekar på en massa saker som du tycker är fel, men du berättar inget om hur du vill ha det istället.

    SvaraRadera
  19. @Cicki

    För att en demokrati ska fungera, så måste väljarna vara hyfsat välinformerade. Svenska väljare är tyvärr kolossalt oinformerade - snarast vilseledda. Sverige har därför en demokrati till formen - men Sverige fungerar inte, som en demokrati är tänkt att fungera.

    Extrema snedfördelningar och föga transparenta resursfördelningar har i tysthet implementerats, utan att väljarna har haft någon möjlighet att diskutera eller sett olika partier diskutera, om upplägget är klokt, rimligt och rättvist. Jag har aldrig sett någon diskussion, om det t.ex. är rimligt eller rättvist att somliga barn har en lärartäthet på 73,5 lärare per hundra elever - medan andra barn får nöja sig med 4,0 lärare per hundra elever. Är det rättvist?

    Ett annat exempel ... för ett par år sedan uppmärksammade ett par mammor med döttrar, att i Uppsala anslogs en summa X kronor för en flicka i skolan - men en summa 1,4 * X kronor för en pojke i skolan. Kommunen satsar alltså 40% mer resurser på en pojke.

    Dessa mammor ansåg inte, att denna fördelning utgick från flickors och pojkars lika värde - men det ansåg kommunen.

    Ett kommunalråd svarade magistralt, , att pojkar "behöver lite mer" än flickor - eftersom flickor i genomsnitt klarar sig bättre i skolan än pojkar. Är det rättvist, att kommunen satsar mindre resurser på flickorna?

    Och OM du anser, att det ska satsas mindre på flickorna i skolan... är det juste att i tysthet - utan någon diskussion - ordna det så?

    "Hur ska vi fördela de ändliga ekonomiska resurserna? Hur ska vi lösa problemet att vi har olika förmågor att bidra till samhällsapparaten?"

    Du verkar enbart vilja diskutera vilka "lösningar" som (hypotetiskt) kan finnas - men min poäng är en helt annan:

    Det är (på sikt) mycket oklokt att strunta i om väljarna anser, att skattemedlen fördelas på ett rimligt sätt (vare sig väljarna är medvetna om fördelningen eller ej)... för så småningom uppstår problem.

    Man måste därför kunna 1. övertyga dem, som ska dra lasset (så att de inte röstar med fötterna) och 2. man kan inte blunda för vad som sker i omvärlden.

    Sverige blundar för konsekvenserna av Kinas enorma satsning på utbildning och låtsas inte om, att en utvandring av välutbildad arbetskraft från Sverige redan är ett faktum.

    ----

    Uppgifter om antal lärare per hundra elever hittar du hos Skolverket.

    Se också: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/126/132.html

    -----

    PS Du skriver:"Vart tredje år går vi till valurnorna."

    1994 - dvs för sjutton (17) år sedan - beslutade riksdagen att ändra mandatperioden till fyra år.

    SvaraRadera
  20. Ang att jag skrev att vi har val vart tredje år så var det en ren felskrivning. Eftersom jag själv röstar så vet jag att det sker vart fjärde år. Som sagt var ett fel av mig.

    För övrigt så känns det meningslöst att föra den här diskussionen. Du och jag har alldeles för olika åsikter. Punkt och slut.

    SvaraRadera