Paula Bieler, DN och pessimistiska politiker.

Maken och jag sitter i skuggan och diskuterar Karin Erikssons artikel i DN som handlar om att partiledarna är mer pessimistiska än optimistiska och att pessimismen har ökat sedan 2014.

Partierna anstränger sig för att bekräfta att de ser samhällsproblemen, skriver Karin Eriksson. Det vill säga, våra politiker tävlar mot varandra och slår knut på sig själva för att visa att de är lika oroliga, förtvivlade och uppgivna som väljarna själva.

Så obeskrivligt korkat. Vad väljarna behöver är inte politiker som bekräftar deras värsta farhågor – och skyller på varandra – utan ledare som ger hopp genom att presentera trovärdiga lösningar.

I juli 2013 jämförde jag sossarnas interna maktkamp mellan vänster- och högersossar med mina egna hundars märkliga reaktioner när det egna reviret utsattes för hot. I dag kan jag se hur det beteendet har övergått till att omfatta samtliga sju etablerade partier, när den egna maktbalansen hotas av ett åttonde.

Efter fyra år av passivitet och handlingsförlamning och med drygt en månad kvar till valet finns det snart inga gränser för hur pessimistiskt partiledarna ser på de samhällsproblem som väljarna förgäves pekat på under samma tid.

Skuldfördelningen är klar – det är DE ANDRA som har skapat problemen – och därför bör DE ANDRA bevisa sin förmåga att bilda en handlingskraftig regering och presentera trovärdiga lösningar på samhällsproblemen.

Jösses!!

Det är inte så konstigt att uppgivenheten sprider sig som en gräsbrand bland gräsrötterna.

Då är det nästan uppiggande att läsa om att det finns politiker som faktiskt GÖR något annat än hänvisar till kommande utredningar och eventuella beslut

 - någon gång i en obestämd framtid – om de får den majoritet som de vet att de inte ens är i närheten av.

I går läste jag Paula Neudings krönika i Kvartal och imponerades stort av Sverigedemokraternas Paula Bieler som just nu, och utan att göra något större väsen av sig, är en av de hemvärnssoldater som de senaste dagarna ryckt in för att bekämpa skogsbränderna och hjälpa nödställda runtom i Sverige.

Jag kunde också läsa om Mattias Karlsson, också SD, som rapporterar om att han - bokstavligen dragit mitt strå till stacken för att hjälpa mina lantbrukande grannar att klara foderbristen för fåren och korna genom att låna ut min egen lilla äng för slåtter och hjälpa till att räfsa lite.

Vi har läst om och sett Stefan Löfvens och Isabella Lövins sorgesamma tal framför varsin brandbil, Jonas Sjöstedts beklaganden över vår dåliga brandbekämpningskapacitet framför en nedbrunnen bit skog och vi har sett Annie Lööf se bekymrad ut tillsammans med stressade brand- och hemvärnsmän och förmodligen dyker de andra partiledarna också upp i kaoset för att få rubriker som signalerar intresse och handlingskraft.

Men de som verkligen kliver rakt in i verkligheten får inga rubriker? Inte ens en liten notis i någon av de fyra stora papperstidningarna?

Det är synd, för vi behöver lite hopp om ett äkta engagemang i politiken just nu, och i alla fall jag suger i mig alla positiva signaler i den vägen som jag kan få.

I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att citera Bill Clinton - Pessimism är en ursäkt för att inte försöka och en garanti för ett personligt misslyckande.

Stefan Löfven och an(s)varet.

Efter Estoniakatastrofen 1994, tvingades Ingvar Carlsson besluta vilket som var mest ”rättvist” – att de omkomna skulle ”begravas” tillsammans med båten eller om de som kunde hittas, skulle hämtas upp och föras hem till sina anhöriga. Det slutliga beslutet är fortfarande ett oläkt sår hos många anhöriga.

Efter Tsunamikatastrofen 2004, fick regeringen Persson svidande kritik från kommissionen som granskade de senfärdiga och taffliga reaktionerna från en julledig regering.

Det var två händelser som var och en fick oss att inse att krishantering inte var landets paradgren. Eller som kommissionen uttryckte det – det saknades en "ledningsorganisation på chefsnivå" i regeringen.

När regeringen Reinfeldt avlöste sossarna upprättade de därför ett särskilt kriskansli, direkt underställt statsministern.

2014 ”vann” Stefan Löfven tillbaka makten och kvickare än någon kunde säga, befria mig från ansvar, förflyttades ansvaret för kriskansliet från statsministern till inrikesministern (Anders Ygeman) och ansvarig statssekreterare (Ann Linde).

Med tanke på hur det paret hanterade krisen på Transportstyrelsen kan vi väl enas om att det kanske inte var det bästa av alla beslut. Men å andra sidan vet vi inte hur illa det hade sett ut om statsministern själv hade varit direktinformerad och ansvarig?

Men redan innan valet 2014 drabbades Sverige av vad som då kallades för den största skogsbranden i Sverige i modern tid – branden i Västmanland i augusti.

Till skillnad från dagens bränder – som också är i direkt anslutning till en valrörelse - var Stefan Löfven, pigg och alert och redan på plats framför den samlade presskåren, medan statsministern fortfarande informerades om händelseförloppet och räddningsinsatsen.

Miljöpartiet höll till och med presskonferens där man pläderade för en upprustning med svenskt brandflyg – något som de i dag inte verkar särskilt benägna att tala högt om.

Det viktigt att ta reda på vad som hänt och försöka lära av det, säger statsminister Fredrik Reinfeldt och tillsatte en utredning, ledd av Aud Sjökvist, för att utvärdera och föreslå förbättringar av beredskapen. Allt i från saker som ansvarsfrågor, informationsinsatser, flygkapacitet och vilka utmaningar ett framtida klimat ställer Sverige inför ska ingå i utredningens direktiv, det var regeringens direktiv till den oberoende utredningsledaren.

Men efter valet ändrade Stefan Löfvens regering direktiven, så att Sjökvist bara skulle utvärdera, inte föreslå ansvars- och kostnadskrävande ändringar.

Med dagens bränder på alla förstasidor kan vi väl säga att det inte var ett särskilt klokt beslut?

Jag vet att regeringen kommer att göra allt för att skylla den dåliga krishanteringen på förra regeringens skattesänkningar. Det är ju där skulden påstås ligga för allt som misslyckats, allt som gått fel och allt ansvar som ingen tagit - trots alla regeringens skattehöjningar de senaste 4 åren.

Det går en röd tråd genom s-märkta regeringar - statsministern håller sig helst på mils avstånd från allt ansvarstagande. Antingen inlåst på Harpsund med hemlagat julbord, uppassning och avstängd telefon för maximal julefrid, ovetande vandrande i maktens korridorer i brist på ”säkra rum” eller på semester hemma i hängmattan, rofyllt vilande inför en ansträngande valrörelse.

Allt ont ska alltså skyllas på Sverigedemokraterna, skattesänkningarna och den förra regeringen?

Eget ansvar verkar liksom inte vara sossarnas grej?

70% av slutlönen i pension – om 30 ÅR!!

Bullshit!! .. ryter Maken när han läser att Stefan Löfven och hans krympande parti lovar att den allmänna pensionen ska höjas med 1000 kr i månaden om han får behålla makten.

Det är en ren LÖGN! .. dundrar Maken vidare. Han KAN inte lova något alls i den här frågan. Han sitter där och antyder att det är bara han och ingen annan som vill höja pensionerna och sedan kryper han ihop bakom arbetsgivarna som ska betala och allianspartierna i Pensionsgruppen och pekar finger .. det var DOM som inte ville! Fy f*n för dagens politiker. Och tänk på alla stackare som tror att det här löftet gäller för dem – NU! OM alla inblandade kommer överens om den här höjningen och pensionsåldern höjs till minst 70-75 år – DÅ kommer de som i dag är i 20/30-årsålder kanske att få Stefan Löfvens utlovade tusenlapp. Men alla som stapplar iväg till valurnorna i hopp om att få den nästa år kommer att vara döda och begravda för länge sedan.

Stackars människor som trott på sossarna ett helt arbetsliv och nu utsätts för rent bondfångeri, lurendrejeri eller kalla det vad du vill - jag så förbannad att jag saknar ord, men glöm inte att Stefan Löfven LOVADE att ta bort HELA skillnaden i skatt mellan lön och skatt förra valet  .. säger Maken och stormar ut för att göra något som verkligen gör skillnad just nu och när han försvinner bakom husknuten hör jag .. men det gjorde han INTE och inte har han höjt garantipensionen för de mest utsatta pensionärerna heller!!

Det finns en anledning till att vi håller Maken så långt från sociala medier som det är möjlig. Särskilt under en valrörelse och särskilt under denna som verkar gå ut på att sju partier tävlar i vem som kan få väljarna att köpa flest ogenomförbara löften och vilka som tar mest avstånd från det åttonde.

I en intervju med SVT:s Morgonstudion säger Löfven att allianspartierna börjar bli patetiska.

Men vem är det egentligen som framstår som patetisk och desperat?

Vid varje tillfälle som partiet vågar släppa fram Stefan Löfven kräver han att de övriga partierna ska redovisa hur de tänker bilda regering, vilka de ska bilda regering med och hur de tänker förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Om och om igen kräver han detta. Oavsett hur många gånger han får svar?

När han själv får samma fråga får vi samma svar som förra året, bortsett från den sista meningen .. Det finns en mätning som avgör och det är den 9 september. Vi kan inte ägna en valrörelse åt ”vem ska ta vem”. Det handlar inte om vem som tar vem, utan en folkomröstning i svensk välfärd.

Men finns det något mer patetiskt än en partiledare som tror han kan vinna valet med ett löfte som tidigast kan infrias om 30 år.

(C)hilla som Jonas Sjöstedt?

Jeanders Bildblogg

Det är många som förvånas över Annie Lööfs idoga kappvändande den sista tiden. Det verkar som att hon försöker riva ner den allians som hennes företrädare Maud Olofsson var så stolt över?

Men varför?

Jag tror jag hittade svaret i en DN-intervju med Åsa Romson där hon

berättar om förhandlingarna med Socialdemokraterna om migrationspolitiken 2015.

”Migrationsverkets veckovisa rapporter om hur många som hade sökt asyl i Sverige kompletterades med siffror över hur många oregistrerade asylsökande som befann sig i Tyskland. Magdalena Andersson börjar jämföra med hela den kommande mandatperiodens reformutrymme. Då förstår man att det här handlar det om ett vägval: ’Är vi beredda att riskera det reformutrymme som vår regering vill ha?’ För mig som miljöpartist var det främmande att börja diskutera reformutrymmet kontra vårt samhälles möjligheter att hjälpa människor i nöd”.

Jeanders Bildblogg

Om Magdalena Andersson var så djupt oroad över Sveriges ekonomi redan 2015 så kanske det inte känns så lockande för Annie Lööf att kliva in i en regering som kanske står inför utmaningen att ta över efter sossarna?

Jag har en viss förståelse för det. Vi vet ju alla ”vems fel” de kommande årens ekonomiska problem kommer att vara, om sossarna förlorar regeringsmakten.

HÖGERNS!!! Naturligtvis.

För ladorna är alltid tomma när sossarna tar över och alltid fyllda till bristningsgränsen när någon annan rånar dem på makten – oavsett om alla tillgängliga fakta pekar på motsatsen. Om bara AB och Anders Lindberg stämmer in i klagosången så har det ju ”stått i tidningen” och är därmed helt sant.

Men om sossarna kan bilda regering så kanske Annie Lööf kan få chilla som Jonas Sjöstedt under de kommande fyra åren?

Det måste kännas oerhört lockande med tanke på hur bra det har gått för Vänstern. Allt som är bra i den rödgröna budgeten ligger Vänstern bakom och allt som är dåligt beror på att Vänstern har saknat makt eftersom de inte sitter i regeringsställning.

Det perfekta oppositionsläget!

Om Stefan Löfven kan komma överens med Miljöpartiet och Liberalerna – Jan Björklund vill nog gärna avsluta som minister –  om att de ska bilda regering tillsammans, då kan de göra det med passivt stöd från V och C som ”bara” vill ha inflytande över budgeten som belöning.

.. och då kan Annie Lööf luta sig tillbaka och chilla som Jonas Sjöstedt. Centern kan plocka moraliska poäng på att driva sin egen linje i migrationspolitiken, ta åt sig äran över eventuella framgångar och gå i upprörd opposition när ”folket” börjar knorra över ytterligare indragningar i välfärden.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att jag tänker rätt – Annie Lööf ser de mörka molnen vid horisonten och satsar på att slippa ta ansvar under ytterligare fyra år.

Men förutsättningen är förstås att sossarna verkligen VILL fortsätta att regera och ta ansvar för resultatet av den politik de fört den här mandatperioden.

100 eller 80% demokratiskt valda representanter för folket??

Samtliga politiker i regering och riksdag är valda av folket i ett demokratiskt val, vilket betyder att min – och din - röst är några av dem som gjort att det ser ut som det gör i dag.

Men under alla år som jag traskat iväg till vallokalen har jag aldrig sett eller hört något om att de folkvalda politikerna har befogenhet att sortera bort min – eller din röst - som mindre värd än någon annans?

När gavs de den rätten?

Våra väljare kräver det .. svarar då de som anser sig ha störst rätt till makten. Men jag kan inte påminna mig att någon ställt den frågan till mig i något val och har någon ens rätt att ställa den och ändå hävda att vi har demokratiska val?

Hur gör jag om jag också vill kräva att ”mitt” parti ska utesluta ett parti – som jag anser vara skadligt för landet - från riksdagsarbetet?

Det verkar saknas både bäst-före-datum och innehållsförteckning på demokratin.

Förra året röstade jag på ett alliansparti och upptäckte till min stora förvåning att den rösten skänktes bort till det alternativ som jag minst av allt ville ha i regeringsställning? Så på sätt och vis är jag också delvis ansvarig för att sossarna och Stefan Löfven ostört fått famla och fumla sig fram under den senaste mandatperioden med MITT block som möjliggörare?

Det vet f*n hur det gick till egentligen? Det saknas möjlighet att reklamera icke-levererad vara och ångerrätten kan vi ju bara glömma, även om det vi fick hade mycket lite gemensamt med det som utlovades.

I går gick de forna allianspartierna ut och meddelade att de ansåg att alla röster i det kommande valet skulle vara lika mycket värda. Alla väljare skulle därmed kunna känna sig trygga med att det parti som de lade sin röst på skulle behandlas på ett demokratiskt likvärdigt sätt i riksdagen.

Socialdemokraterna blev JÄTTEARGA och skrek att nu passerade det blå blocket anständighetens gräns!!

Innan väljarna ens hunnit dricka sitt morgonkaffe dagen efter gick både Centern och Liberalerna ut och meddelade att alla frågor rörande jämlikhet och demokrati kräver NATURLIGTVIS Socialdemokraternas godkännande och därför var det ju helt fel att ens andas ett ord om att väljarna riskerar att få sina röster mer eller mindre ogiltigförklarade om de röstar ”fel”.

Så nu pratar vi inte mer om den saken och heder åt Annie Lööf och Jan Björklund som så snabbt insåg vilken sida som var smörsidan på den politiska mackan.

Jämlikhet är nog bra på gräsrotsnivå, men när det handlar om Makten får inte vilka som helst vara jämlika med vilka som helst.

Det måste vi – Folket - väl ändå förstå, även om vi i övrigt anses vara lättlurade, blåsta, korkade, obildade och mindre värda än dem som äger det offentliga ljuset.

Men vi får förstås rösta på vilket parti vi vill – vi har ju ändå demokratiska val - även om 20-25% av väljarnas röster riskerar att hamna i den politiska papperskorgen bland allt annat eldfängt material som sopats ner där under de senaste åren.

Men, om Socialdemokraterna bara skrapar ihop ca 20% eller mindre?

Är det då möjligt för oss – vi 80% som inte röstar på dem – att ”kräva” att de effektivt utesluts från allt som går att stänga dem ute från i riksdagen?

För landets bästa och i demokratins namn då förstås!

Ledarsidorna

Har vi hört det förut?

Årets valrörelse är rätt avslagen så här långt. Det folkliga engagemanget lyser med sin frånvaro och jag har en stark känsla av att de flesta redan har bestämt sig.

Kan det bero på att vi redan har hört allt förut och inte riktigt tror på reprisen?

I juni 2014 skrev DN att .. ”Men efter mer än två år som ledare för Sveriges största parti och med knappt tre månader till riksdagsvalet har oviljan att ge raka besked sedan länge upphört att vara en dygd” och att ”Tisdagens intervju i DN (24/6) var ytterligare en uppvisning i konsten att säga så lite som möjligt. Löfven vill väl. Det råder det inga tvivel om, men även när han pressas levererar han framför allt plattityder och generaliteter. Skarpa förslag lyser med sin frånvaro och när de förs fram står de inte i proportion till problemen de ska lösa”.

Huvudledaren från den 25 juni 2014 kunde lika gärna ha varit en dagsfärsk betraktelse över dagsläget i valrörelsen 2018. Stefan Löfven går vidare på samma spår. Skarpa förslag lyser fortfarande med sin frånvaro och när de förs fram står de inte i proportion till problemen de ska lösa.

I den DN-intervju som det hänvisas till talar den blivande statsministern om ”Framtidsplattformen” där du ”har trygghetssystem som fungerar så att du inte kastas ut ur sjukförsäkringen, det måste finnas en arbetslöshetsförsäkring som gör att du kan behålla standarden på väg till nästa arbete”.

Jag vet inte om vi kommit så mycket längre än det löftet?

I ”Framtidsplattformen” var också äldreomsorgen en av de allra viktigaste frågorna eftersom .. ”Nu har vi en äldreomsorg som inte fungerar. Det innebär att över 100 000 människor minskar sin arbetstid eller slutar att arbeta för att äldreomsorgen inte fungerar. Barnomsorgen fungerar inte heller tillräckligt bra. Vilka är det som blir lidande av det? Jo, kvinnorna. Det är en väldigt tydlig jämställdhetsfråga”.

Ja, vad tycker ni? Eftersom de förhatliga skattesänkningarna angavs som orsak till den icke-fungerande äldreomsorgen och barnomsorgen borde vi ju se märkbara förbättringar nu, efter alla de så hett efterlängtade skattehöjningarna.

Blev det så, eller det rent av sämre när Stefan Löfven placerade sig på styråran?

Vi har alltså hört det förut och plattityder, floskler och klyschor blir inte trovärdigare med åren, snarare tvärtom.

När sosseledaren tog upp frågan om skolan blev journalisten inte imponerad utan kommenterade det så här .. ”Oviljan mot att ge tydliga besked blir ibland närmast farsartad. Löfven betonar till exempel att ”vartenda barn har rätt att gå i en bra skola”. Ungefär som om skiljelinjen i den svenska utbildningsdebatten skulle gå mellan dem som vill ha en bra skola för alla barn och dem som inte vill det. Den går snarare mellan valfrihetens vänner och fiender”.

Efter fyra års handlingsförlamat regeringsinnehav står Socialdemokraterna fortfarande och stampar på samma fläck och velar mellan valfrihetens vara eller icke-vara.

Vi HAR hört det förut och det måste finnas en gräns för hur många som tror på det igen?

Eller?

Mitt eget bidrag vid samma tillfälle år 2014 blev ..

Om Stefan Löfven hade varit försäljare .. eller rättare sagt, försäljare av något annat än ett politiskt budskap .. så hade jag inte haft en susning om vad det var han sålde?

Han lovar hållbarhet, full belåtenhet och bästa kvalitet. Men inte ett ord om vad det egentligen är han kränger, vad det kostar, hur vi ska hantera det, om vi ens behöver det eller hur mycket som kommer att levereras .. eller NÄR?

Budskapet är att vi ska få NÅGOT .. och att det kommer att vara BRA .. och PRISET meddelas vid FÖRSKOTTSBETALNINGEN före LEVERANSEN som sker när tillräckligt många köpt vaddetnuär de köper?!

Plus full garanti att varan fungerar om den fungerar .. fast kanske lite senare?

Dessutom förbinder vi oss att köpa ytterligare okända produkter från andra producenter till ett lika okänt pris under en period av fyra år ..utan närmare angivelse om vilka försäljare vi tvingas handla av, hur ofta, hur mycket, till vilka villkor eller till vilken kostnad?

För annars kan inte Stefan Löfven leverera det som han lovar att leverera .. någon gång .. om det går bra.

Leveranserna av de okända .. men BRA grejorna .. är helt beroende av att de olika leverantörerna kommer överens vid produktionsbandet. Den ena varan är beroende av den andra och kan därför påverka innehållet i den tredje produkten som då inte alls stämmer överens med det du kanske trodde att du köpte?

Men å andra sidan så vet ju ingen säkert vad det är, så det kanske kvittar?

Om vi tvekar så finns det en möjlighet att det ingår en eller annan "populär" artist .. som närmar sig sitt bäst-före-datum-och-behöver-en-stadigvarande-försörjning-i-hög-inkomstklass .. i paketet. En KÄNDIS som kan informera oss om nödvändigheten av dessa okända nödvändigheter utan ångervecka eller returrätt. Naturligtvis utan att beröra den ohyfsade frågan om kostnaden som naturligtvis kommer att uppenbaras på en faktura lite senare .. som en "glad" överraskning?

Allt går tydligen att sälja med "rätt" reklam skapad av "de Allra Bästa i Branschen" som skapar sanningar som du inte visste fanns? För en stor del av svenska folket verkar tycka att det här upplägget känns väldigt tilltalande, tillförlitligt och trovärdigt?

Köp nu .. låt dig överraskas .. betala mer än du tänkt dig! Är det knepet som kommer att skapa en försäljningssuccé i Almedalen den kommande veckan?

Hur det gick i valet 2014 vet vi och nu vet vi också vad som fanns i den ”hemliga lådan” som Socialdemokraterna” sålde till väjarna.

Är det tillräckligt många som är nöjda med innehållet kan vi få ytterligare fyra år till samma pris.

Köp nu .. låt dig skrämmas .. betala samma pris för det som inte levererades för fyra år sedan! .. är det budskapet som ska sälja i Almedalen den kommande veckan?

Den glädjelösa vänstern och samtyckeslagen.

Trots att jag har väldigt lite gemensamt med de mest extrema vänsteråsikterna är jag ändå nyfiken på varför de tycker som de tycker och uttrycker sig som de gör.

Jag läser alltså nästan fler vänsterskribenter än dem som tycker som jag själv. Möjligen kan man kalla det för ett självskadebeteende eftersom det gör mig både uppgiven och deprimerad.

Det är helt omöjligt att ställa frågor till någon som ser livet ur ett vänsterperspektiv. Jag förstår till en viss del hur de tänker sig sin gyllene framtid men eftersom jag är en sådan där trist typ som gärna vill se saker ur ett bredare perspektiv än det rent ideologiska och ställa frågor om ekonomiska konsekvenser så är det väldigt mycket som jag ser som ogenomförbart – hur hjärtinnerligt gott det kan te sig som rubrik på en harang om godhet och ondska.

Ondskan verkar sådana som jag stå för?

Det är väl ungefär så jag kan tolka de enstaka svar jag har fått på mina försiktigt formulerade frågor. Hur resultatet skulle ha blivit om jag skojat till det lite eller varit milt ironisk törs jag inte tänka på .. för är det något som saknas hos vänstern så är det humor.

Förmodligen är det därför hatet rinner så hett och varmt i vänstersystemet när de läser Hanif Bali?

Kanske är det också därför sverigedemokraterna tycker att det är så roligt att kommentera på vänsterns alla allvarsamma, humorlösa debattinlägg? För jag är övertygad om att de, i motsats till mig, inte förväntar sig ett begripligt svar.

Men ibland kan även vänsteraktivister vara ofrivilligt roliga och underhållande .

En ordväxling som startar med vilka som är ”de mörka krafterna” - heilande idioter i innerstaden vs överfallsvåldtäkter - hamnar direkt i uppmaningen ”Var. Bara. Tyst” som i sin tur ger svaret ”Just det. Du har ju inga större problem med att sånt sker. Förlåt att jag störde din världsbild”.

Den ovälkomne uppmanas genast att ”krypa tillbaka under den sten du kom från” och när svaret blir en road blinkning och orden ”pussis” returneras det direkt med .. ”Backa. Du har inte samtycke och just nu kör du sexuellt ofredande. Försvinn bara”.

Som ett brev på posten dyker det naturligtvis upp en annan person som inte kan hålla sig från att lämna ett ”Kramis!” som ett inlägg i debatten.

Om någon med en avvikande åsikt skulle skriva detsamma i mitt kommentarsfält hade jag nog blivit road och sett det som att det gör detsamma på vilken sida vi står, vi kommer alltid att tycka olika. Men i det här fallet blev det alltså ett ofredande?

Jag tyckte det var omåttligt roligt.

Men att min sorts humor är fruktansvärt olämplig och onormal förstod jag när kontoinnehavaren fräste ifrån .. ”Du kör kramis på en vilt främmande kvinna. Det är sexuellt ofredande. Vare sig det är i text eller inte”.

Senare kom ytterligare upplysning om ”att är det fler en förövare så räknas det som grupp. Och ju nu håller ni på inför ögonen på polisen”.

Jaha? Är det så? Fungerar samtyckeslagen så? Jag blir osäker. Visserligen lever vi i en helt galen tid, men fullt så galet kan det väl inte vara?

Men hur lämnar man samtycke till ”pussis” och ”kramis” på nätet? Den antastade vänsterpartisten använder sig ju själv av ”puss och hej” när hon avfärdar en annan oliktänkande i ett annat sammanhang?

Men om det är så, slår inte lagen åt båda hållen? Kan inte kvinnor ofreda män sexuellt, "vare sig det är i text eller inte", om de saknar samtycke?

I så fall bryter kontoinnehavaren också mot samtyckeslagen när h*n – oklart om det är i samma sammanhang eller är handlar om någon annan misshaglig person - uppgivet utbrister .. ”Kan han bara stoppa k*ken i sin mun och kvävas. Trött på idioten”:

Fast det är klart, det nämndes inget om pussis eller kramis och det är kanske där gränsen går?

Den här valrörelsen kommer att slå rekord i tråkighet. Det finns absolut noll utrymme för satir, ironi eller humor. Allt i den vägen slås till marken med anklagelser om rasism, facsism eller nazism samt rapporteras till vederbörandes arbetsgivare i hopp om att h*n ska bli tillräckligt rädd om det egna privatlivet så att konsekvensen blir ett avskedande.

Eller så kan man, som i det här fallet, hänga ut personer som svänger sig ”pussis och kramis” lite hur som helst utan samtycke, samt deras närmaste med namn och adress och hoppas på en gemensam hatstorm från vänster. Det verkar också gå bra, ser jag.

Är det något som vänstern har gemensamt oavsett om de kallar sig vänsterpartister, sossar eller miljöpartister så är det den totala glädjelösheten och de negativa tolkningarna av det som normala människor roar sig med när de både respektlöst och respektfullt försöker krossa varandras motsatta åsikter med ironi, humor eller ett skämtsamt nedvärderande ”pussis” och jag gillar dig i alla fall, när inget annat verkar nå fram.

För jag tror att det som inte tål att skrattas åt, eller med, kan du inte heller ta på fullt allvar.