Vi kämpar på med våra liv.

Nu när jag klarat av mitt första pass som valarbetare för KD, samtidigt som jag kommit halvvägs genom Kajsa Normans bok ”En alldeles svensk historia”, börjar jag ana varför jag aldrig fått några svar på de undringar och frågor som jag om och om igen har ställt på den här bloggen.

Eftersom jag inte har några som helst problem med att tilltala okända människor, oavsett om det är på torget, i kassakön eller i ett fullsatt väntrum, hade jag inga större problem med att få timmarna att gå, trots att det vanligaste förhållningssättet till valstugor var detsamma som jag själv praktiserat genom åren – gå så långt från dem som möjligt och titta åt ett annat håll.

Varje person som jag talade med hade en historia att berätta och jag är oerhört imponerad av hur starka människor är, även när allt det de trott på visat sig vara en lögn.

Många ville berätta, men nästan ingen ställde några frågor?

Ensamhet, förluster, svek och ett samhälle som inte står upp för sina medborgare – så kan jag väl sammanfatta budskapet.

När din partner dör och det visar sig att du inte ensam kan betala hyran – då står du ensam och utanför med ett ogiltigt samhällskontrakt i handen, trots att du plikttroget betalat din skatt och fullgjort dina plikter under ett helt arbetsliv.

Men du kämpar på med ditt liv i tysthet, utan att klaga – det får gå, på något sätt.

När den du lever tillsammans med drabbas av åldersrelaterade sjukdomar och inte längre kan klara sig själv – så får det gå, på något sätt. För om du inte orkar så är alternativen så skrämmande, eller obefintliga, att du i alla fall måste orka lite till.

När du inte längre kan gå får du själv betala för ett ”klimatsmart” fortskaffningsmedel - i stället för den rullstol som förutsätter en anhörigs insatser - som ger dig frihet att röra dig i samhället.  Samtidigt som grannen skrotar sin gamla trampcykel och ställer in en subventionerad elcykel i garaget, bredvid dieselbilen, för att rädda klimatet. Inte undra på att det finns bitterhet och misstro mot våra miljökämpar.

Det får gå på något sätt. Det finns anhöriga, frivilligorganisationer, vänner och grannar som hjälper till när ingen annan ser dig. Vi har en sjukförsäkring som inte är en försäkring, en arbetsförmedling som inte förmedlar arbete och en sjukvård som tvingas prioritera vem som behöver sängplatsen, behandlingen eller operationen bäst – den arbetsföre småbarnsföräldern eller den nyblivne pensionären?

När du varken är frisk, sjuk eller behandlingsbar – finns det ingenting?

Men det får gå på något sätt. Man ska inte klaga. Det finns de som har det värre.

Eller?

Vi kämpar på med våra liv, för det finns inga alternativ. På ytan och på pappret är allt så bra och välordnat men verkligheten ser helt annorlunda ut för alldeles för många.

Jag har talat med människor som nästan inte törs gå ut ur sin lägenhet eftersom de är livrädda för sina grannar. Andra törs inte utnyttja den hemtjänst de behöver, och har beviljats, eftersom de är livrädda för dem som har som uppgift att utföra den. Det finns inga bostäder för dem som behöver något mindre och billigare, inte heller finns det någonstans att ta vägen för dem som hamnat i områden där de mer eller mindre döms till husarrest dygnets flesta timmar.

En majoritet av dem jag talade med var människor i åldern 55+ och uppåt, men förvånansvärt många var så unga att de inte ens hade rösträtt, men ändå hade behov av att berätta om en hopplöshet som de inte såg någon väg ut från.

Att tala om välfärden och EU:s sk sociala pelare var som att öppna locket till Pandoras ask – aldrig tidigare har jag på så kort tid fått ta del av så många starka människoöden. Men i motsats till Pandoras ask så fanns inte ens hoppet om en förändring till det bättre kvar.

Jag var helt slut när jag kom hem. Det är ett enormt fattigdomsbevis när det inte verkar finnas någon annan som är villig att lyssna än en valarbetare på ett torg inför vilket val som helst.

Vi borde kunna bättre. Vi måste lyssna mer. Media och samtliga partier borde visa mer intresse för hur samhället behandlar de svagaste, sköraste och mest utsatta i samhället, i stället för att smutskasta allt och alla som uppfattas som ”fel” på ett eller annat sätt.