Utrikesminister Ann Linde hävdar ..

 .. att ”SD och andra högerextrema krafter” har drivit på hat mot Annie Lööf och utmålat henne som en demon.

”Alla politiker måste vara försiktiga med detta. Vi har sett i andra länder vad en sån här demonisering av personer och politiker leder till”, fortsätter hon, väl medveten om att hennes egen man, Mats Eriksson, mycket väl kan kallas för socialdemokratisk vänsterextremist med tanke på hans ofta osmakliga inlägg på twitter.

Aftonbladet hänger naturligtvis också på, precis som Anders Ygeman och Annika Strandhäll och sällan har väl det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” passat så väl in i sammanhanget.

Till och med vår statsminister, Magdalena Andersson, har en bestämd åsikt vem som ska skuldbeläggas i det här enskilda fallet – ”Jimmie Åkesson verkar tycka att Annie Lööf får skylla sig själv, att det är Annie Lööf som har haft ett högt tonläge”, säger hon till journalister i samband vid ett besök på Linköpings universitet.

ALLT är som vanligt Sverigedemokraternas fel, även en psykiskt sjuk persons vanföreställningar. Och så talar vi inte mer om det. Men jag kan inte låta bli att undra hur utrikesministern hade reagerat om samme man uttryckt en önskan om att mörda Jimmie Åkesson? Eller Ebba Busch?

För ingen har väl heller missat bombhotet eller drevet mot Ebba Busch som pågått i ett par år nu och hur hon utmålats som en rent av kriminell ”demon”?

Och drevet mot Johan Persson som startade så fort som han visade intresse för den borgerlighet som han alltid tillhört.

För att inte tala om de hatiska drev som den s-partibundna tidningen Aftonbladet piskade på mot vanliga svenska privatpersoner som tog sig friheten att stödja Sverigedemokraterna när de började närma sig riksdagsspärren.

Jag vill minnas att det var en man som tog livet av sig när han hängdes ut med namn och allt, bara för att han trodde han hade rätt till en åsikt. En barnfamilj fick också stora stenar inkastade i det sovrum där de sov tillsammans med minderåriga barn.

Ingen minister tog skarpt offentligt avstånd från de händelserna vad jag kan minnas?

Jag mår riktigt, riktigt dåligt av bristen på verkligt engagemang i den här sk valrörelsen. I år försöker inte ens Socialdemokraterna dölja sina lögner, påståenden eller ogenomförbara löften. De slängs bara ut i media hur som helst i hopp om att tillräckligt många godtrogna eller ointresserade medborgare ska ta emot dem som sanningar.

Aldrig tidigare har vi haft ministrar som agerar som aktivister och går till angrepp mot dem som utnyttjar sin demokratiska rätt att ha en avvikande åsikt och rätt att uttrycka den med samma språkval som ministrarna själva använder på sociala medier.

Finlands statsminister, Sanna Marin, har fått skarp kritik för att hon festat loss på sin fritid, men jag skulle mycket hellre se Magdalena Andersson full och lycklig dansa omkring med vänner på Sagerska Palatset än nykter tillsammans med det ohyfsade, pinsamma och inkompetenta gäng som hon valt som ministrar i Sveriges regering.

I årets val litar jag inte på någon, hatar ingen, vill egentligen inte rösta på någon, men röstar ändå i hopp om att slippa ytterligare fyra år med politiker som inte har andra lösningar på akuta problem än twitterattacker, ogenomtänkta, ogenomförbara löften, förhoppningar om svar de ska finna genom att ”vända på stenar” eller skattehöjningar på allt som går att beskatta.

Men jag skulle inte gråta om Miljöpartiet hamnade under 4-procent spärren.