Turkiet har inte ett enda ..

.. fall av coronavirus? Är inte det fantastiskt? 

Eller märkligt, särskilt med tanke på att alla andra länder som gränsar till Turkiet har mellan 1 och 7161 rapporterade smittade?

Cypern har 2, Irak har 71, Iran 7161, Libanon 41, Armenien 1, Azerbaijan 9, Georgien 15 och bakom den gräns som hindrar hundratusentals migranter att ta sig in i Europa finns Grekland med 84 rapporterade fall och Bulgarien med 4.

Island, som jag trodde hade alla förutsättningar att slippa helt och hållet har 65 konstaterade fall, men Turkiet har noll!? Trots enorma flyktingläger med hundratusentals flyktingar från grannländerna?

Hur är det möjligt?

Om jag sätter på mig min illa medfarna foliehatt kan jag ibland tänka att det kanske är av karantänskäl som Turkiet bussat ut alla coronasmittade från flyktinglägren till det ingenmansland där ingen varken kan ta sig till Europa eller tillbaka till Turkiet?

Men så kan man ju inte tänka. Så cyniskt och beräknande är väl ingen?

Men å andra sidan, får man vara så naiv att man inte räknar med den enorma smittorisk några hundratusental coronasmittade skulle vara om de spred sig okontrollerat över hela Europa?

Medan Turkiet genom något slags gudomligt undantag fortsätter att vara det enda landet som COVID-19 inte får fäste i?

”Det finns inget värre än aktiv dumhet” …

…sa Johann Wolfgang von Goethe någon gång mellan 1749 - 1832, och inget verkar ha förändrats sedan dess.

Precis som många andra följer jag medierapporteringen och spridningen av covid-19. Jag har lydigt tagit del av all viktig information om handhygien och värdet av att undvika stora folksamlingar. Det sistnämnda är det lättaste eftersom de största folksamlingarna som kan uppstå i min omedelbara närhet är max 10 personer och då handlar det om något verkligt allvarligt.

Coronaviruset smittar genom droppsmitta har jag fått lära mig. Men så helt plötsligt får jag lära mig att de som anses mer bildade får en helt annan information? Då handlar det om aerosolsmitta?

Varför?

”Egentligen är det ingen skillnad på innebörden”, menar Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på avdelningen för mikrobiologi på Folkhälsomyndigheten.

”Aerosolsmitta är en form av droppsmitta, men för allmänheten är vår uppfattning att aerosol uppfattas som ett ord som inte känns igen. Det vi menar med aerosol är små droppar som kommer ut i luften vid till exempel nysningar”, säger hon och fortsätter: ”Avsikten är inte att ge olika beskrivningar. Utan vi har valt att använda olika ord, som är menade att innebära samma sak”.

Alltså, jag är kanske inte något geni, men jag fattar ordet ”aerosol”. Jag begriper också ett så svårt sammansatt ord som ”aerosol-smitta”.

Jojomensan!! Det kanske är svårt att ta till sig, men så är det.

En korkad tant mitt i spenaten kan också lista ut att det finns en viss skillnad mellan droppsmitta och aerosolsmitta, även om den inte är sååå stor, men faktiskt kan vara betydelsefull.

För om du står och samtalar med mig och hostar eller nyser och jag blir smittad kan det handla om vilket som helst av alternativen. Men om du nyser framför mjölkförpackningarna kan det hänga kvar mikroskopiskt små droppar som smittar även om du själv har förflyttat dig utom synhåll.

Det är en viss skillnad. Särskilt för den som gör allt för att hålla sig på en till två meters avstånd från andra, som rekommenderas vid droppsmitta.

Men Folkhälsomyndigheten anser att detta är för svårt för det dumma folket. Hela grejen med covid-19 har tydligen varit så svår för Folket att all information lagts på en för pöbeln tillräckligt fattbar låg nivå ända fram till nu, när människor faktiskt börjar bli sjuka.

Nu fattar inte ens de som står för beslutsfattandet vilka beslut som ska fattas så ska det fattas några beslut så får vi fatta dem själva?

Nu ska vi helt plötsligt börja planera själva, utan att ha fått någon som helst information om vad vi borde ha tänkt på från början?

Om Folkhälsomyndigheten, alla andra berörda myndigheter samt regeringen hade talat i klartext redan i januari och informerat om sin egen oförmåga och materialbristen på våra sjukhus hade vi faktiskt kunnat köpa egen skyddsutrustning, både till oss själva och den vårdpersonal som tvingas bära ansvaret för vården i stället för att behöva klättra in eller ut från sjukhuset via ett fönster för att undvika att smitta personal och patienter.

Jag har ingen sjukvårdsutbildning, ingen större kunskap om smittspridning, men en sak börjar jag förstå – det finns inget värre än aktiv dumhet. Oavsett om vi har fostrats till den, valt den själva eller fått den serverad genom andras val.

Jag väntar med spänning på nästa avslöjande av ”svåra ord” som allmänheten antas sakna förmåga att förstå - prioriterade, kroniskt sjuka, procent, krishantering, materielbrist, ansvarsområde .. osv.

För egen del nöjer jag mig med en länk till en sida där jag kan lära mig att bygga min egna, enkla och lättfattliga respirator.  

2020 - året då jag förlorade den rätta Värdegrunden.

2015  var året då jag blev en Sämre Människa och riktade en nyårshälsning till – ”alla goda människor som försökt att forma min tankevärld så att jag ska se världen med era ögon - ni har misslyckats”.

Nu har drygt 4 år passerat och jag måste erkänna att jag, trots att jag fortfarande inte lever upp till bilden av den ”Goda Människan” som ser ”flyktingströmmarna som en stor enhetlig grupp hjälplösa handlingsförlamade, ömtåliga offer som är för traumatiserade för att uppfylla några som helst krav”, också verkar ha förlorat den rätta Värdegrunden?

Det är med en rysning jag ser fram emot de kommande åren. Kommer det ens att vara tillåtet att ha en åsikt som inte är värdegrundscertifierad och godkänd på twitter av Annika Strandhäll?

Att lägga ut ett foto från min egen vardagsmiljö kan jag ju glömma, inser jag när jag ser bilden på Ulf Kristersson där han poserar i nästan exakt likadana kläder, fast i betydligt bättre skick, som Maken och jag bär när vi går ut i skogen med hunden.

Bara den outfiten räcker tydligen för att vi ska kvala in som rasist/nazist/fascister tillhörande ett ”blåbrunt block”?

Är det tillåtet att känna sig kränkt och på förhand dömd utifrån klädsel?

Finns det en särskild klädkod för oss utanför tullarna som gärna vill klä oss både bekvämt och praktiskt när vi tillbringar tid i den okända vildmark som våra politiker inte gärna vill förhålla sig till? I så fall har jag missat den totalt.

Gröna, fodrade gummistövlar från Tretorn – får man ha det, utan att tillhöra ett ”blåbrunt block”? Eller måste jag trippa omkring i lika exklusiva och dyra kreationer som Annika Strandhäll för att hamna på rätt sida enligt den Rätta Värdegrunden?

Men det saknar väl betydelse när Värdegrunden ändå är förlorad så till den milda grad att jag inte ser de tiotusentals vrålande och stenkastande männen vid Greklands gränser som en vänligt sinnad och välutbildad arbetskraftstillgång utan som en våldsfanatisk terroristarmé som okontrollerat tänker sprida sig över Europa mitt under brinnande corona-pandemi.

Jag blir faktiskt förvånad själv över hur jag reagerar? Och ännu mer förvånad blir jag när jag hör en röst direkt från reptilhjärnan som uppmanar till handlingar som jag aldrig, aldrig någonsin föreställt mig att jag skulle höra från mig själv.

Men det är klart, blir det skarpt läge kanske det är bra att ha en egen reptil-överbefälhavare som kan ge rätt order vid rätt tillfälle?

Eller vad säger Annika Strandhälls egna överordnade om/när de vid något sällsynt tillfälle hittar ett säkert rum som de kan vara raka och ärliga i?

Eller står de bara och panikskriker innan de samlar sig till presskonferens där de kan meddela att läget är FULLSTÄNDIGT UNDER KONTROLL? 

 https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/erdogan-ger-stefan-lofven-och-eu-akut-huvudvark/

https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/bildbraket-doljer-bristen-pa-migrationspolitik/

Plötsligt får jag ett Löfven moment!

”Har du haft ett Jimmie moment?”, var rubriken på Kajsa Dovstads omtalade gästkrönika i Göteborgs-Posten förra sommaren. Krönikan handlar bland annat om att Kajsa Dovstad inte lyckas köpa köttbullar en kväll i Gävle och kommer till slutsatsen - "Jag är i Sverige, ett Sverige som inte känns svenskt. Och jag gillar det inte". 

Kajsa Dovstad får ett Jimmie moment och förstår plötsligt varför så många röstat på Sverigedemokraterna.

För några dagar sedan uttalade sig statsminister Stefan Löfven om  ungdomsrånen/förnedringsrånen som han beskriver som ett uttryck för ”en fullständig brist på moral”.

– Vi kan aldrig acceptera det här, utan det måste också få ett stopp, säger han.

Och så kopplar han vågen av ungdomsrån till alliansregeringens skattepolitik under åren 2006-2014? Att han själv haft ansvaret för Sverige under de senaste nästan sex åren, är något han inte riktigt vill kännas vid.

Det måste ju vara helt underbart att verkligen tro på det Stefan Löfven säger. En rejäl skattehöjning och så – vips! – är alla problem lösta. Det gamla Folkhemmet från förr reser sig ur askan, skolan blir åter en plats för lärdomstörstande elever, kvinnor kan åter vandra fritt på gatorna även när mörkret faller och polisen kommer att behandlas med den respekt de förtjänar.

Fattigdomen kommer att utrotas och välfärden höjas. Halleluja!

Det kanske också, och helt magiskt, kommer att bli vackert väder utan klimatångest eller skam?

Men om ungdomsterrorismen beror på ansvarslösa skattesänkningar? Vad beror alla kvinnoöverfall och våldtäkter på?

Vad gjorde alliansregeringen för fel som orsakade denna fullständiga brist på moral? Kan det vara så illa att det beror på RUT-avdraget?

Det verkar ju helt rimligt med tanke på tidigare uttalanden och jag får plötsligt ett Löfven moment och förstår varför så många envisas med att rösta på Socialdemokraterna.

Det MÅSTE helt enkelt vara så att Stefan Löfvens ord fortfarande får en knapp fjärdedel av väljarkåren att känna det som att de, under hans ledning, lever i det gamla, trygga, välkända Sverige. I ett välorganiserat Sverige som känns svenskt. Och att de gillar det de hör så mycket att de bara vill ha mer av det som de inte har fått hittills, men som helt magiskt kommer att komma om bara Stefan Löfven får fortsätta att sitta på styråran?

Sedan finns det förstås alternativa förklaringar som är så alternativa att de egentligen inte är ett alternativ för dem som tror blint på Stefan Löfvens förklaringsmodell.

http://helenaedlund.se/barnen-som-dodar-en-fotboll/
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/nar-barnranen-kommer-till-villaidyllen-ar-det-for-sent/
https://www.dagenssamhalle.se/kronika/ungdomsranen-kommer-att-forandra-allt-31393

Vem är förövare?

Barn som rånas, misshandlas och förnedras är offer och barnen som rånar, misshandlar och förnedrar är också offer?

Föräldrarna till barnen är alla offer, var och en på sitt sätt?

I skolan är alla offer, både de som vill lära sig något, de som inte vill lära sig något och de som försöker men inte kan lära ut något?

Kvinnor blir offer och våldtas av män som också ses som offer, högeffektivt kriminella förtjänar ett lågaffektivt bemötande eftersom de också är offer och om offerstatusen är tillräckligt hög finns där också en egen offerfil i rättsväsendet, vilket i sin tur gör polisen till offer för ett system där de som borde låsas in i stället släpps ut för att återigen ställas till svars med samma resultat på samma empatiska grunder?

Sjuka, funktionshindrade och äldre är lika mycket offer som de som har till uppgift att ge en fungerande vård och omsorg till ett maximalt antal behövande till ett minimum av tid och kostnad och kommunernas ekonomi, som är förutsättningen för en fungerande välfärd, är i fritt fall, eftersom de både är offer för sin egen generositet och för regeringens ansvarslöshet?

Regeringen i sin tur är offer för en opposition som envisas med att föra fram sin egen politik i riksdagen, där regeringen är i minoritet, eftersom de redan från början var offer för sin egen oförmåga att regera med sin egen politik och därför tvingas vara offer för sina egna samarbetspartners? Vilket gör att det största regeringspartiet kan se sig som offer för ”de andra” och gå i opposition mot de beslut de själva godkänt, eftersom det inte var av fri vilja?

Oppositionen är också offer för ett svek som grundar sig på att delar av dem ser sig som offer för den demokratiska villfarelsen att alla riksdagspartier är valda på samma villkor, vilket gör ett speciellt parti till offer för negativ särbehandling i en demokratiskt vald riksdag där alla andra känner sig som offer för folkets oförmåga att välja rätt när de får välja fritt?

På Twitter är ALLA offer! Framför allt för varandras ”svansar”? ”Svansar” som i sin tur består av helt vanliga människor som ser sig själva som offer i förhållande till dem som påstår att deras egen verkliga verklighet inte alls är verklig?

Kulturarbetarna är offer för folkets oförmåga att uppskatta den kultur som skildrar de verkliga offren i den för folket overkliga verkligheten och gammelmedia är de verkliga offren för den folkliga oförmågan att acceptera att den verkliga verkligheten inte alls är lika verklig som den overkliga verklighet som skildras av engagerade ledarskribenter som lever i sin alldeles egen verklighet?

Men om vi nu alla helt plötslig blivit offer på ett eller annat sätt, så undrar jag – vem sjutton är det som är förövare?

Fan tro´t, sa Relling.

Nu måste partiet vinna tillbaka väljarnas förtroende i trygghets- och välfärdsfrågorna, säger inrikesminister Mikael Damberg i en intervju i DN. 

Han fortsätter .. När vi visar att vi gör skillnad i människors vardag, då kan vi vinna förtroende. Jag tror att många väljare känner att det måste till ytterligare leverans kopplat till trygghetsfrågorna med fler poliser runtom i Sverige men också i välfärdsfrågorna som är viktiga för oss socialdemokrater. Flera partier har inte riktigt varit på samma linje som oss. Det behövs mer pengar till skolan och sjukvården.

”När vi visar att vi gör skillnad i människors vardag då kan vi vinna förtroende” – bara den meningen borde Damberg ha tänkt över lite bättre? Sossarna HAR ju redan visat vilken skillnad de kan göra i människors vardag och opinionssiffrorna är ett tydligt tecken på att färre och färre vill ha mer S-märkt skillnad i sin vardag.

”Det är ett allvarligt läge” – fortsätter inrikesministern och för en sekund tänker jag att han äntligen har kommit till någon slags insikt, men så förstår jag att det ”allvarliga läget” handlar om det bristande förtroendet för sossarna och inte alls om det verkligt allvarliga läget för alla som står i oändliga vårdköer, dör på akutmottagningar, har barn som rånas och förnedras, har åldrade föräldrar som rånas och misshandlas eller som drabbas av andra varianter av den nya kriminaliteten.

För vad betyder det när det är ETT ALLVARLIGT LÄGE FÖR SOSSARNA!

Men nu, NU, ska sossarna leverera det de lovade sina väljare, både 2014 och 2018.

Politikerförakt.

Människans drivmedel är bekräftelse, det kom jag till insikt om redan tidigt i livet.

Många påstår att det är fel och att det mänskliga drivmedlet är Makt och Pengar. Men om du tänker efter aldrig så lite så inser du snart att makt och pengar bara är en form av bekräftelse som visar att du är NÅGON.

Bekräftelse är att bli sedd, hörd, uppmärksammad och del av ett sammanhang.

Mitt allra bästa jobb var det där jag fick minst betalt. Men jag blev bekräftad av dem jag mötte, möttes av glädje och hade roligt mest hela tiden. Jag saknar det fortfarande ibland.

Mitt sämsta jobb var det som var mest högavlönat och hade högst status. Arbetsmiljön var som klippt och skuren från en gammal brukspatronmiljö. Högst upp satt Chefen, under honom fanns de oerfarna men maktfullkomliga Sönerna, uppstyrda av Mellancheferna som hade ett nära umgänge med Familjen .. följda av oss som gjorde jobbet och längst ner slet Arbetarna som ingen förväntades umgås med.

Cheferna hade alltid rätt. Även när de bevisades ha fel, eftersom det då skylldes på slarv eller bristande information från de underlydande.

Jag vantrivdes varje dag jag släpade mig till jobbet där jag förväntades vara glad och tacksam över att överhuvudtaget vara anställd och aldrig någonsin fick vare sig tack eller erkännande ord även om övertidstimmarna samlades på hög. Det var sju långa år.

Bekräftelse är ofta mer värt än pengar. Om du ställer upp för någon annan och får ett varmt tack eller en kram, får du en känsla av samhörighet som känns bra i hela kroppen. Ställer de upptagna killarna på bilverkstaden upp med kort varsel, löser ditt akuta problem och får en tårta som tack och bevis på uppskattning, kan du nästan räkna med att få samma bemötande igen. Men tar du tjänsten bara för given, betalar och sticker iväg utan så mycket som ett tack kanske du inte är lika prioriterad nästa gång.

Det behöver inte ens finnas en medmänniska för att skapa gemenskap och bekräftelse. I år har vi haft en hackspett i fågelmatsträdet. En nervös pippi som skräckslaget skrikande tagit till flykten så fort h*n fått syn på oss. Nu i dagarna har h*n kommit till insikt om varifrån maten kommer och sitter därför kvar när vi passerar och jag känner mig omåttligt sedd och bekräftad. I dag är det inte bara en hackspett vilken som helst som sitter där, det är VÅR hackspett, en del av vår familj.

I Fokus skriver Johan Hakelius om den sk åsiktskorridoren, den växande klyftan mellan stad och land och om dem som ”är fångar i sin egen offentlighetskorridor”.

Jag vet inte om det han skriver ligger bakom en betalvägg men det är helt klart värt 144 kr i månaden att prenumerera på Fokus.

Sjukvårdsköerna, kriminaliteten, otryggheten, Sverigedemokraterna och de alternativa medierna växer trots att våra makthavare försäkrar att det inte finns minsta anledning till oro.

Varför?- frågar Johan Hakelius. Vad kan det bero på, om inte på att en betydande del av befolkningen inte längre litar på dem de brukade lita på?

En gång talades det mycket om politikerförakt. Det var något dåligt, nästan farligt och fördärvligt som kom från folkdjupet och riktade sig mot de demokratiskt folkvalda politikerna.

I dag har vi gått varvet runt och politikerförakt är det förakt som politikerna visar dem som valt dem?

Johan Hakelius beskriver det så väl .. En stor del av befolkningen känner sig inte längre representerad, inte bara i politiken, utan i offentligheten i stort. Det är därför vi är där vi är. Inte bara i Sverige, utan i flera länder. De partier som de brukade rösta på har i deras ögon förlorat markkontakten. De förstår inte vad partierna pysslar med, eller vilka de talar till. Verkligheten, som den beskrivs i mediernas huvudfåra, verkar ofta främmande för dem. De känner sig övergivna, förbisedda och ibland till och med föraktade. Det är inte grundlösa känslor.

Förakt är den totala motsatsen till bekräftelse. Att bli sedd och bekräftad är förutsättningen för gemenskap och samhörighet.

Journalister, akademiker och kulturarbetare som enbart ser och bekräftar varandra blir varken sedda, lästa eller uppmärksammade av några andra än sig själva och folkvalda politiker som ser ner på och föraktar sina väljare möts av samma förakt och ifrågasättande i stället för det förtroende och den gemenskap de fiskar efter.

Stefan Löfven brukar ofta hänvisa till ”civilsamhället” när det gäller särskilt svåra och oacceptabla ”utmaningar” som han inte kan relatera till. Det vill säga, han hoppas vi ska lösa våra ”utmaningar” själva.

I dag verkar det bara finnas två partier som verkligen ser, hör och bekräftar sina väljare. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Det är också de två partierna som går bäst i opinionsmätningarna, men som inte de andra partierna vill samarbeta eller regera tillsammans med.

Det säger en hel del om politiker och politikerförakt om vi tänker efter.

Förakt är de svagas vapen och försvar gentemot deras egna föraktade och oönskade känslor. Alice Miller (1874-1942)