Den där
enorma stoooora förmögenheten som medför ett liv utan ekonomiska begränsningar
har jag aldrig varit i närheten av .. eller känt någon större längtan efter,
men att ha något kvar när allt är betalt och den nya lönen flyter in är ett
lagom mål för mig. Låga kostnader, ett minimum av skulder och en sparad summa
för regniga dagar, det har varit min målsättning i livet .. även om jag periodvis inte lyckats nå ända fram.
Om jag ändå, av någon anledning, fick
denna enorma förmögenhet skulle jag inte köpa mig en Ferrari eller dyra
märkeskläder, inte söka mig till "fina folket" eller resa planlöst
festande världen runt. Nej, då skulle jag köpa mig en egen liten skog som för
evigt blev skyddad från människans girighet. En fristad för djur av alla slag
och ett naturligt kretslopp där tiden stod stilla mitt i rörigheten. Där skulle jag kunna sitta och bara vara en del i något stort och ursprungligt när jag ville.
Pengar ..
svarta eller vita, det kvittar. Finns de inom räckhåll så försöker jag se till
att de hamnar på rätt plats. Det vill säga hos mig!
Det skäms
jag inte för.
Varför
skulle jag göra det?
Däremot så
har jag aldrig tagit något som tillhör någon annan eller berikat mig på någon
annans bekostnad. Om man nu inte räknar svarta blygsamma inkomster på eget
hantverk som stöld från skattebetalarna??
Å andra
sidan så hade det inte varit någon idé att göra något hantverksmässigt alls om
större delen gått till skatt?
Men jag har
aldrig låtsas vara idealist eller en särskilt god människa. Aldrig tågat under
fanor som handlar om solidaritet och aldrig någonsin uttalat floskler och
klyschor som motsäger mitt eget handlande .. jag kan dela med mig ändå om jag kan och det
behövs. Betala för någon annan för att få förmånen av dennes sällskap eller
ställa upp i en krissituation där jag kan göra skillnad.
Därför
tycker jag att det är något så obeskrivligt futtigt, oärligt och ynkligt över de
politiker som talar föraktfullt om klasshat mot de grupper som de själva förtvivlat försöker köpa sig tillhörighet till. De använder de svagaste och mest utsatta i kampen om makten och
härligheten och ägnar sedan stor del av den erövrade maktpositionen åt att
krama ur så mycket egen vinning som möjligt ur skattebetalarna.
Det vill
säga, från de "stackare" som de lovat att "hjälpa" till ett
bättre liv.
Jag
missunnar dem inte en enda krona av sitt byte, men jag föraktar dem djupt. Förmodligen behöver de allt de kan lägga vantarna på för att skapa en isolerad tillvaro
bland likasinnade där de känner sig lyckade, slipper se dem de berikat sig på
och sig själva som de falskspelare som de egentligen är.
.. och så, glöm inte att skriva under för dem som har sämre förutsättningar i livet än du:
OBS – glöm inte att bekräfta din underskrift genom att klicka på länken i det bekräftelsemail som skickas ut!
Jag är idealist men lever som du.
SvaraRaderaJag vill och tror på att den lilla människan är mycket bättre lämpad att hjälpa de som behöver hjälp.
Min erfarenhet är nämligen att de som inte har är de som förstår och gärna skulle hjälpa andra om de kunde. I alla fall förstår de det mycket bättre än de som du och jag föraktar.
Det är därför jag faktiskt, utan skryt, är grymt nöjd över mig själv, då jag sparat en hel del och faktiskt hjälp andra. Jag har hjälpt min bror, hjälpt folk som kämpar mot borrelia och någon som drabbats av cancer samt har ekonomiska problem.
Observera, detta är inget skryt, jag tycker bara att det är bättre om jag kan styra och bestämma själv var denna hjälp skall gå i stället för lita på att någon annan gör vad de skall göra.
Jag vet också varför jag är en sådan idealist, det är nämligen så att jag vet att jag själv en dag kommer att drabbas väldigt hårt och bli oerhört beroende av andra.
Detta tillsammans gör det jäkligt enkelt för mig och skulle jag vinna storkovan, bli snuskigt rik en dag, vet jag att jag kommer att skänka bort väldigt mycket.
/Henrico
Du och jag är väldigt lika! Och en egen liten skog är en klok investering (fniss) och därtill en njutning i livet!/G
SvaraRadera