Klockan tickticktickar ..

.. och dagarna går i ett enda huj, men äntligen börjar det synas ett litet, litet ljus vid horisonten och det får jag väl tolka som något positivt.

Plötsligt sitter jag här med en timme alldeles för mig själv och en möjlighet att uppdatera den här stackars försummade bloggen .. och så har jag absolut ingenting att skriva om.

Det är fullständigt tomt!

Om jag gräver lite i nyhetsflödet så känns det ju inte så värst uppmuntrande; Eva Rusz fortsätter med sitt självpåtagna uppdrag att skuldbelägga alla föräldrar som inte passar in i den norm som hon anser sig företräda, Pär Nuder gör som Göran Persson och skatteplanerar för framtiden på skattebetalarnas bekostnad, Carl Bildt och Leif Pagrotsky träter om euron på twitter och grekerna skrämmer bort de turister som de är beroende av och skuldbelägger resten av EU-länderna .. och då främst Tyskland .. för den situation de själva satt sig i??

Det känns mest tröttsamt, faktiskt. Det känns som om vi slutat förvänta oss något vettigt från våra politiker och mediarapporteringen?

Så skrivs det om skolan. Det sätter igång en liten tankekedja, om än ack så liten. Jag funderar över sossarnas förslag när det gäller att lösa problemen med dåliga och bra skolor och det faktum att alldeles för många saknar gymnasiekompetens?

Om man nu tänker sig att de som växt upp i trygga hem, har närvarande och intresserade föräldrar som engagerar sig i skolarbetet och som får goda studieresultat tvingas flytta till problemskolor för att med sin blotta närvaro stimulera lågpresterande elever att prestera bättre .. är det då inte hög risk att det blir tvärtom?

Från trygghet och normalitet till ett helt nytt sammanhang med helt nya elever med helt andra livserfarenheter .. anpassar man sig inte då om man är en överlevnadsbar tonåring?

Och gör man tvärtom och tar ett gäng lågpresterande elever från otrygga hemförhållanden och placerar dem i en skola med högpresterande trygga elever .. är inte risken stor att de känner sig ännu mer utsatta, misslyckade och utanför??

Varför ska överhuvudtaget eleverna lösa de brister som finns i skolorna när till och med lärarna ger upp och söker nya arbeten? 

Det funderar jag över och är rätt nöjd med att jag inte längre har någon egen anknytning till skolan.

Så är det det där med att tvingas skaffa sig gymnasiekompetens efter avslutat skolgång om man redan misslyckats?

Visst låter det bra .. men i vilken skola ska de gå alla 18-, 19-, 20-åringar som Löfven vill så väl? I vilka klasser? Ska de in i de vanliga klasserna tillsammans med dem som går där för första gången? Hur fungerar det för de redan överbelastade lärarna som förmodligen också blir de som ska redovisa närvaro och uppfyllandet av den "individuella läroplanen" för att de "överåriga" ska kunna kvittera ut sina "individuella" ersättningar så de kan överleva?

Blir inte det lite råddigt och jobbigt för alla inblandade??

Hur går det ihop med att stimulera till lärande genom att blanda klasser från olika grupper? Är det inte stor risk att alla dessa skoltrötta halvvuxna/vuxna elever, som kanske enbart finns med i klassrummet för att få sina pengar, tar så mycket plats att det drar ner studieresultaten för de andra?

Om man nu är lite realist?

Kanske man till och med kan fundera på om det inte rent av kan resultera i fler som går ur skolan utan gymnasiekompetens och därmed måste tvingas in igen ... tillsammans med dem som redan går där för första och andra gången??

Hur många gånger är det tänkt att man får gå om gymnasiet med "individuell ersättning" för att få gymnasiekompetens och vad händer med dem som trots allt inte lyckas?

Det funderar jag lite på nu när jag ändå har en chans att tänka en något så när begripligt tanke alldeles för mig själv. 

Fast, hur begriplig den är för någon annan har jag förstås ingen aning om.

SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Expr.,