Mitt paradis på jorden!

Jag älskar skogar, hagar och träd. Egentligen är jag nästan manisk när det gäller träd och försvarar envetet alla träds rätt att leva. Ett kalhygge på en plats där det tidigare fanns en riktig trollskog med gläntor, kantareller, murkna hemliga ställen och mossor av alla slag, känns som om jag själv har blivit amputerad och mist något som aldrig mer kommer tillbaka.

Så då är det väl inte så konstigt att jag på något instinktivt vis alltid lyckas förvandla min närmiljö till något som mest liknar en skog .. eller åtminstone en skogsglänta?

I den här "rabatten planterade jag omsorgsfullt ett antal inköpta dyra växter när vi flyttade hit .. och så lät jag naturen sköta resten. Tyvärr så kunde de fagra blomstren inte hävda sig mot Moder Natur och hennes livskraftiga gäng .. så nu försöker jag rensa fram det som eventuellt har fört en tynande tillvaron under den grönskande ogräsmassan som syns till vänster i bild.

Det som är framrensat är inte så mycket, måste jag erkänna. Men gott om stora, vackra stenar finns det. Nu tror alla att stenarna fanns på plats när vi började bo här, men det är helt fel. Allihop har jag släpat hem alldeles själv .. och det är väl inte så anmärkningsvärt om det inte varit så att jag släpade hem dem till ett helt annat ställe .. till en helt annan plats flera mil härifrån. Maken tog sig för pannan när jag flyttade med hela stenhögen samtidigt med möblerna.

Ibland förstår jag inte själv varför jag gör som jag gör??

Enen eller tallen har jag släpat hem som en pytteliten växt från York och nästan eldat upp i någon slags trädgårdsskötarnit när jag tänkte att det kanske skulle vara effektivt att elda upp allt torrt innan det andra började växa.

Det var en idé som jag inte rekommenderar.

Vi har ett litet fågelmatsträd också, som jag för en ojämn kamp med. Det får bara inte växa högre än att jag kan formklippa det varje år. Men tyvärr så ligger trädet alltid steget före, det blir vingligare och vingligare att komma åt de översta grenarna och det känns som om jag riskerar livet där jag balanserar på min lilla trappstege. 

Det är en liten hägg, men ursprungligen var det en prydnadskvist i en julgrupp som jag räddade och gjorde krukväxt av tills det blev för stort och blev fågelmatsträd i stället.

Vi har ett enormt buskage av något namngivet slag. Vad det heter har jag ingen aning om, men den blommar med vita, lite luddiga blommor, ger skydd åt massvis med småfåglar när rovfåglarna cirklar i luften ovanför eller på vintern när snön ligger som ett tak ovanpå grenarna. Det är också en hemlig racingbana för hundarna som har det som djungel och gömställe för katterna när de vill vara osedda.

Utanför matrumsfönstret står en fantastiskt sned buske .. eller är det ett träd? .. som kommer att blomma med enorma mängder stora vita blommor alldeles snart. Då blir fönstret som ett konstverk när vi är inne och jag sätter mig bestämt på tvären när Maken vill såga ner "eländet" för att få lite dagsljus.


I år får jag hjälp av skatorna som byggt bo i höjd med övervåningen och än så länge kan jag stå i fönstret där och titta på hur de flyger och far in och ut i sitt konstfärdigt sammansatta bo.

En buxbom fanns på plats när jag klev in i bilden och jag har verkligen ansträngt mig för att hålla den rund och fin. Men snön har pressat den till marken och många grenar har gått av eller dött så nu har igelkotten ockuperat den som sitt eget Rackarkottssäkra ställe.

Någon gång tror jag att det varit en jordkällare där det nu borde vara en syrenberså .. plattorna på marken antyder att det varit det tidigare. Nu är det mer som ett hemligt ställe som någon kanske gör något fantastiskt av i en fjärran framtid. Men denna någon kommer inte att vara jag .. jag inser mina begränsningar och skulle aldrig i livet rensa bort gullvivorna som växer så vackert i skarvarna mellan plattorna.

De gamla äppelträden är precis så ihåliga som Pippi Långstrump ville ha dem .. men tyvärr saknas sockerdricka i dem.

Däremot så växte det en solros i ett av dem förra året. Maken vill hugga ner dem, för han är rädd för att någon av de stora grenarna ska falla över honom när han klipper gräs under .. så nu sköter jag gräsklipparen i livräddande syfte.

Körsbärsträdet däremot, fick offra livet för sågen, men återuppstod i en ny och yngre skepnad .. så gulligt, blommigt och sommarfint.

På framsidan av vårt hus .. som är en gammal skola .. ser det egentligen för bedrövligt ut. Jag hinner liksom aldrig dit innan maskrosor och liknande tar över? Humle och vildvin gör sig i och försig rätt bra över grunden till trappan och över räcket, men det är inte meningen att ALLT, inklusive själva trappstegen, ska vara täckt av vildvin och humle. Men så är det .. och det är kanske lika bra, för på insidan av dörren ställer jag alla tidningar som ska till återvinningen .. så dörren går ändå inte att öppna.

Lite omotiverat växer fyra stora tujor på baksidan av vårt vedskjul. Från början var det fyra barriga stackare som kyrkogårdsvaktmästaren ratat och lät mig ta hand om .. alltså ytterligare några stackare som fick ett hem tillsammans med halvvissna rosor, forsythior och andra konstiga växter som jag "räddat" från Coop när säsongen gått mot sitt slut.

All denna rörighet, denna djungel och provkarta över svenska ogräs .. är vårt paradis på jorden. I alla fall mitt. Maken kanske skulle uppskatta ett lite öppnare landskap?

Det finns ingen elegans som jag skulle vilja byta till. Ingen ljus och fräsch, trendig inredning vare sig ute eller inne som jag vill ha. Inga små tjusiga vattenfall, ljuslyktor, grillhörnor med storslagna grupper och dyra tillbehör och ingen rosportal eller något annat storslaget.

Här är jag hemma .. och här är jag nöjd och lycklig nästan jämt.