Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 18 mars 2014

"Nalle Puh ..


.. tittade på sina två tassar. Han visste att den ena var den högra. Och han visste, att när man har bestämt vilken som är den högra så är den andra den vänstra. Men han kunde inte komma ihåg hur man skulle börja".

Efter gårdagens partiledarduell så inser jag att jag tillhör de sista idioterna som fortfarande SER partiledardebatterna, innan jag skriver om hur de var?

De övertygade partiarbetarna inom oppositionen jublar om guldläge .. och det är uppenbart att de har sett något helt annat än vad jag såg .. om de nu såg något alls?

De övertygade partiarbetarna i regeringspartierna beklagar artigt motståndarnas val av partiledare och anser att den nuvarande är helt vilse i budgetpannkakan och miljöpartiet anser att Jimmie Åkesson är ledare för ett lika extremt parti som hans partivänner anser att Gustav Fridolin representerar .. och förmodligen har ingen slösat bort tid på själva programmet?

Väljarna gäspar och gör något annat .. och jag börjar fundera på hur i helsike jag börja för att kunna bestämma mig för vad jag ska rösta på i höst?

Om jag, till exempel, tänker att jag ska starta och driva en liten affärsverksamhet och MÅSTE ha EN av våra partiledare som samarbetspartner .. VEM skulle jag välja då?

Det kanske skulle ta ner frågan på en mer hanterbar nivå?

Men då får det inte handla om partiledarna som privatpersoner .. för jag är helt övertygad om att samtliga skulle lura skjortan av mig och lämna mig med ansvaret och resterna om jag gav dem medansvar för min privatekonomi eller ett eventuellt företag.

Nej .. det måste vara som representanter för den politik och ideologi som de påstår sig representera.

Då skulle Miljöpartiet och Vänsterpartiet absolut inte komma på fråga. Fullt så korkad och naiv är jag inte, att jag med öppna ögon satsar engagemang, hus och hem på en solklar konkurs.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson verkar vara en smart strateg, strykdålig som få och har nog ett sjuhelsikes driv,.. men frågan är om han inte är för mycket solospelare för mig.  

Stefan Löfven vill ju inte ha en bestämd åsikt om någonting och kan förmodligen vara delägare i konkurrentens/konkurrenternas företag, på samma gata/i samma stad, för att vara på den säkra sidan .. vilket skulle vara osäkert, otryggt och få mig att sova dåligt om nätterna vid tanken på att vara bortkompromissad innan jag vaknat. Dessutom så skulle jag vara tvungen att ha bokföringen under madrassen för att ha något så när koll på finanserna .. vilket skulle vara otroligt obekvämt.

Göran Hägglund är ju pålitligheten själv och borde vara mitt förstaval. En rolig, vänlig, försiktig och kunnig man .. men eftersom jag är nästan löjligt anpassningsbar så är väl risken stor att vi tillsammans skulle tveka så länge när det var läge att HOPPA, att vi i stället skulle börja BACKA och bli frånåkta av hela branschen.

Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund är egentligen perfekta samarbetspartners .. men var får jag plats i ett sådant samarbete? De lämnar förmodligen inte särskilt gott om utrymme för min kreativitet, nyskapande eller mina idéer, så risken för att jag skulle bli sittande med skitjobbet och kaffekokandet verkar vara överhängande?

Men .. Annie Lööf verkar inte vara rädd av sig. Kreativ och nyfiken .. glad och social .. stark, samarbetsvillig och stryktåligt .. lyssnande och modig .. och förmodligen rätt rolig att planera framtida aktiviteter med ..

.. ?? ..

.. så till min stora förvåning så verkar det som om jag ska rösta på Centern i september?

Vilken överraskning? Undrar vad Nalle Puh säger om det valet?

"Some have brains and some haven´t .. and there it is" .. kanske?

Eller .. "När en björn med en mycket liten hjärna tänker ut saker upptäcker han ibland, att en idé som verkade riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på"?

SVT, SvD, DN, DN, DN,

3 kommentarer:

  1. Historiskt har väl Centern tagit röster just av väljare som inte hittar något annat. Inget verkar bra, det gäller att hitta minst dåliga alternativ. Då har de funnits där lite småtrygga någonstans i mitten. Relativt sett.

    Men alla krumbukter kring stureplans centern och det uppmärksammade inéprogrammet har åtminstone fått media att måla ut partiet som en samling stollar. Vilket å andra sidan kanske innebär att de är ganska vettiga. Med modern logik.

    Just idéprogrammet var en väldigt sympatisk idé och något som borde hanterats mer konstruktivt över hela linjen. Alla bjöds in för att komma med förslag. Man behövde väl inte ens vara partimedlem eller sympatisör? Väldigt föredömligt. Misstaget var att knyta det an till nyliberala riktningar på förhand. Och att ge intryck av att förslagen skulle antingen tas rakt av eller helt petas bort.

    Man kunde ju odlat flera av dem i olika nivåer inom olika delar av partiet. Olika arbetsgrupper. Bibehållit intresset. Tydligt deklarerat att några förslag är omedelbart aktuella för plantering och att andra skall ha mer näring först. Osv. Direkt skogstokiga tankar kunde ju också diskuterats konstruktivt. För att leta efter orsakerna till dem och vad de betyder. Etc. Synd att det verkade rinna ut i pannkaka mest alltihop.

    Men med Alexander Bard borta så finns det kanske ett förnyat hopp. Men tveksam är man väl. ? Finns ju en del andra figurer i partiet man helst skulle vilja slippa osv. Men det gäller väl alla.

    LA

    SvaraRadera
  2. För något tag sedan så skulle C också kunnat vara ett alternativ för mig, men efter de där fyra punkterna med avskaffad skolplikt, mångifte etc så har jag svårt att lita på dem igen trots att de backade. De bekände en för konstig färg för att jag ska kunna sympatisera med dem.

    *konfundersam över vad jag ska rösta på*

    SvaraRadera
  3. Any,
    du är inte ensam om att vilja både se och lyssna innan du bestämmer dig för vem som ”vann debatten”. Trots att det oftast är hopplöst förutsägbart och tråkigt. För, precis som du, sitter vi nog en hel del och funderar på vem vi kan läsa av allra bäst utan att få den minsta lilla hjälp på vägen av klart uttalade visioner eller önskningar, eftersom dagens politiker nästan aldrig talar klarspråk och säger vad de egentligen vill.

    Å andra sidan verkar ju alldeles för många av oss som ser på, inte längre ha tid eller ork att lyssna på ett längre resonemang, så kanske är det inte alldeles utan orsak som våra politiker istället upprepar samma korta, slagfärdiga (och oftast förvånansvärt löjliga) i förväg uttänkta meningar - om och om igen. Antagligen med förhoppning om att de ska uppfattas som sanningar om de bara upprepas tillräckligt ofta.

    Ibland händer det ändå att politiker, utifrån gjorda erfarenheter av sina beslut ändå vågar visa vad de tycker och modifiera sina åsikter, kanske föreslår man t o m ändringar av den färdväg man tidigare bestämt. Och vad händer då? De blir fullständigt hudflängda och anklagade för att vända kappan efter vinden. Kan nog vara skälet till att åtminstone en del en del reformer behåller sin ursprungliga form på tok för länge. Långt efter att man tydligt märkt av negativa effekter som ingen kunde förutse i förväg.

    Kanske också en anledning till att hålla inne med det uppenbara och klamra sig fast vid sina mantran.

    Från media får vi sällan något stöd för att få följder av olika politiska förslag mer neutralt belysta. Ett fåtal skribenter försöker emellanåt förhålla sig hyggligt neutrala och påtala problem från både höger och vänster, men de drabbas nästan utan undantag av ”twitterstormar” vilket ska bevisa för oss vanliga dödliga (den stora majoriteten som inte twittrar dagarna i ända) att de har totalt fel åsikter, saknar tankeförmåga och helst borde ägna sig åt andra yrken.

    Suck. Men jag tänker fortsätta att sega mig igenom debatterna. Det är ju trots allt inte värre än alltför många möten man suttit i både på jobbet och i olika föreningar – där det alltid fanns några som sällan lyssnade till vad andra sade, utan lade allt fokus på att upprepa sina egna åsikter om och om och om igen…
    //Gunnie

    SvaraRadera