Nu har jag fått nog ..

.. och då menar jag inte regeringen eller statsmedia, för dem fick jag nog av för länge sedan.

Nej, de som stör tryggheten och säkerheten här ute i landsortsdjungeln, långt bort från de spännande och omväxlande storstadsmiljöerna som skildras i media, är stora gäng av dovhjortar som mer eller mindre omringar vårt hem.

När vi flyttade hit tyckte vi det var odelat trevligt med en flock hjortar utanför staketet, men nu är det fler flockar, med mellan 10-15 djur i varje, som strosar runt i omgivningarna och då uppstår vissa problem. Eller utmaningar för att uttrycka det korrekt.

Hjortar är fredliga djur, men det blir lite pyssligt att rasta hunden som enbart ser dem som hot .. eller mat?? .. som ska jagas och skällas ut till varje pris. Om hjortarna haft vett om att bli rädda och springa sin väg hade det väl inte varit någon större utmaning, men det värsta är att de antingen helt nonchalerar oss eller intresserat följer oss på behörigt avstånd.

Vi har tre vägar att gå. Om vi har riktig otur så finns det ett efterhängset gäng på varje fält vid varje väg, vilket gör att det tar rejält med tid innan hunden får tillräckligt med privat utrymme för att uträtta de behov som måste uträttas om vi ska få sova hela natten.

Om jag är ute i trädgården på kvällen står de ca 20 m utanför staket och betar. Ingen bryr sig om mig. Jag kan hänga över staketet och prata med dem utan att de reagerar och vid ett tillfälle passerade jag ett buskage med en hjort som stod så nära att jag hade kunnat ta på henne.

Men måttet började bli rågat den kväll vi skulle ut och det stod en magnifik hjort-tjur precis utanför grinden. Jag gick ut, tjoade och viftade med armarna. Han kunde inte ha brytt sig mindre.

Jag öppnade grinden och konstaterade att han var ganska stor.

Han tittade på mig och noterade förmodligen att jag var rätt liten.

Jag sade till på skarpen .. Nu får du allt ta och flytta på dig .. och tog några steg till. Han rörde sig inte ur fläcken och nu var jag för nära för att det skulle kännas bekvämt.

Så där stod vi. Jag ville inte gärna vända ryggen till eller backa och det var uppenbart att inte heller han hade några tankar i den riktningen.

Efter några minuters dödläge viftade jag lite planlöst med armarna, vilket tydligen var så pinsamt löjligt att han oändligt långsamt förflyttade sig de tiotal meter som vi behövde för att kunna smita ut och bort.

Och så har det varit, år efter år och hjortarna blir bara fler och fler och vildsvinen färre och färre. Så vi ser det positivt och äter i stället, utan dåligt samvete, nästan bara hjortkött numera. Men det är någon annan som står för själva skjutandet.

De flesta hundpromenaderna går förbi en lång, hög granhäck som omringar en granntomt. Vi har gått förbi där minst tre gånger varje dag, vilket betyder att vi passerat granhäcken minst 6 gånger per dag .. under drygt 20år.

Det är inget jag funderat över, förrän för någon vecka sedan. Men nu ser jag det som ett högriskprojekt varje gång vi passerar.

Som vanligt gick vi och pratade medan Rackarkotten uppdaterade dagens revirmarkeringar .. när det plötsligt brakade till i granhäcken och 12 hjortar störtade ut i vild panik.

Mindre än två meter framför mig!

Vi kunde ju ha dött!

Till och med hunden frös till is av ren fasa. Att bli nedmejad av ett så stort gäng hjortar hade förmodligen varit värre än att bli påkörd av en bil.

Nu lyser vi in bland grenarna med en ficklampa och går VÄLDIGT försiktigt förbi granhäcken och vi är rejält trötta på gängbildningarna i närområdet .. men kom inte och säg att det inte händer något på landet.

För att undvika onödig uppmärksamhet från statsmedia och övriga landets uppmärksamma mediekår vill jag också klargöra att hjortarna på bilden inte är samma hjortar som hänger utanför vårt staket och att hjort-tjuren inte är den som parkerade utanför vår grind. Däremot så är alla hjortarna svenska och fotograferade i hjorthägn på Kolmården respektive Uppland och har definitivt ingenting med årets valrörelse att göra, varken till höger eller vänster.