Pinsamt, genant, plågsamt eller skämmigt?

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva hur jag upplever uppstarten på årets valrörelse.

En sak är i alla fall säker .. de sju ”goda” partierna verkar ha insett att taktiken, ”frysa ut och rasistfacistnaziststämpla Sverigedemokraterna”, som de sett som så framgångsrik de senaste två valen inte har gett förväntat resultat.

Nu gör man helt om, lägger om kursen och kopierar delar av SD:s politik i stället?

Hårdare tag mot kriminaliteten, mindre förmåner för dem som fått avslag på sin asylansökan, hårdare lagstiftning, ny rikspolischef, lagen ska gälla alla .. utom några eller kanske bara ibland, välfärd till alla eller särskilt utvalda eller bara en del, mer ny lagstiftning, mer erkännanden om att det som kallas för utmaningar kanske till och med kan ses som ”problem”. Kanske .. om det behövs för att övertyga väljarna.

Det som det inte gått att tala om de senaste 4 åren är plötsligt något som alla .. utom Centern, Miljöpartiet och Vänstern sätter högst på agendan och förväntningarna är att väljarna inte ska ställa sig frågan .. men, varför har ni inte gjort något tidigare? 

Eller .. om ni lovar det NU när ni ändå inte hinner göra något före valet, kommer ni att komma ihåg det EFTER valet?

Eftersom alla borgerliga röster reades ut på julrean förra valet så är det också rätt många som vill ha garantier för att en röst för att byta regering inte plötsligt blir det stöd som är själva förutsättningen för samma regerings överlevnad.

Just nu är 2018 års Stefan Löfven till förväxling lik 2014 års Jimmie Åkesson, 2018 års Ulf Kristersson mer lik 2006 års Göran Persson och Miljöpartiet liknar mer Muslimska Brödraskapet än glada maskrosmuppar från 80-90-talet. Den enda som är sig lik är Jimmie Åkesson som ses som fienden nummer ett som ska bekämpas med sina egna vapen?

Jag ställföreträdande skäms när jag iakttar spektaklet och trots att det är nästan sju månader kvar till själva valdagen är jag redan dödligt less på det som mest liknar ett politikernas Mellofest.

Folket betalar och den som låter bäst utan att reta upp någon vinner, typ.

Det är mer än pinsamt att läsa ett tweet från en av de mest aggressiva på vänsterkanten som, efter att ha ägt den ENDA åsikten i mer än fyra år, beklagar sig .. det har blivit så otrevligt på twitter, man kan inte uttrycka en åsikt utan att bli påhoppad!

Det är också plågsamt att höra partiledare framföra åsikter som bara för några år sedan fick en vanlig väljare att förlora jobbet, och i värsta fall bli en social paria, om de uttalade dem offentligt. Det känns skämmigt att å ena sidan få veta att ”den som inte får stanna här ska åka hem” samtidigt som samma personer lägger till brasklappen ”om de inte skriver in sig i gymnasieskolan”.

Då hopar sig frågetecknen när skolan och lärarna samtidigt sänder ut nödsignaler om att de inte klarar av sitt uppdrag under de urusla förutsättningar som de, i likhet med vårdpersonalen, redan har samtidigt som de förväntas kunna ta emot tusentals vuxna män utan grundskolekompetens för att skapa någon slags amnesti till dem som saknar asylskäl?

Vänsterpartiets ledare i sin tur ser fram emot ministerposter i nästa val, Miljöpartiet tycker att allt bara blir bättre och bättre samtidigt som professor Jerzy Sarnecki, som hittills upprörts över lögnerna om ökande kriminalitet och våldtäkter, vaknar med ett ryck och utbrister .. "Läget är jävligt allvarligt"!  "Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt"!!

Bara så där?

Plötsligt!

PRECIS när valrörelsen börjar. DÅ vaknar de som tidigare sovit sig igenom det som väljarna levt med och diskuterat varje dag i åtminstone 5-6 år?

Genant är kanske ordet jag söker? Eller skamligt?

Det har sagts att 2018-års valrörelse kommer att bli den skitigaste någonsin. Jag för min del tror att den blir den pinsammaste, för om en så vanlig människa som jag känner så här, är det förmodligen väldigt, väldigt många som känner likadant.

För min del verkar det som om jag redan har bestämt mig redan innan valrörelsen rullat igång på allvar?