Du kan ju alltid läsa en bok i stället? ..

.. tänkte jag, efter morgondepressionen som kom som ett brev på posten när jag läst igenom dagens ”nyheter” och de följande reaktionerna på sociala medier.

Något lättuggat, rätt innehållslöst och lågengagerande sökte jag efter medan jag packade kundvagnen full med förbrukningsvaror och till slut slängde ner en deckare av Stefan Ahnhem – Motiv X - bland mjölken, smöret, toalettpappret och kattmaten.

Men vad fick jag?

En psykiskt sjuk/funktionshindrad? pedofil som kanske eller kanske inte begått ett bestialiskt mord på en liten flyktingpojke, men som i övrigt letade efter mycket små barn att roa sig med.

En eventuellt seriemördande polis som kanske mördat en kollega i en tidigare bok och kanske seriemördade okända med hjälp av ett komplicerat tärningssystem, eller var det möjligen någon annan? Svaret verkar komma i en följande bok?

Dessutom fanns där ett mord eventuellt utfört av en sexuellt handikappad man som endast fungerade i swingersvärlden – där vår polis utsattes för diverse upphetsande frestelser - och en luddig konflikt inom den danska polisen som förmodligen byggde på någon tidigare bok av samma författare.

Familjeproblemen tornade också upp sig hos huvudpersonen som tydligen lyckats rädda livet på hela sin familj i en tidigare bok där sonen varit inblandad i ett meningslöst mördande av hemlösa, hustrun nästan blivit mördad och dotter skjuten och samtliga(?) också, eller inte, varit inblandade i samma luddiga konflikt inom den danska polisen.

Allt detta skildrat i nästan våldspornografiskt snaskiga ordalag så att läsaren inte missar någon bloddrypande eller skrämmande detalj i de ouppklarade morden och boken slutar sedan med en hel rad frågetecken som förmodligen ska locka läsaren till att ivrigt vänta på uppföljaren.

Men den röda tråden, den sammanhängande berättelsen, var ett fullständigt besinningslöst hat riktat mot Sverigedemokraterna som genomgående skildrades som kvinnoföraktande, kvinnomisshandlande, lågbegåvade, våldsförhärligande mordbrännare/mördare. En slags politikens Hells Angels, med motorcyklar och allt(!), med siktet inställt på att bränna, förstöra, skada och lemlästa alla meningsmotståndare och invandrare.

Jag vill för allt i världen inte begränsa någons åsikts- eller yttrandefrihet, men något pyttepyttelitet faktaunderlag vill jag gärna ha, även när någon gömmer sig bakom en skönlitterär ridå för att kunna dela ut litterära rallarsvingar mot ett riksdagsparti – eller någon annan grupp för den delen. Några mänskliga egenskaper har vi väl alla, oavsett hur vi ser ut eller vad vi tror på?

Även de som sympatiserar med något av partierna på yttersta höger- eller vänsterkanten?

I vilket fall som helst kan det väl inte vara hälsosamt att hata så många så blint och enögt?

Var går gränsen för hat eller hets mot folkgrupp? .. frågar jag mig medan jag tragglar mig fram mellan alla intrigtrådar som inte verkar leda någonstans. FÅR man verkligen skriva så här om människor som engagerat sig i ett politiskt parti? Är det ens lagligt?

Det kanske är den frågan som låg så i vägen att jag faktiskt inte hade en aning om vem som mördade vem eller varför när jag avslutade den 495:e sidan.

Var alltihop bara en ram inom vilken Stefan Ahnhem fritt kunde spy ut sitt rödglödgade hat mot Sverigedemokraterna?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag borde ha köpt en annan bok för att ”koppla av och bort”.

Nästa gång satsar jag på ett säkert kort och köper en pocket av Nora Roberts och gottar ner mig i en berättelse av kärlek som börjar med en hejdundrande konflikt mellan en stark, självständig, men vacker, självständig kvinna och en stark, arrogant, men attraktiv, man som slutar med ömsint sex, med ett visst mått av motstånd, där de två smälter samman och sedan lever lyckliga i alla sina dagar.

Det borde väl göra susen och läka den uppgivenhet och frustration som bara blev värre av besöket i Stefan Ahnhems värld.