Ernman/Thunberg – Scener ur hjärtat.

Jag har läst familjen Ernman-Thunbergs bok, en lättläst pocket som handlar om en privat familjekris och en klimatkris som berör oss alla.

Vi har diskuterat boken, en god vän och jag. Vi reagerade olika på innehållet – det här är min upplevelse av texten, inte hennes - men båda kunde vi lätt identifiera oss med det kaos som kan uppstå när en familj överlever genom att klamra sig fast vid varandra och varandras svårigheter så till den milda grad att alla blir både en del av och orsaken till det kaos som det inte verkar finnas någon väg ut från.

Som alla andra som söker hjälp i en omöjlig situation får familjen Ernman/Thunberg lära sig att samhället är som sämst när vi behöver det som mest. Det är en insikt som alltid infinner sig hos de mest utsatta när den är som mest ovälkommen.

Vi får ta del av privata och utlämnande berättelser om Gretas och Beatas psykiska problem, ångest, självsvält, tvångstankar, diagnoser och utredningar och som förälder ifrågasätter jag om det verkligen är nödvändigt. Barnen har gett sitt godkännande, skrivs det, men kan ett barn verkligen bedöma det? Har jag som förälder och vårdnadshavare ens rätt att be om ett så integritetsöverskridande godkännande av ett minderårigt barn? Även om jag menar aldrig så väl och syftet är aldrig så gott?

Som tur är behöver jag inte svara på den frågan. Den får Greta och Beata ställa om det behövs senare i livet.

Familjen engagerar sig i jämlikhetsfrågor, flyktingmottagande, söker lösningar och avlastning, tappar taget och faller handlöst, reser sig, faller igen och igen. Ingen ska behöva stå så sårbar och ensam i en så svår situation, oavsett om det handlar om en välavlönad kändis eller en arbetslös bidragstagare.

Jag har träffat många familjer i samma hopplösa situation. Väldigt ofta går de sönder och någon – oftast mannen – överger det sjunkande skeppet och satsar på en ny familj och en bekvämare seglats över livshavet. Familjen Ernman/Thunberg håller ihop och deras räddning blir Gretas stora engagemang och fixering vid klimatkrisen.

Hon läser på, gör sin egen statistik, lyssnar på politikernas tomma, innehållslösa floskler och klyschor och hon inser att även om alla vet att något måste göras, så är frågan inte lika viktigt för makthavarna som den är för henne och borde vara för hennes jämnåriga som ska leva med resultatet.

Hela familjen samlas runt det Greta brinner för. Klimatkrisen blir så att säga familjen Ernman/Thunbergs frälsarkrans.

Resten vet vi. Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet gjorde henne känd över hela världen. Jag har aldrig sett henne så lycklig - säger hennes mamma och jag tror henne. Den rädsla som Greta lever med dygnet runt är helt äkta, den panik som hon vill förmedla och väcka hos andra är hennes egen, hennes familjs engagemang är villkors- och vinningslöst och genom att förmedla det till andra är de inte längre ensamma.

Jag läser att .. om vi inte klarar Parisavtalets tvågradersmål kommer vi att sätta igång en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll. Det finns till och med en klocka som räknar ner tiden vi har kvar innan det är försent att uppnå tvågradersmålet. Klockan är baserad på FN:s officiella siffror och i skrivande stund (2018) så står den på 18 år, 157 dagar, 13 timmar 22 minuter och 16 sekunder.

En klocka som obönhörligt tickar mot en katastrofal kedjereaktion långt bortom vår kontroll är förmodligen skrämmande för vem som helst och särskilt för den som lider av ångest, tvångstankar och saknar förmåga att sortera och filtrera all information som sköljer över oss i dagens informationssamhälle. Det här är ju Gretas absoluta sanning, inte undra på att hon töjer sig till det yttersta för att förmedla sin rädsla och panik.

Hon har ju inte heller fel. Vi människor har under lång, lång tid ägnat oss åt att såga på grenen vi sitter på. Men kommer vi att förändra våra levnadsvanor innan vi tvingas till det?

Knappast.

Vi anpassar oss när och om vi tvingas till det. Förmodligen kommer många att offras medan de starkaste överlever i ett nytt samhälle under helt andra förutsättningar, eller så gör vi sällskap med andra utrotningshotade arter och dör ut lite obehagligt långsamt.

Det sistnämnda är kanske det bästa både för klimatet och miljön.

Men för mig är den bestående känslan efter att ha läst sista sidan av Scener ur hjärtat – det här kan aldrig sluta väl.

Och då tänker jag inte främst på klimatkrisen.