Värdighet eller Värdegrund inom den ”normala” äldreomsorgen?

Sveriges äldre förtjänar att få världens bästa äldreomsorg. Vi kan inte acceptera att äldre dör ensamma, slutar sina liv socialt isolerade eller att människor känner stark oro inför att bli gamla på grund av brister inom omsorgen och sämre pensionsvillkor.

Alla människor ska kunna åldras med värdighet. Den dag man får svårt att klara sig själv ska samhället gå in och erbjuda den hjälp som behövs för att den äldre ska kunna fortsätta leva ett tryggt och meningsfullt liv.

Vår utgångspunkt är att varje människa är unik, med egna önskemål och intressen. Rätten till självbestämmande är lika viktig oavsett ålder. Den välfärd som betalas med våra gemensamma resurser ska därför präglas av stor valfrihet, hög kvalitet och ett värdigt bemötande och finnas tillgänglig för alla som behöver den.

Det finns ingen åldersgräns som upphäver rätten att bestämma över sin vardag. Äldre ska få känna välbefinnande och ha inflytande över vilka omsorgsinsatser som ges, oavsett i vilken kommun de bor. Alla ska få ett värdigt bemötande, ett tryggt boende och nära till läkarkontakter inom äldreomsorgen. Vi vill även förbättra för äldre genom att sänka skatten så att pension och lön beskattas lika, införa ”guldkort” i sjukvården, trygghetsboenden i alla kommuner, höja den demens- och geriatriska kompetensen hos personalen och få in mer kultur i omsorgen.

De sista åren i livet ska vara precis lika värdefulla som de första. Ingen ska behöva vara orolig för att inte få den omsorg de behöver. Valfriheten måste ökas och byråkratin måste minskas. Vi är alla olika, även när vi är äldre. Även om äldre överlag är nöjda med sin vård och omsorg, behöver kvaliteten inom vården och omsorgen för äldre höjas. Kvalitet kan handla om att ha en fast läkarkontakt och att som gammal slippa att sitta och vänta på akuten. Det kan också handla om att man själv får välja vem som kommer och städar i hemmet eller möjligheten att välja vilken typ av boende man ska bo på. Alla dessa aspekter måste vara med när vi ska skapa en bättre äldreomsorg.

Vi vill att äldre ska få bestämma själva över sitt liv och sin vardag, oavsett om det handlar om deltagande i arbetslivet eller vad de vill få hjälp med från hemtjänsten. Alla äldre ska kunna vara aktiva och må bra så länge som möjligt. Vi vill att fler får möjlighet att leva och bo som de önskar, även på äldre dagar, och att det finns en trygg äldrevård i hela Sverige.

Äldreomsorgen berör oss alla. Antingen är vi själva äldre och befinner oss i äldreomsorgen, vi kanske arbetar där, eller så kommer vi i många fall förr eller senare att hamna där.

Alla dessa vackra ord är hämtade från samtliga riksdagspartiers hemsidor, men det finns inte ett enda ord, en enda mening som skildrar den verklighet som väljarna tvingas möta den dag då de blir äldre, befinner sig i äldreomsorgen, kanske arbetar där eller förr eller senare hamnar där?

Verkligheten ser, som vi alla vet, helt annorlunda ut.

”Egna önskemål och intressen” kan du glömma, om du inte kan finansiera ditt vårdbehov själv. Det finns ingen värdighet utan bara ensamhet för den som inte har en familj som är villig att axla ansvaret. Det ”meningsfulla” livet innehåller inte några som helst aktiviteter utöver snabba blöjbyten, ingen möjlighet att vistas ute under de ”sista värdefulla åren”, rätten att bestämma över sin egen vardag innebär inte rätt till kommunikation på det egna språket och det ”värdiga bemötandet” får inte ens plats på det minutschema som stressad, ofta outbildad, hemtjänstpersonal tvingas följa.

Det som skildras i de politiska partiprogrammen är drömmar, fantasier om en tid som var och aldrig kommer att komma tillbaka. Verkligheten bakom de tomma orden och den sanningen som börjar ta form som det nya ”normala”, vill vi inte gärna förhålla oss till, trots att vi alla en dag kommer att tvingas göra det.

Och då är det förmodligen för sent. Då är det nya ”normala” kameraövervakning dygnet runt i hemmet, eller på rummet, och robotvård styrd av kommunens robotansvarige eller en låglöneanställd någonstans i Långtbortistan.  Allt enligt Socialstyrelsens nationella värdegrund om att värna och respektera den enskilda personens rätt till privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, delaktighet och individanpassning.

Rikard, fd lärare, beskriver det hela väl i en kommentar om psykisk ohälsa som bör läsas i sin helhet hos Fredrik Antonsson/I Otakt - Att vara normal är att tänka, känna och göra som alla andra. Detta är ett faktum, då det enda sättet att definiera eller mäta normalitet är genom med vilken frekvens och på vilket sätt en handling förekommer hos en population. Normalitet är således kvantitativt, inte kvalitativt som mått. [ …. ]

… skillnaden mellan det som är verkligt på riktigt och det som är vår gemensamma illusion av normalitet – det är ju i Sverige normalt att låta ens mor & farföräldrar, eller de egna föräldrarna, svälta till döds på kliniker istället för att hjälpa dem själva. Detta ses som normalt och gott, precis som avlivandet av livsdugliga foster eller könsstympning av flickebarn, så länge det rör sig om brunare barn. Det är det normala.

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit det här, men var ett land befinner sig på Värdegrundsskalan synliggörs främst av hur de som styr värderar och behandlar de svagaste och med hjälpbehövande i samhället – äldre, funktionshindrade, psykiskt sjuka, kroniskt sjuka, missbrukare och hemlösa.

Så om vi lämnar de fria fantasierna på partiernas hemsidor och ser till vad de verkligen har levererat eller planerar för så kan vi lätt utläsa värdet av den ”Värdegrund” som de bekänner sig till.