Jag måste sluta ..

.. att klättra i träd, skyffla grus, kratta och bära ris och grenar, gräva hål och såga ner ovälkomna träd, grenar och buskar. Kort sagt, allt som är roligt och ger en känsla av duktighet på våren.

De som lämnar detta ovälkomna besked är samma personer som arbetat hårt med min kropp under nästan tre veckor för att återställa full rörlighet i min högerarm, nacke och axel.

Det har varit långa veckor. Det har gjort ont, jag har gnällt sönder min familj, vankat omkring och förbannat allt och alla under nattens ensamma timmar samtidigt som jag fyllts av en enorm respekt för alla som lider av kronisk smärta och ändå fungerar relativt normalt. Min smärttröskel var inte så beundransvärt hög som jag inbillade mig och det är en enorm skillnad på plötslig och relativt kortvarig smärta som i ett gallstensanfall och på den ihållande smärta som pågår dygnet runt – dag efter dag efter dag.

För att inte tala om betydelsen av att ha en fungerande högerarm! Den har jag verkligen inte uppskattat efter förtjänst.

Så ett varmt tack till världens bästa Marie som masserat muskler som krampat och låst sig, världens bästa Micke som sett till att kotor och leder hamnat på rätt plats igen och Trädfällarna som avslutade påbörjade projekt och forslade bort alla högar med grenar och ris – utan er vete sjutton vad jag hade tagit mig till när alternativet var att äta smärtstillande och vänta i ytterligare 4-6 veckor på att ”det skulle gå över” alternativt ”ge med sig”.

Vilken hjälp som fanns att få efter dessa veckor är fortfarande oklart? En bekant som varit i min situation trodde att nästa instans var Smärtkliniken där sådana som vi får ”verktyg för att förhålla oss till vår smärta”? En erfarenhet som h*n beskrev som den främsta drivfjädern till att h*n begärde en egenremiss, fick en operation på en privat ortopedklinik och nu kan gå igen efter vad h*n beskrev som 8 månaders oavbrutet plågsamt helvete isolerad i hemmet.

Den njutning och den tillfredsställelse det ger mig att kunna skriva så här mycket utan den allra minsta lilla smärta någonstans kan inte beskrivas i ord och från och med nu kommer jag att begränsa min våryra till att vandra runt i naturen, plocka en och annan tussilago, så småningom en bukett vitsippor och i övrigt satsa på en insekts- och miljövänlig vildvuxen naturtomt.