Kan dom inte bara dö så fort som möjligt!! ..

.. så kan vi väl tolka tystnaden som var den enda politiska och mediala reaktionen på gårdagens demonstration, som arrangerades av organisationen Vid din sida för att belysa de hemlösa fattigpensionärernas situation.

Nästan 2000 personer vandrade från Humlegården under ropet – Sluta svamla, ta hand om de gamla – fram till Mynttorget dit statsministern själv inbjudits för att ta emot en bunt med 74 000 namnunderskrifter som krävde – Inga fler hemlösa pensionärer i Sverige!

Men intresset från regeringen var minst sagt svagt. Vem som så småningom tvingades ta emot de oönskade namnunderskrifterna framgår inte, men inte var det Stefan Löfven i alla fall. Han hade som vanligt viktigare saker för sig och tiden räckte tydligen inte ens till för det nu så vanliga uttalandet om att ”det är inte ok!”.

Så då kanske det är lite mer ok med ökningen av hemlösa fattigpensionärer än de växande problemen hos andra utsatta grupper som i alla fall bedömts som inte alls ok?

I övrig rådde Största Möjliga Tystnad.

Medierapporteringen uteblev innan demonstrationen, under demonstrationen (med undantag från TV4) och efter demonstrationen var det fortfarande dödstyst i rikspressen och bara ett konstaterande på mindre än en minut i SVT.

Bara två partier fanns representerade. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var den enda partiledaren som deltog och vandrade hela vägen från Humlegården till Mynttorget. I all hast anslöt sig sedan Elisabeth Svantesson från Moderaterna och Liberalernas Lotta Edholm och det var i alla fall bättre sent än aldrig, vilket var fallet med representanter för de övriga partierna.

Det är alldeles omöjligt att inte tänka på hur det såg ut för två år sedan när ett hundratal afghanska ”ensamkommande” demonstrerade på Medborgarplatsen och krävde en allmän ”amnesti” för dem som saknade asylskäl och skulle utvisas. Något som bland andra Ann Heberlein ifrågasatte. 

Då kryllade det av engagerade, hjärtegoda politiker, journalister och aktivister och medie-bevakningen pågick nästan dygnet runt under flera veckor.

Det är i sanning skillnad på vilka Socialdemokraterna, och övriga vänstern, ser som sina kärnväljare nu och då. För det är väl vad det handlar om egentligen – om vi ska vara riktigt ärliga?

De som gav sossarna regeringsmakten i nästan 40 år är samma personer som nu vandrar hemlösa på gatorna och sover på nattbussar eller i trappuppgångar på natten, trots löftet Gärna medalj – men först en rejäl pension. Ett löfte som tydligen hade ett bäst-före-datum som upphörde att gälla precis innan det skulle infrias?

Då var ”Arbetarna” minst 50 procent av Socialdemokraternas väljare – i dag kommer lika många från landets nya medborgare, samtidigt som de gamla i allt större grad antingen slutar gå till valurnorna eller dör.

I en senare valrörelse ändrades budskapet om en ”rejäl pension” till frågan om en pensionär ska betraktas som en ”Börda?” eller ”Värdefull!”. Den frågan kan vi väl anse vara besvarad i och med det totala ointresset för budskapet i gårdagens demonstration.

Men varför skulle våra politiker vara särskilt intresserade av dem som fyllt 65 och enbart är en otrevlig kostnad, när det finns nya friska väljare som okritiskt sväljer vilket härsket valfläsk som helst?

Ingen under 65 räknar väl med att ett långt och träget arbetsliv ska avslutas i misär och elände på ett underbemannat äldreförvar eller i hemlöshet och ensamhet på gatan?

Stefan Löfvens Sverige bygger inga murar, det finns gott om plats – om vi bara så fort som möjligt kan bli av med det gamla ”köttberget” som bara kostar. Är det så det låter när det ska göras en budget som lovar allt åt alla utom åt dem som anses vara en så onödig kostnad att de ska osynliggöras till varje pris?

För visst skulle det vara bättre för landets ekonomi om alla som inte kan bära sina egna kostnader dör i 70-års åldern? Det skulle ju ändå ge några års arbetsbefriad pensionärstillvaro till dem som envisas med att leva vidare efter 65.

Den kinesiske filosofen Konfucius lär ha sagt – ett civiliserat samhälle måste utbilda sina unga och ta hand om sina gamla – och eftersom Sverige gör sitt bästa för att misslyckas med båda uppdragen så vete sjutton vad vi ska kalla oss för i framtiden?