Vardagsterrorism.

I vår lilla skog finns en enormt stor myrstack, en av de största jag någonsin sett.

Eller rättare sagt, det fanns en enormt stor myrstack. I början av april var det bara en krater där det tidigare byggnadsverket funnits. Det är samma historia varje år. Innan kylan och snön kommer finns det en myrstack och när våren börjar närma sig finns den inte längre kvar.

Det är våra egna lokala terrorister som bär skulden. Skogens VS-krigare som raserar och förstör för att komma åt den värme som miljarder myror genererar under sin vintersömn.

Tror jag? För varför ligger det annars två feta VildSvin och sover i den krater som de bökat upp där myrstacken tidigare reste sig? Hela vintern?

Terroristerna ligger i vägen, för stigen som vi vandrar dagligen ligger bara en dryg meter från deras värmekälla. Vi löser det genom att prata högt, hosta och hojta långt innan vi kommer fram och hittills har det fungerat, även om hunden är helt övertygad om att de inte är så långt borta.

Värre var det för vår granne - utan hund - som skulle hämta lite granris till en krans före jul och traskade rakt på nassarna. Den som blev mest skrämd var hon eftersom hon inte märkte något förrän hon nästan hade passerat. Grisarna brydde sig inte nämnvärt, men grannen fick tvångstankar och var tvungen att smyga upp flera gånger i veckan för att titta om de låg kvar. Vilket de gjorde, fram till att vårsolen skapade nya och mysigare ställen.

Men vi ska vara tacksamma över att de bara är två. Hela området kryllar av vildsvin och på hösten har de skördefest på åkrarna runt om oss och då är de betydligt fler.

Nu är det vår igen, ”våra” vildsvin ägnar sig åt andra aktiviteter på andra platser och miljarder myror arbetar som attan med att bygga upp det som raserats. Varje dag stannar vi och följer arbetet och det är imponerande att se hur de sliter för att återställa allt.

På precis samma ställe?

Ingen lämnar det hopplösa läget, det är bara att ta nya tag och förbereda sig på nästa attack. Varje myra släpar sitt eget barr och det verkar inte finnas några som sitter och chillar i värmen och delar ut order, skapar en värdegrund eller svamlar om visioner.

Jag vet inte varför jag tycker det är så spännande att sitta på huk vid en myrstack och iaktta hur effektivt de samarbetar? För egentligen är det ju rätt deprimerande att veta att allt arbete och all möda de lagt ner på att bygga upp ett nytt fungerande myrsamhälle kommer att vara förgäves när vildsvinen återigen bökar ner sig för vintervila när kylan kommer.

Ibland funderar jag på att bygga ett staket.