Rotmosaskeppet.

Jag mår inte bra av att se och höra Annie Lööf, men trots det har jag fullt frivilligt tagit del av både partiledardebatten och Morgan Johansson-omröstningen.

Det måste vara höjden av självskadebeteende att gång på gång bli så här deprimerad på grund av egenvalt dåligt omdöme?

Men min motvilja mot Annie Lööf har egentligen ingenting alls med Annie Lööf att göra, utan med den obegripliga likheten hon har med en av mina gamla lärare.

Rotmosaskeppet kallades hon för, jag vet inte riktigt varför men det var förmodligen ett allmänt vedertaget uttryck på den ort där jag för tillfället gick i skolan. Hon var ett rödhårigt, storvuxet fruntimmer, arrogant och maktfullkomlig och trampade fullständigt hänsynslöst ner alla försök till eget tänkande.

Hon var allmänt illa omtyckt, men det var en kollektiv motvilja vi bara gav uttryck för i största avskildhet eftersom även föräldrar och andra lärare hade en tendens att undvika att ställa henne till svars för uttalade klagomål.

Bortsedd från en elev. En av klassens mest karismatiska killar från en av ortens bästa familjer fick till slut nog och efter dagens och veckans sista lektion låste han in henne i ett förrådsrum. Hur det gick till vet jag inte och varför vi slutade tidigare den dagen ifrågasatte jag inte och varför drömprinsen förflyttades till en annan skola förstod jag inte förrän det var ett faktum.

Men någon gång på natten, på väg hem från en relativt blöt afton, upptäckte en av skolans vaktmästare att lyset fortfarande var tänt i ett av skolans fönster. När han smög sig fram för att ertappa eventuella tjuvar hörde han svaga rop på hjälp och räddade så småningom det rosenrasande Rotmosaskeppet.

Varje gång jag ser Annie Lööf tänker jag på henne.

Och varje partiledardebatt där hon rosenrasande hytter med näven och ryter i om REN OCH SKÄR RASISM! eller HUR UTTRYCKER DU DIG! blir jag 12/13-år igen, hukar i soffhörnet och önskar mig någon ny teknisk funktion som gör att jag kan stänga av henne .. och helst också Per Bolund/Märta Stenevi från debatten.

Jag mår liksom lite illa av att se och höra dem.

Så min högsta önskan det här valet är att tillräckligt många känner som jag och ser till att de förpassas till ett annat rum där jag slipper se dem.