.. det skrev jag mycket om när Dan Eliasson var i farten och omorganiserade Försäkringskassan, Migrationsverket och Polisen. Den insatsen påverkar dessa myndigheter än i dag.
Dan Eliassons passion för LEAN, ”ett new publicmanagement-system som inte har bäring på den verklighet som vi nu ser”, har
också påverkat hela vänsterrörelsen så till den milda grad att offren för de
politiska misstagen och den bortslarvade handlingskraften söker trygghet hos
dem som skapat kaoset men hotar om ett raserat samhälle om de inte får
fortsätta att ”vända på stenar” i samhällsbygget i ytterligare 4 år.
Jag skrev också om det efter valet 2014 när jag kände att
jag inte orkade vänta ytterligare 4 år på en förändring. En förändring som
aldrig kom, fiskmåsarna är fortfarande kvar och om jag skulle skriva om den texten
igen, utifrån de problem som tillkommit, så skulle jag nog gå in i ett mörker
som jag misstänker att jag skulle få mycket svårt att ta mig ur.
Nu närmar vi oss ytterligare ett val och i dag kan inte Annie samarbeta med Nooshi eller Jimmie. Hon kan inte tala med Ulf, Ebba eller
Johan eftersom de talar med Jimmie men hon kan tala med Magdalena som kan tala
med Nooshi och sedan återge samtalet på ett sätt som gör att Annie inte alls
vet vad Magdalena och Nooshi kom överens om och då är det väl helt logiskt att
Annie tycker som Magdalena gör men inte alls samarbetar med Nooshi? Eller hur
det nu blir?
Det såg jag verkligen inte komma 2014.
Att våra ministrars hela existens skulle ligga i händerna
på en enda riksdagsledamot, utan partitillhörighet, som ville ha skrivna avtal om bidrag till egna
hjärtefrågor för att tillsätta en statsminister och rädda kvar en
justitieminister fanns inte ens som ett dåligt skämt.
Att det skulle dö nästan en människa om dagen på grund av
kriminellt våld var jag inte heller beredd på. Ingen annan heller vad jag kan
förstå, trots att landets justitieminister ihärdigt vänder på ”varenda sten”
för att hitta en förklaring som han kan acceptera.
Inte heller förstod jag vad Vilhelm Moberg ville ha sagt om socialdemokratin förrän nu, 57 år efter hans debattartikel i DN. Men då var jag
i och för sig så ung att jag inte ens läste den.
Vem ORKAR bry sig, undrade jag för 8 år sedan, när Annie
arbetade sig svettig för att komma nära statsministerposten utan att tala med
Jonas eller Jimmie eller Ulf, Ebba och Jan som inte heller talade med Jonas
eller Jimmie men inte ville tala med Gustav och Åsa vilket Annie gärna ville
att de skulle göra eftersom de ville ha ministerposter med henne som
statsminister i en borgerlig regering
Nu blev det Stefan Löfven som fick den nitlotten i stället,
med känt resultat.
Men varför ska jag ORKA bry mig när våra folkvalda och över
en fjärdedel av väljarna uppenbarligen inte gör det, tänker jag i dag.
Och det tror jag han har rätt i.
Hej Any
SvaraRaderaKatten har rätt.
Utan mina dagliga hundpromenader i naturen hade depressionen sedan länge slagit sina klo i mig.
Så sant. Att umgås med djur är öppnare, ärligare och mer givande än att samtala med människor, eller hur?
SvaraRadera