Plötsligt blev jag fascist?

 Det är valrörelse och motståndaren ska knäckas, och jag kan riktigt känna paniken från vänsterkanten, som har mest att förlora.

Välfärden som ska ”räddas”, klimathotet som ska ”bekämpas och gängen som ska ”knäckas”, om och när någon hittar en lösning under en hittad sten, det är saker som kan vänta till efter valet. Men nu är det Miljöpartiet som ska räddas, Högern som ska bekämpas och Ebba Busch som ska knäckas. Det är viktigare än något annat.

Resten kan faktiskt vänta till nästa val. Precis som det fick göra 2014.

Och 2018.

Men, som sagt, ett verkligt hot som Ebba Busch måste knäckas NU, för annars är sossarna ”körda” och då spelar det ingen roll om knäckandet också inbegriper en stor del av den sk vanliga medelklassen.

Sådana som jag till exempel.

Ointressanta, halvbildade figurer utan större betydelse som tar sig friheten att inte uppleva Henrik Schyfferts framträdanden som fantastiska kulturupplevelser.

När Ebba Busch får frågan om vad som varit hennes värsta kulturupplevelse och svarar hon ärligt .. Det mesta med Henrik Schyffert. Tyvärr, men han är inte rolig.

Och, vips, så är hon fascist?

Alla vi andra då? Alla vi som inte har förstått Henrik Schyfferts storhet, ska vi också hängas ut som livsfarliga, stöveltrampande fascister?

Jag inser att jag ligger illa till eftersom jag offentligt har publicerat mina låga åsikter om Henrik Schyffert och hans likar .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. HÄR .. samtidigt som jag älskar att ta del av det Jens Ganman och Henrik Jönsson publicerar och om det inte gör mig till en tvättäkta fascist i de rättrognas ögon kan jag tillägga att jag dagligen läser Nyheter i Dag.

Så om vi får ytterligare fyra år med den här regeringen, dess kulturpolitik och tolkning av demokrati och yttrande- och åsiktsfriheten så är det nog ganska kört för mig.

Och för resten av den vanliga medelklassen som förväntas fortsätta gå till jobbet, vara lydiga och finansiera hela tjottaballongen.

Men rätt ska vara rätt. Jag ogillar Henrik Schyffert och hans likar, men unnar honom alla priser kultur- och politikereliten anser han förtjänar och anser att han/de har samma rätt som alla andra att vara idealistiskt självgoda, göra karriär, tjäna pengar och hävda att de, och bara de, står för den enda rätta och riktiga åsikten.

Under förutsättning att de ger mig samma rätt och slutar kalla mig för fascist.