Man måste skratta lite ..

.. ibland, annars bryter man ihop.

Jag är lättroad, särskilt av lite sjuk och skruvad humor som gör att man får tänka lite. Mänskligt beteende är också kul, särskilt politiska debatter när en del tar sig själva på för stort allvar och kliver över rimligheternas gränser. Trevliga och välmenande politiker som Carin Jämtin är till exempel en stor källa till underhållning eftersom hon ofta torgför sin åsikt innan hon själv har tänkt klart och tagit ställning till vad hon egentligen menar.

Men jag har inte nära till det där stoooora skrattet. Gärna fniss, ett leende och ett småskrattande .. med det ska mycket till för att jag ska skratta så jag gråter eller kiknar.

Och då händer det ofta att omgivningen betraktar mig med största förvåning ..

För en evighet sedan hade AB en serie som hette "Jycken" och jag älskade den. En av striparna fällde mig och maken totalt och jag lade tidningen åt sidan för att spara den för framtiden .. men när det skulle göras var tidningen borta.

Åren gick och vi brukade berätta den för varandra när våra katter och hundar bar sig synnerligen korkat åt, men minnesbilden blev luddigare och luddigare.

En dag googlade jag fram namnen på upphovsmännen, Arne Höök och Christina Alvner, och lyckades dessutom få kontakt.

Nu hänger en kopia på orginalstripen alldeles till vänster om mig och jag blir glad varje dag jag ser den. Jag inbillar mig att det inte är tillåtet att kopiera och lägga ut den här? Kanske har jag fel, men jag låter bli i alla fall .. men texten borde jag kunna skriva ner. Tror jag?

Jag gör det i alla fall!

Jycken och Bävern sitter i varsin fåtölj och berättar historier:

Bävern .. Din tur!

Jycken .. OK, en katt hade väntat två år på att få hjärnan opererad ..

.. men veterinären fann ingen hjärna alls..

.. bara en tunn, tunn tråd tvärs genom skallen ..

.. veterinären blev brydd, men fann sig snabbt - och klippte av snöret.

Bävern .. Vad hände?? Vad hände??

Jycken .. Vad tror du?

... Kattens öron föll av ...

Jag tycker fortfarande att den är hysteriskt rolig. Särskilt när vår egen katt ramlar av stolen eller missar köksbänken med en viktig centimeter.

Rackarkotten verkar också ofta ha samma problem med avståndbedömningen .. och det går inte att räkna alla de gånger Maken och jag har tittat på varandra och sagt ..

.. hoppas bara att inte snöret gick av så att öronen ramlar ner!

"Läget"

Jag orkar inte läsa tidningar eller böcker, men jag orkar knappast umgås med mig själv heller .. så när jag får en lucka i tillvaron där det finns plats för ältandet av negativa tankar, så sliter jag till mig Terry Pratchetts böcker om omtarna i alla fall. Jag har inte gillat just de här böckerna förut, men nu upptäcker jag att de har ett BUDSKAP!!

För just nu känner jag mig som en omte. En sån där utsatt liten stackare som det börjar med i första boken, som handlar om ett gäng omtar som lever ett mödosamt liv ute i en farlig verklighet där de bara blir färre och färre* .. det låter nästan som en grupp Kristdemokrater?

För att överleva så flyr de. Bort från faror och elände till … ja det har de ingen aning om. Något bättre? Kanske .. eller så blir det något sämre? En förändring hoppas de på i alla fall, oavsett var och okänt hur .. vilket låter som om det handlar om Socialdemokraterna, visst gör det?

I alla händelser så lyckas de klänga sig upp på en lastbil, vilket är en prestation i sig eftersom de är så små, så små. Masklin, min favoritomte och den motvillige ledaren, blir hängande i en tunn lina, farligt nära det enorma bakhjulet, utanför lastbilen när den startar och far iväg.

”Jag är inte rädd .. intalade han sig. Det här är mycket värre än något annat jag någonsin har råkat ut för, men det är inte skrämmande. Det är för fruktansvärt för att vara skrämmande.

Men det spelade egentligen ingen roll, allt det där låg utanför honom, det var inte verkligt …”

Och visst är det här en klockren beskrivning av känslan bakom tanken bakom Anders Borgs och Tommy Waiderlichs överbjudande i ansvarstagande och växlande pessimism/optimism, i skuggan av den finansiella oron som är ”mycket värre än något annat de någonsin råkat ut för. Men det är inte skrämmande.” Nej då. Bara man är tillräckligt ansvarstagande, tar det lugnt och inte får panik, så kommer det att fixa sig .. kanske.

Det verkar som om jag inte är ensam om att känna mig som en omte just nu. Men som i boken så kanske vers I, ”Läget”, följs av vers II där ”Arnold & Co (grundat 1905) rörde sig över Lägets yta, och fann att det hade Möjligheter.”

De flyende omtarna är helt omedvetna om att det .. omslutna av "Arnold & Co (grundat 1905)" .. finns ännu större grupp omtar, som lever helt ovetande om att det finns ett "Utanför" och en "Verklighet" bortom tryggheten i "Arnold & Co (grundat 1905)" .. och vad det är för parti jag tänker på då, det får ni lista ut själva.

De ”Möjligheterna” gav i alla fall ett enormt välstånd till omtarna .. även om det var för en begränsad tid .. så jag sätter allt mitt hopp till "Arnold & Co (grundat 1905)" .. medan Borg & Waidelich vrider sina händer och letar efter flyktvägar.

*(Första versen i Omtarnas bok, Källaren, vers I-XII)


AB, AB, Expr.,Expr., DN, DN, DN, DN, SvD, SvD

Omvänd bevisföring?

Det fuskas med assistansersättningen, det vet alla som har den minsta lilla insyn. Socialstyrelsen, handikapporganisationerna och assistanssamordnarna har talat, talat och talat om den saken under flera år.

Det handlar om miljoner av våra skattepengar, miljarder kanske .. som flyter ut till människor och organiserad brottslighet, som inte drar sig för att utnyttja och urholka ett system som är till för de allra svagaste i samhället.

Hur är det möjligt och varför har man då inte gjort något?

Alla som drabbas av någon form av handikapp har ju fullständig dokumentation från olyckstillfället eller från födseln. Det vore väl inte så svårt att begära ut den, med den handikappades tillåtelse, kan man tycka?

Men så kommer vi då till det som är jobbigt, skämmigt, pinsamt och inte politiskt korrekt! Och jag kan förstå det, det kan jag. För jag tycker själv att det är obehagligt att fortsätta att skriva nu .. det kan så lätt missförstås som en anklagelse mot en hel grupp människor.

Men det är det INTE. Det är inte heller ett stöd till Sverigdemokraterna och jag vill inte lägga eld på deras brasa.

Men det måste ändå sägas. Själva förutsättningen för att kunna bluffa och fuska till sig personlig assistans är att det saknas dokumentation i Sverige. Att skadan .. oavsett om det handlar om en medfödd hjärnskada eller ett fysiskt handikapp .. har skett och behandlats någon annanstans och att allt som finns är läkarintyg och intyg från närstående. Det gäller lika för den svensk som varit bosatt utomlands under längre tid eller den som blivit svensk genom att flytta hit.

Det vore hur lätt som helst att begära en utredning på ett svenskt sjukhus för att fastställa att den sökandes dokumentation stämmer med verkligheten .. lika lätt som att begära ut den dokumentation som finns för dem som behandlats här under hela sitt handikapps historia.

Men det är känsligt .. för känsligt.

I stället måste nu ALLA handikappade som har personlig assistans bevisa att de verkligen ÄR handikappade.

Smidigt för samhället som inte behöver riskera att anklagas för invandrarfientlighet eller rasism och fruktansvärt ångestladdat för alla som får förutsättningarna för sina liv ifrågasatta.

Lönsamt för advokater och jurister som tillkallas för att hjälpa sårbara, hjälplösa människor genom rättsmaskineriet och början till en klassklyfta där bara de som har råd att få hjälp i djungeln av paragrafer och prejudicerande domar får den rätt de hade från början.

Har du pengar får du din lagstadgade rätt .. har du inga så blir du utan.

I alla andra fall av brottslighet är den anklagade oskyldig till dom fallit. Det är rättsväsendets sak att bevisa att något brottsligt har skett.

I det här fallet är det alla oskyldiga som måste bevisa att de INTE har begått en brottslig handling för att de skyldiga ska kunna uteslutas ur systemet.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är fegt och att fel personer får betala priset för den fegheten.

Depression, lågtryck, livskris, trötthet eller psykbryt ..

.. kalla det vad ni vill, men för mig är Träsket namnet på det svarta hål som jag besöker ibland, när mitt liv inte riktigt känns som mitt eget.

Mitt träsk är ett bottenlöst, fuktigt, lerigt och gyttjigt ställe, omgivet av köttätande växter och nästan tropisk växtlighet som dryper av diverse fuktiga, klibbiga utsöndringar och med tentakler som slingrar sig runt mina ben om jag försöker ta mig till något trevligare ställe. Längst ner under den gyttjiga ytan lyser en grön exit-skylt över en dörr. Där kan man komma ut .. men aldrig komma in igen.

Man kan nästan säga att jag känner igen mig där och i de närmaste omgivningarna .. rent av trivs ibland.

Det börjar alltid med att jag satsar 100%, jonglerar med så många bollar samtidigt att jag borde få pris på någon cirkusfestival och engagerar mig dygnet runt, dag efter dag. Men så händer något oväntat eller så måste jag stanna upp och hämtar andan och bollarna faller till marken och över hela mig.

Eller så säger någon ett ovänligt ord som blir det halmstrå som fäller hela bygget och .. .... jag ORKAR inte mer! Jag sviker allt och alla och världen skulle förmodligen vara en bättre plats om inte jag fanns där!

Så fortsätter det med att livet känns tomt och meningslöst .. blev det inte mer än så här? Ska det inte bli roligare än detta eviga harvande mellan måste och måste?? Ska livet bara vara en ständig uppförsbacke?JAG då?? Allt som jag ville göra och uträtta .. ska jag inte få tid till det någon gång alls??

Jag blir tyst och ältar alla verkliga och inbillade oförätter och orättvisor. ALLTID är det JAG som SKA allting!! ALLTID ska JAG ställa upp, orka, lyssna, hjälpa till, leta, laga, trösta och förstå. VARFÖR är det ALDRIG någon som ställer upp, lyssnar, hjälper, tröstar, förstår och lagar MIG??

Och så går jag där i min tomhet och tystnad och INGEN märker någonting? Det kanske rent av är så att de tycker att det är skönt att jag är tyst för en gångs skull?

Självmedlidandet är monumentalt och när jag ser mig i spegeln, så syns det ingenting? Det är ännu en orättvisa, varför kan man inte bli lite blå, grön eller otydlig i konturerna så att det verkligen syns hur ont det gör på insidan?

Nästa steg blir då att jag plötsligt inser hur mycket jag har att göra, när nu ALLT hänger på mig. Jag plockar grejor, viker in tvätt, torkar av dammiga ytor, dammsuger, plockar lite till .. suckar .. sorterar osorterade röror från gud vet när och plockar ur diskmaskinen .. skottar snö och klipper gräs .. sliter och släpar .. företrädesvis när hela familjen sätter sig framför tv:n och kvällens favoritprogram.

Kommer du inte snart?

Jodå, jag ska bara .. suck!!

Jag vill bli älskad, sedd och bekräftad, men till slut mår alla dåligt och håller sig undan i väntan på bättre tider och offerkoftan värmer bra. När någon frågar .. är något fel? Är det något jag gjort? Kan jag göra något? Då knycker jag på nacken och svarar uppgivet och lidande med exakt samma röst och samma tonfall som min mamma använde före mig .. nej då, det är INGENTING!! Tänk inte på MIG!!

Och då förstår jag hur HON kände sig, då när jag tyckte att hon bara var jobbig och gjorde lidandet till sin paradgren. Är jag så´n .. har jag blivit min mamma??

Och även om jag inser hur ovärdigt och nästan löjeväckande jag beter mig, så känner jag hur tentaklerna från träsket slingrar sig runt vristerna och drar mig sakta mot gyttjan och leran.

Det är samma sak alla gånger jag tänker försöka sluta röka .. eller börja träna .. eller göra något annat krävande som på ett eller annat sätt definitivt skulle vara bra för mig .. eller för andra.

Det går så bra till att börja med. Så hörs ett sus från Träskets undervegetation .. varför försöka? Det kommer ju ändå aldrig att gå??

Äsch .. visst kan väl jag!! Den här gången ska det gå!! Jag är stark, mår bra, VILL!!!

Tror du, ja. Det kommer aldrig att gå!! Det finns ingen som bryr sig om vilket du gör, ingen som ser hur du kämpar, ingen som ställer upp … vad är det för mening??

Håhåjaja .. gyttjan kluckar inbjudande från träsket, luften blir fuktig och svår att andas, undervegetationen slingrar sig runt mina fötter och till slut så släpper jag taget, slänger mig nästan lyckligt ner i leran och sörjan, låter mig sjunka .. ger upp, känner lättnad och trivs nästan i allt mitt elände.

Det är ju ändå inte MITT fel, eller hur?

Länge kände jag mig lite dum, misslyckad och svag, för hur jag kände och för hur knepigt och motsägelsefullt jag betedde mig ibland .. ända tills jag upptäckte att DET FANNS ANDRA MITT I TRÄSKET!!

Åh, vilken upplevelse. Ju fler träskinvånare jag mötte, desto mer sällsynta blev besöken, det räckte så bra med att skicka ett mail .. Hjälp, jag står till midjan i träsket!!!

Och få ett svar .. var tacksam, du står på mig!!!


… och nu faller jag! Och .. vips .. så kommer det ett mail .. du får låna min sköldpadda att flyta på!


DN: Det goda inom dig - en bok om vänskapens läkande kraft.

Individens fria val??

I dag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Kungen är närvarande, företrädare för olika religioner likaså och alla mätta, välbärgade riksdagsledamöter sitter på sina platser och representerar ..

.. ja, vad representerar de egentligen??

Sig själva och sin gyllene framtid som välavlönade, skattefinansierade folkvalda med fantastiska trygghetsavtal?

Trygghetsavtal gällande pension, sjukvård och rättigheter som inte har sin motsvarighet någon annanstans i samhället.

Individens fria val talas det mycket om under Alliansregeringen. Jag är en av dem som tycker att det är bra med valfrihet, men i de fall där det ingen valfrihet finns .. så tycker jag också att det är viktigt att se till individens behov.

Den delen har fallit bort i det fagra talet om individer och valfrihet.

De vanvårdade barnhemsbarnen hade ingen valfrihet, kanske de till och med hade haft det bättre tillsammans med de icke-fungerande föräldrarna i den icke-fungerande miljö de tvångsomhändertogs ifrån? Nu är de alla individer som bär på skador och djupa sår förorsakade av samhällets oförmåga att tillvarata deras rättigheter och se till deras behov.

Ett skadestånd? Njaaa, hur ska det kunna bli rättvist och rättssäkert .. funderar man kring en situation som är allt annat än rättvis och rättssäker.

Den valhänta hanteringen av sjukförsäkringen blev inte heller varken rättvis eller rättssäker. Där togs ingen hänsyn till den individuella bedömningen och där skapades avgrunder mellan systemen som många föll handlöst och oskyddat ner i. Människor med långvariga och i många fall obotliga sjukdomstillstånd fick förutom ångesten för sin egen död också en tilldelning av ångest för förutsättningarna för att överleva fram till den dagen.

Ogenomtänkt, orättvist och rättsosäkert. Men det kanske går att avhjälpa med en liten förlåtelsecermoni för de anhöriga till minne av dem som inte överlevde om 10-20 år sisådär?

Snart ska det presenteras en budget. Det ska bli intressant att se hur mycket pengar det finns att satsa på annat än sänkt restaurangmoms och höjda insatser i skolan. Det första tycker jag inte är värt priset .. det andra är absolut nödvändigt, om nu någon vill veta vad jag tycker?

Lite extra tillskott i kassan blir det i alla fall nu när Försäkringskassan, med regeringens goda minne, rensar ut de funktionshindrade från det trygghetssystem med personlig assistans som de byggt upp sina liv på.

Sedan 2007 har hundratals personer med funktionsnedsättning förlorat rätten till personlig assistans utan att lagen har ändrats!

2007 avisades 57 personer, 2008 100 personer, 2009 146 personer, 2010 269 personer och första halvåret i år(!) rensades det bort 159 personer. Det finns ett mönster här, eller hur?

Sverige har undertecknat FN:s internationella konvention om mänskliga rättigheter för personer med funtionsnedsättning men hanterar frågan på ett sätt som går stick i stäv mot FN-konventionen

Folkpartiet har försökt att få en rättvisare och mer rättssäker lag som reglerar rätten till assistansersättning men har mött samma förståelse för sina krav som Kd mött när de krävt skadestånd till de vanvårdade barnhemsbarnen.

Trots att en majoritet av riksdagspartierna säger sig vilja ändra Försäkringskassans strängare tolkningar .. utan föregående politiskt beslut .. händer ingenting.

Mer än att det förmodligen generar lite extra cash till sänkt restaurangmoms? Resten får kommunerna ta hand om till ökade kostnader för kommuninvånarna.

Var är Kd med sitt tal om ett mänskligare Sverige?

Var är nu Håkan Juholt med sitt paraply??

Var är alla de som tycker att vi ska stå som pingviner och värma varandra?

Jag tycker fortfarande att det viktigaste i ett land är att ekonomin balanserar och går ihop, det är själva förutsättningen för allt det andra i välfärdssystemet, men priset får inte betalas i förstörda människoliv.

Att blunda för individens behov, ta tillbaka löften som människor förlitat sig till, att gömma sig bakom felaktiga regelverk och lämna dem som är hjälplösa utan hjälp eller stöd bara för att spara pengar, som bland annat ska satsas på företag i överetablerade branscher där kundunderlaget inte räcker till för alla .. det känns stötande, okänsligt och ovärdigt.

När det gäller inkomster är individen viktig .. när det gäller utgifter finns det inga individer utan bara en kostnadskrävande, obehaglig massa där det utlovade stödet mer och mer får formen av allmosor.

Expr., AB, AB, AB, DN, DN, SvD, SvD

Pingpong-depression??

Det blåser! Det ska det inte göra här där vi bor, enligt tidningarnas grafiska bilder och rapportering. Alltså är det inte Katia som viner om öronen på mig utan en helt okänd förmåga.

Det kanske till och med bara är lokalt över just mig?

Just nu är jag så trött, trött, trött och uppgiven att jag är beredd att tro vad som helst om vad eller vem som helst. Det brukar vara ett tecken på den lååååghet som är början på en djupdykning i mitt gamla välkända Träsk.

Ett annat tecken är att jag helt tappar tron på samhället och dess företrädare. Just nu känner jag mig som om vi måste välja mellan pest eller kolera.

Antingen ett politiskt alternativ där man har det ekonomiska kunnande och den kompentens som behövs för att vanliga människor ska kunna få sina behov av stöd och hjälp tillgodosedda ... men som inte har en aning om vad det innebär, hur det ska göras eller hur vanliga människor lever och tänker.

Eller så kan man satsa på dem som talar varmt och med vackra ord om vanliga människor och påstår sig veta vilka behov som finns och hur de ska hanteras ... men inte har en aning om hur man ska bära sig åt för att hantera den ekonomi som är själva förutsättningen för att det ska gå att genomföra.

Usch .. så kan man ju inte tänka. Man ska tänka positivt!! Ta sig i kragen!! Spotta i nävarna (usch??). Rycka upp sig!! INTE kasta in handduken!!

Vilket är lättare sagt än gjort. Jag kanske ska ta och klottra lite så jag får veta vem jag är, det kanske hjälper??

Jag hittade en kopia på ett gammalt mail .. (mail-klotter?) .. som låg och skräpade i ett helt annat sammanhang och från ett helt annat lågtryck .. det ingav ett visst hopp. Kanske är det samma pingpong-depression som hemsöker mig i dag??

"Är förmodligen ett fynd för forskningen inom psykiatrin!

Har drabbats av en pingpongdepression?

Vaknar på morgonen .. (ping) .. och befinner mig väl förankrad i smetig dy och lerigt elände bara för att framåt eftermiddagen .. (pong) .. befinna mig svävande bland vita moln på en klarblå himmel. Kryper ner i sängen .. (ping) .. och finner ljuvlig lervälling spetsad med negativa tvångstankar och somnar ångestriden och olycklig. Bara för att .. (pong) .. vakna med ett leende på läpparna och full av tillförsikt inför dagen bara för att till lunchen ... osvosvosv.

Jag hinner inte njuta av vare sig eländet eller lyckan.

Är förvirrad??

Kanske åldern?

Eller man borde kanske donera sin hjärna till vetenskapen genast och göra mänskligheten en tjänst?"

Men jag måste erkänna att precis den här veckan verkar bestå mer av ping än av pong, så kanske borde jag ha gjort mänskligheten en tjänst redan då? Då hade jag inte heller behövt ta ställning till mina stackars pelargoner som, förvånade och uppgivna, står kvar i sina krukor och väntar på att bli omhändertagna.

Hela deras liv vilar i mina händer!

Man kan bli deprimerad för mindre, eller hur?

AB, AB, AB, SvD, SvD,

Ett sån´t fullständigt vansinne ..

Regeringen tänker satsa 5,4 miljarder i sänkt restaurangmoms på att fler ungdomar ska få jobb?? De spelar roulette med våra skattemedel och hoppas på vinst.

Hur i hela fridens namn tänker de??

Tänker de alls??

Restaurangnäringen är en av de mest överetablerade branscher som finns i det här landet. Dagligen kungörs det konkurser i den branschen i varje lite ortstidning som finns och om det blir några jobb av miljarderna så är det nog bara de som redan jobbar som får jobba kvar tack vare den extra vinst som momssänkningen ger.

Jobb .. tack vare uteblivna konkurser, är det så de tänker?

Och alla de 10.000-tals ungdomar som arbetar som personliga assistenter, till andra mindre lyckligt lottade ungdomar, som nu rensas ut från systemet med personlig assistans med hjälp av Försäkringskassan och RÅ 2009 ref 57?? Är det deras förlorade arbeten som finansierar regeringens drömprojekt??

För en dröm är vad det är .. de enda jobb som kommer att skapas, om ens några, är väl de som ges till restaurangägarens familjemedlemmar. Och det är knappast någon tröst eller ger några större förhoppningar inför framtiden att veta att Socialdemokraterna under senaste valrörelsen talade sig varma för samma drömscenario.

Nästa steg blir väl frisörerna .. en lika överetablerad bransch med lika stor andel konkurser.

Någonstans känner jag att jag har fått nog nu! Jag vet att vi lever i ett farligt ekonomiskt läge, att vi inte längre kan ha råd med allt till alla och att det krävs av oss alla att vi tar ansvar för att inte belasta statsfinanserna mer än nödvändigt.

Men ett samhälle som inte ser till och värnar om de allra minsta och försvarslösa som inte själva kan göra sina röster hörda kan aldrig bli ett samhälle för gemenskap, samarbete, lojalitet, vi-känsla och solidaritet.

Det blir en djungel .. där bara den starkaste överlever.

DN, SvD, AB, Expr., Expr., SvD