I dag fick jag sova länge. Varje
morgon, varje dag väcks jag av Hittekattens steg uppför trappan mot sovrummet
.. det
är inte riktigt klokt att en så liten katt kan låta så i trappan? .. och så blir det tyst.
Det är en bedräglig tystnad som bara
tyder på att hon står nedanför min säng och tar sats för att landa så nära
huvudkudden som möjligt. Vi har en liten oenighet när det gäller MIN
huvudkudde. Hon anser nämligen att den är HENNES.
Fram till den dagen då hon kom på den
lysande idén så sov hon mjukt hoprullad i armvecket, men plötsligt bestämde hon
sig för kudden och lade sig ovanpå mitt ansikte. Jag uppskattade inte alls att
bli väckt av att andningsvägarna var tilltäppta av kattpäls och ännu värre var
det när hon helt sonika satte sig mitt i nyllet medan jag sov.
Hennes argument är att kudden är
PRECIS lagom för en liten katt och alldeles för liten för en klumpig typ som
jag. Min åsikt är att kudden är MIN!!
Punkt!
Efter att ha försökt med kompromisser i
bästa Löfvenanda, med egen kudde till odjuret, fresta med liten kuddförsedd korg
bredvid sängen, sätta gränser med brutala nedkastningar på golvet .. så fick
hon sovrumsförbud på natten fram till frukosten, som Maken serverar.
Sedan är det fritt fram .. och så
slipper han väcka mig.
Men om jag bara avstår från kudden så
kan jag sova längre på helgerna .. det är ljuvligt, även utan kudde.
Så traskade vi ut med hundarna och
gjorde dem besvikna eftersom vi bara gick den korta rundan fram till
Antikhandlaren på hörnet vid den "stora" vägen, men så trasslade i vi
in oss med grannen och deras hundar så det blev ju liiite action i alla fall.
Så kom vi då äntligen iväg till den
lilla, lilla marknaden i den lilla, lilla staden som ligger en halvtimmes
resväg härifrån. Det är en känd väg för oss och vi känner igen djuren som bor
efter den. Två tranpar brukar spatsera omkring på ängarna runt ån med någon
kilometer mellan sig och jag beundrar alltid deras graciösa och självmedvetna
rörelser där de vandrar omkring .. letande efter vad det nu är tranor letar
efter i gräset. Men i dag fick uppenbarligen det ena paret samma härliga
sovmorgon som jag njutit av och då såg de helt annorlunda ut. Som två, grå,
oformliga, pösiga dunkuddar låg de bredvid varandra och hade inte den minsta
likhet med eleganta tranor. Hade de inte varit på benen när vi åkte hem så
hade jag trott att det hänt något hemskt.
Fåren verkade vara färdiga med lammningen
och de lamm som vi följt nästan från födseln är nu jättegulliga ulltottar som
är helt stadiga på benen och inte har en aning om att livet kommer att
innehålla annat än mamma och lek.
Köttbonden hade fått en sprillans ny
kalv som kvällstidningarna förmodligen hade utnämnt till "sötchock"
och två nya föl vinglade omkring i två av alla hästhagarna på vägen.
Den lilla, lilla
marknaden var verkligen liten. Och kall!
Jag ansträngde mig till det yttersta
och lyckades inhandla en lång, svart 70-tals sammetsklänning med korta
spetsärmar, ett enormt linnetyg med 20-talsmönster och 2 scarves .. och så åkte
vi hem.
Lunchen var som vanligt fil och hembakat
dinkelbröd med ost till Maken och ananasjuice med hembakat (Makens
förtjänst .. hur skulle jag överleva utan honom?) morotsbröd med skinka och vitmögelost till mig.
Sedan gick vi ut i skogen. Vi
passerade grannens tre shettisar som fick lite hoprafsat gräs som guldkant på
dagen och så vandrade vi in i grönskan. Varje gång vi går vår stig genom skogen
så tycker jag så innerligt synd om alla som bor i en storstad. Det finns ingenting
som går upp mot en skog med mossor, stenar, stubbar, kullfallna träd och små
vattengölar där man kan stöta på precis vad som helst mellan små grodor,
yrvakna vildsvin och förvånade älgar.
Finns det något vi missar så missar
inte Rackarkottens fina väderkorn det och tack vare henne så får jag
välbehövlig motion när hon sätter full fart efter en flock hjortar som jag inte
ens misstänkte fanns i närheten. Det är ett under att hon inte sliter armarna
ur led på mig eller att jag inte dyker rakt ner i grönskan och växtligheten?
Men jag hämnas, det gör jag. Efter
mycket tjat så har jag fått henne att inse att hon inte får jaga katter och
eftersom hon har ett våldsamt intresse för ekorrar så har jag ljugit henne blå
och påstått att det är .. kissemissen!
Ha .. så när hon rusar blint mot
närmsta tall med nosen i vädret så rycker jag lätt i kopplet och säger
förebrående .. inte jagar du väl
kissemissen? Va?
Och det går hon på?
Jättekul, tycker jag.
Är det några som tycker det låter
urlöjligt att kalla katten för kissemissen
så är ni inte ensamma. Jag kan nätt och jämt få ordet över läpparna men
Milly Rackarkott anser inte att katter kan heta KATT eller KISSE .. utan
reagerar bara på det småfjantiga kissemissen.
Det måste vara något som hon haft med
sig från sin olyckliga, irländska uppväxt?
Jahaja .. vad gjorde vi sedan?
Maken höll på med någon slags
markberedning på trädgårdsplan framför garaget och jag gjorde färdigt bilder
som så småningom ska pryda min bil som jag bestämt mig för att låta lacka om i
starkt lilarosa med vita prickar.
Det ska bli någon slags kompensation för verkligt hemska saker som jag ska utsättas för hos tandläkaren de närmaste 5 veckorna .. den egentliga orsaken till att jag så abrupt slutade röka.
Så fuskåt vi någon slags middag som
bestod av vad vi kunde hitta i kylen och frysen och sedan slog jag mig ner med
Victoria Benedictssons bok "Fru Marianne" som jag har läst hur många
gånger som helst tidigare. Boken gavs ut 1897 .. tror jag .. mitt ex är ett
senare exemplar från 1968 och det här är en bok som aldrig blir gammal även om
den skildrar en helt annan tid.
Jag önskar, önskar att jag hade någon
som läste den jämsides med mig .. för den inbjuder så till samtal och
diskussioner om mänskligt beteende, vårt behov av lögner och skönmålning av
verkligheten och vår oförmåga att vara nöjda med det vi har.
Men det är väl inte ens möjligt i
dagens åsiktsklimat?
Så då avslutar jag dagen med att säga
att jag faktiskt är nöjd med det jag har just nu. Jag begär inte mycket mer än
så här och ser mig själv som en lycklig och privilegierad människa (för
det mesta .. men
naturligtvis inte jämt. Som hos tandläkaren till exempel, det känns så där
lagom privilegierat) ...
möjligen så skulle jag kunna önska mig en lucka in i overkligheten så jag kunde
bjuda på en kopp kaffe och muffins som Dottern bakat.
Då skulle vi kunna diskutera, uppröras
över eller skratta åt allt det där som vi inte kan skriva varken i blogg- eller
kommentarsform, eftersom vi .. eller i alla fall jag .. är rädda för
repressalier om vi av misstag använder fel ord.
Nu är i alla fall kaffet klart och soffan väntar
.. Maken har bakat rabarberpaj med vaniljsås .. härligt!! Ibland är livet som allra bäst när det inte händer nästan
någonting alls.