”Som en böld i ändan på en cykelsemester” ..

.. så ser Maken på Annie Lööfs roll i regeringsbildningsprocessen, även om han beskriver kroppsdelen i fråga på ett mer .. hmm .. folkligt sätt.

Det är nog inte otroligt att de andra partiledarna och talmannen, med undantag för Jan Björklund, ser det hela på samma sätt.

Men Andreas Norlén är en lugn och balanserad man som aldrig skulle uttrycka sig på det viset, än mindre tänka så vulgära tankar.

Hans åsikt är att .. ”ett extraval skulle kunna skada svenskarnas förtroende för politiken och att regeringsbildningsprocessen har pågått länge, alldeles för länge, men den är inte oändlig. Senast den 23:e januari är det slut”.

När jag hör det rör det mitt modershjärta och trots att risken är överhängande att han har fel och att hela rörigheten börjar om redan den 24:e januari, vill jag trösta och säga ..

Lilla vän, oro dig inte för att ett extraval ska skada väljarnas förtroende för politiken. Det förtroendet går nog inte att skada mer än vad förra valets DÖ-överenskommelse, den rödgröna regeringstiden, årets valrörelse och de senaste tre månadernas velande redan har gjort.

Ta det lugnt, fira jul med dina närmaste och låt de vilsna partiledarna cykla vidare under sin jullovssemester - med Annie Lööf strategiskt placerad där det gör som minst ont.

En månads betald julledighet ..

.. för att eventuellt fundera fram en lösning på ett problem, där förutsättningarna var klara redan förra året vid den här tiden och som förväntades vara löst redan före sommarsemestern – det kallar jag för ett generöst erbjudande.

Det finns nog bara en enda arbetsplats där oförmåga och inkompetens belönas så furstligt.

Vi andra vanliga dödliga hade förmodligen stått till arbetsmarknadens förfogande redan innan sommarsemestern var slut.

VARFÖR satsade jag inte på en politisk karriär redan i tonåren???

Tove Lifvendahl: Tålig, tåligare, talman.

Det finns ingen anledning att drabbas av panik ..

.. säger Stefan Löfven panikslaget inför den avgrund som talmannen varnar för. 

Han oroar sig också över att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna inte ska kunna föra kampen mot brottsligheten lika effektivt som den rödgröna regeringen gjorde under de åren den ökade som allra mest.

Justitieminister Morgan Johansson har  till exempel EN LÅNG RAD förslag som ligger och väntar på att "jag ska kunna gå till riksdagen med dem".

Bland propositionerna har Morgan Johansson skarpa åtgärder som nyheter gällande datalagring och skärpta straffregler vad gäller mord. De som skjuter på gator och torg just nu darrar säkert inför dessa krafttag.

Men all lagstiftning ligger nere så länge som de andra partierna vägrar att komma överens med Socialdemokraterna.

Det är nog inte lätt för Socialdemokraterna just nu när folket som valde fel och de andra partierna, som de faktiskt valde, ännu inte kommit till insikt om att den regering som skapade de mest akuta problemen NATURLIGTVIS är det parti som har bäst politik för att åstadkomma en lösning.

Det fattar ju till och med Jan Eliassons hund Leo.

Vi läser om kvinnorna i Afghanistan, men undviker att tala om männen.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar journalisterna Magnus Alselind, Magda Gad och Niclas Hammarström i Expressens artikelserie om hur livet ser ut för kvinnorna i Afghanistan.

Det är skakande läsning om en omänsklig tillvaro, men mycket är redan känt och de funderingar jag behållit inom mig själv envisas med att vilja få ett begripligt svar.

Vi vet att unga flickor, som inte är mer än barn, kan säljas som hustrur till män i samma ålder som deras farföräldrar. Vi vet att en kvinna inte har något värde, att hon behandlas som en ägodel, att mannen inte bara äger rätten till hennes kropp utan också rätten att fostra, bestraffa och stympa henne och vi vet att hon inte får lämna hemmet utan en man vid sin sida. Vi vet också att både kvinnans egen familj och hennes man och söner kan döma ut ett dödsstraff om hon på något sätt besudlat familjens ”heder”.

Vi vet att unga flickor gifts bort för pengar, ibland redan i tioårsåldern, för att familjen ska kunna försörja de mer värdefulla syskonen – pojkarna. Vi vet också att kvinnorna är helt rättslösa och att närmare 90 procent av de afghanska kvinnorna har blivit utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Allt det som vi kvinnor i Sverige tar som självklart – rätten att röra oss fritt i samhället, rätten till utbildning, friheten att göra egna val, rätten till våra egna kroppar, rätten att älska vem eller vilka vi vill och när vi vill och även rätten att bryta oss loss från destruktiva förhållanden, är utom räckhåll för flickorna/kvinnorna i Afghanistan.

Vi vet allt det där. Det är fruktansvärt, skrämmande och onormalt här, men för männen – och för många kvinnor – i Afghanistan är det så livet ska se ut när det är normalt. Fattigdomen är stor, framtiden oviss och osäker och familjebanden och religionen begränsar och ställer stora krav på de unga männen som växer upp i Afghanistan. Vi vet det.

Vi vet också att många familjer satsar allt de har på att skicka sina söner till Europa, och Sverige, för att de ska bygga en bro som resten av familjen kan använda för att få bättre liv.

Så långt har jag inga frågor som kräver svar. Jag förstår dem, jag skulle förmodligen göra samma sak själv i motsvarande situation.

Det är alltså ensamma män som tar sig till Europa – men det är ensamma kvinnor som är mest utsatta.

Men - nu när vi vet allt det här, varför talar vi då inte mer om männen?

Varför är det så svårt, och nästan förbjudet, att tala om att de unga männen, som söker nya liv i Europa, bär med sig en otidsenlig kvinnosyn som de vuxit upp med och lärt sig acceptera som normal?

En kvinnosyn som gör att de ser unga kvinnor, som rör sig fritt i samhället utan ”ägare”, som lågt hängande frukter fria att plocka för den som får tillfälle. Det har de lärt sig under sin uppväxt, det är det normala för dem och vi ursäktar, sopar under mattan och dömer milt om de sexuella övergreppen mot all förmodan leder till åtal.

Varför talar vi inte mer om det – för kvinnornas skull?

Förra året betalade Sverige en miljard kronor i bistånd till Afghanistan. Men trots att biståndet i nästan 20 års tid haft fokus på jämställdhet är resultaten små. Det går inte att förändra ett patriarkalt klansamhälle utifrån. Ändå är det rätt att försöka .. skriver Linda Nordlund i Expressen i dag.

Snälla, orka läsa, se och lyssna .. vädjar de som skildrar de afghanska kvinnornas vardag, men vad kan vi göra här som kan höja kvinnornas status och ge dem anständiga liv i Afghanistan?

Linda Nordström har ett förslag - när Sverige väljer ut de 5 000 kvotflyktingarna om året i FN-läger bör ensamstående kvinnor prioriteras.

Det känns lite futtigt. ”Prioriteras”!? Varför inte ta steget fullt ut och vägra ta emot fler ensamstående män och i stället enbart ge kvinnorna, som lever i under slavliknande förhållanden, flyktingstatus?

Det skulle förmodligen effektivt höja kvinnornas status i familjen.

Då skulle det vara kvinnorna som blev familjens räddare i nöden. Det skulle vara de som sändes iväg till Europa för att bana väg för resten av familjen och kanske skulle de behandlas varsammare innan resan så att de inte helt enkelt skar av alla familjeband när de väl nått friheten.

För oavsett vad vi gör kan ingen hjälpa kvinnorna om vi inte börjar tala mer om männen.

Det är surt, sa Stefan Löfven ..

.. om M/Kd-budgeten.

Steget Efter

”En servettskiss”, fnös han föraktfullt. Att M och KD gör på det här viset är ansvarslöst. De ger SD ett avgörande inflytande över svensk politik och skapar osäkerhet för myndigheterna. Landet hamnar i kaos och drivs in i oordning och osäkerhet.

Vad Sverige behöver är en fortsatt handlingskraftig, stabil regering.

Tänka sig! PRECIS så uttryckte sig den fd statsministern när han tillträdde 2014. Den vanlige knegaren skulle inte drabbas av skattehöjningar, bensinpriset skulle ligga fast – Magdalena Andersson gick till och med så långt att hon sa att bensinen redan var tillräckligt dyr som den var – vårdköerna skulle minska, pensionärerna skulle få det bättre och skolorna förbättras – på 100 dagar enligt Gustav Fridolin.

VÄLFÄRDEN skulle räddas från borgarnas skattesänkarpolitik!! Med en ansvarsfull skattehöjarpolitik skulle sossarna rädda landet.

Men hur blev det med ansvarstagandet och den handlingskraftiga, stabila regeringen? Har de senaste 4 åren levt upp till de fagra löftena?

Den psykiska ohälsan har ökat, särskilt bland unga och äldre, vilket kanske kan förklaras med den allt sämre skolmiljön och äldreomsorgen. De psykiatriska mottagningarna är överbelastade och underbemannade– ofta med personal som saknar erfarenhet och ibland också kunskap i svenska språket (enkla jobb?).

Något som förmodligen inte bara skadar mer än det hjälper utan också ökar ohälsotalen bland vårdpersonalen?

Som exempel kan nämnas Elin 23, som har diagnoserna posttraumatiskt stressyndrom och autism och har förvarats på en psykosavdelning i nästan 3 år. Hon saknar helt sysselsättning, har svårt att möta nya människor och får – helt naturligt – svåra ångestattacker och vredesutbrott. Något som ”behandlas” med sk bältesläggning, ibland flera gånger om dagen.

Det finns alldeles för många som behandlas som hon.

Otaliga andra funktionshindrade har blivit av med hela sina liv med hjälp av regleringsbrev från regeringen som gjort att Försäkringskassan, med kort varsel, kunnat dra in den personliga assistans de byggt upp sina liv runt, ibland i över 20 år.

Psykiskt utbrända anställda inom krisområdena polis, skola, vård, omsorg och socialtjänsten har som belöning fått se möjligheten till återhämtning genom sjukskrivning begränsas.

Familjer med anhöriga som inte får hjälp i missbruksvården, psykiatrin eller demensvården slits sönder när de försöker arbeta och leva både sina egna liv och någon annans.

De som under de senaste fyra åren har fått funktionshindrade barn med ett hjälpbehov som täcker dygnets alla timmar, tycker nog inte heller att skattehöjarpolitiken har medfört någon påtaglig förbättring av välfärden.

Det gör nog inte heller de äldre – de vanliga knegarna – som betalar för och är helt beroende av en hemtjänst som i värsta fall fungerar som enkla jobb för nyanlända utan utbildning och utan förmåga att kunna kommunicera med den hjälpbehövande. De som trodde att äldreomsorgen skulle innebära möjligheten till ett anständigt liv i livets slutskede har väl redan insett att det får de anhöriga bidra med så gott de kan, för några äldreboenden kommer nog inte att kunna byggas inom överskådlig tid.

Köerna till vården ökar. Särskilt i cancervården medför det en ökad risk för en för tidig död. Trots att huvudorsaken till alla skattehöjningar alltid anges vara vårdbehoven?

Hemlösheten bland missbrukare, psykiskt sjuka och fattigpensionärer ökar.

Våldtäkter sker på missbruksvårdens akutmottagningar.

Antalet elever som känner otrygghet i sin skolmiljö eller helt slutar gå till skolan ökar.

Många kommuner är konkursmässiga efter att ha få överta ansvaret för alla ”nyanlända” och alla funktionshindrade som står utan hjälp och stöd efter att ha blivit övergivna av Försäkringskassan.

Regeringen har beviljat några miljoner hit och några miljoner dit som kommunerna får dela på och stoppa i sina svarta hål utan att varken vård, skola eller omsorg ser röken av dem. Eller så hänger det med så dyra krav att de helt enkelt skickar tillbaka dem eftersom de inte har råd att ta emot dem.

Och så fick vi en ny Jämställdhetsmyndighet! En myndighet där alla är jämställda kvinnor som redan under första året drabbades av vantrivsel och utbrändhet? Som av en händelse ökar samtidigt otryggheten och våldtäkterna bland unga kvinnor.

Den vanlige knegaren måste var väldigt nöjd med Stefan Löfven? Eller så har partiet skaffat sig en helt ny väljargrupp för att kunna nå upp till sina 28%?

På tal om det, regeringen lovade också att strama åt reglerna för asylinvandring för att landet skulle kunna ordna upp kaoset från 2015, hur blev det med det? 

Under de senaste 11 månaderna redovisar Migrationsverket 122 410 beviljade uppehållstillstånd? Var finns planerna för bostäder och arbete till alla?

Polisens omorganisation skulle ge oss en tryggare tillvaro, fler och effektivare poliser och sänkt kriminalitet. Hur det blev kan vi läsa om i tidningen varje dag.

Jag vet inte hur den vanliga knegaren tänker, men jag för min del är tacksam över att inte behöva betala mer för mindre under åtminstone ett enda år.

Mer går väl inte att hoppas på nu när våra regeringsbildares enda och främsta uppgift verkar vara att låtsas som att Sveriges Riksdag bara består av 287 riksdagsledamöter i stället för 349.

Fristad: Den lilla regeringen som inte kunde
Kyeyune: Mot den oundvikliga kraschen

Vad vill Stefan Löfven?

Det har skrivits väldigt mycket om Annie Lööf och vad hon lovar och kräver de senaste veckorna. Det är i och för sig rätt intressant läsning eftersom både löften och krav har haft en tendens att ändra sig över tid, samtidigt som de inte alltför sällan motsagt varandra.

Men vad vill Stefan Löfven och Socialdemokraterna?

Vi vet ju hur det blev förra valet när Stefan Löfven – men undantag för löftet om en handlingskraftig regering – teg sig igenom nästan hela valrörelsen. Vi skulle minsann få se, om bara han fick sitta på styråran!

Som vanligt belönades Stefan Löfvens tystad med samma ökning i opinionsmätningarna som hans tystnad får i dag, vilket gör att jag undrar över varför ingen ser vad hans regering verkligen levererade de senaste fyra åren?

Det blev varken medalj eller en rejäl pension, i stället belönades sossarnas trogna väljarskara med hemlöshet och köer till ideella soppkök. Göran Perssons löfte “Det ska inte synas i munnen vilken samhällsklass man tillhör”, blev inte mer än ett löfte för dem som nu sätter allt sitt hopp till att det verkligen serveras soppa i soppköken.

Skolan och skolmiljön är utsatt för så stora påfrestningar att undervisningen inte fungerar på många skolor. Lärare utsätts för våld och hot och är rädda för sina elever, deras föräldrar och anhöriga. Unga flickor - och kvinnliga lärare - utsätts för sexuella övergrepp eller våldtäkter under skoltid och skolresultaten sjunker.

Den psykiska ohälsan bland barn och unga ökar samtidigt som fler och fler känner så stark ångest i skolmiljön att de slutar delta i undervisningen.

Den psykiska ohälsan bland offentliganställda inom skola, vård, omsorg och blåljuspersonal har regeringen åtgärdat med krav på stramare regler hos Försäkringskassan, vilket har fått många att lämna sina yrken, vilket i sin tur ytterligare försämrat förhållandena inom deras verksamhetsområden.

Missbruksvården är bara ett ord när våldtäkter kan ske på akutmottagningar eller de sk vårdavdelningarna som inte erbjuder mer än förvaring och tillfällig avgiftning.

Äldreomsorgen innebär inte längre trygghet utan i bästa fall bara förvaring i det egna hemmet, där ”omsorgen” – om den ens finns – allt för ofta utförs av outbildad personal som rekryterats för att utföra ”enkla jobb” i stället för att belasta kommunens konto för försörjningsstöd. Dagens äldreboende – om någon hinner få något – kan i dag jämföras med gårdagens hospice, men med sämre omsorg under livets sista dagar.

Kriminaliteten har ökat så till den milda grad att kriminalvården slår larm om att det saknas fängelseplatser även för den grövsta brottsligheten.

Rättssystemet verkar helt ha havererat och delar ut straffrabatter som smågodis för brott som begåtts av brottslingar under 21 år som förtjänar särskild hänsyn på grund av sin ”bristande utveckling och ansvarsförmåga samt deras större känslighet för straff”, samtidigt som vi dagligen får rapporter om dödskjutningar, våldtäkter, misshandel och personrån utförda av samma ”straffkänsliga” grupp.

Trots högkonjunktur och Magdalena Anderssons påstående att Sveriges ekonomi "går lika bra som en nyproducerad Tesla", har vårdköerna fördubblats och inte ens hälften av cancerpatienterna får vård i tid, vilket i praktiken betyder att de går en för tidig död till mötes.

Sjukvårdspersonalen flyr från sina arbetsplatser eller går kurser i självförsvar och arbetsbördan för dem som härdar ut är ibland nästan omänsklig och bidrar till misstag och felbehandlingar.

Funktionshindrade har fått se sina rättigheter urholkade, omtolkade och prövade i oändliga, tids- och kostnadskrävande rättegångar som många gånger ger dem tillbaka den lagliga rätt de hade innan den olagligen togs ifrån dem av Försäkringskassan på order från en regering som påstod sig vara garanten för den svenska välfärden.

Bostadssituationen är obeskrivlig och bostadspolitiken i många fall helt obegripligt.

Våra myndighet leds av människor som, av rädsla för att handla eller tycka ”fel”, fattar ogenomtänkta, rent av skadliga eller kontraproduktiva beslut.

Integrationspolitiken är ett område som våra politiker verkar se som minerad mark och sällan uppehåller sig i närheten av. De beslut som fattas verkar fattas på samma grunder som domstolarna vilar på – vissa delar av befolkningen har på grund av sitt ursprung, sin utveckling och bristande ansvarsförmåga en större känslighet för arbete och försörjning och bör därför få förtur till ett anständigt boende där de i lugn och ro kan komma tillrätta med sina brister?

En inställning som åtminstone jag upplever som diskriminerande eller rasistisk, men eftersom den stöds av Socialdemokraternas Tro- och Solidaritetsavdelning som anser att våldsförhärligande föreningar, avvikande frihetssyn, homofobi, kvinnoförakt och hedersvåld kan tolereras eftersom ”andra inte kommit lika långt i sin utveckling” som vi, så har jag naturligtvis helt fel.

Nu förhandlar Centern och Liberalerna med Stefan Löfven och det kommer väl inte att bli någon större överraskning om det visar sig att de vinster som de tror sig vinna visar sig vara rejäla nitlotter när de väl släppt fram sossarna till ytterligare fyra år av ”handlingskraftigt” regerande.

Annie Lööf lovar, kräver, tar avstånd – och förhandlar. Stefan Löfven varken lovar, kräver eller tar avstånd – men förhandlar. Om vad vet vi väldigt lite men jag undrar ..

.. hur är det möjligt att två borgerliga partier hellre väljer ytterligare fyra år tillsammans med Stefan Löfven i stället för sitt eget regeringsalternativ som i allt väsentligt kunde ha fått stöd av ett parti som helt saknar makt att genomföra sin egen politik?

Hur är det möjligt att så många verkar tro att Stefan Löfven och hans regering plötsligt ska se ljuset och verkligheten, ändra inriktning, göra om och göra rätt efter det vi har sett under den senaste mandatperioden?

Vad äter en tornseglare och hur får man den att överleva?

Jag är trött, trött, trött. Det är mörkt och regnigt och ingenting känns särskilt inspirerande.

När vi plötsligt fick erbjudandet om att få två av några få kvarvarande vaccinationsdoser av influensavaccinet, blev jag nästan glad över att bli uppmärksammad, och lite girig, och tackade ja. Trots att jag egentligen inte ville och inte hade tänkt göra det.

Naturligtvis blev jag jättesjuk.

Man ska ALLTID följa sin magkänsla, har jag lite för sent kommit till insikt om.

Väntan på en ny regering verkar bli evighetslång nu när halva borgerligheten satsar på genidraget att motverka SD genom att be Socialdemokraterna ta på sig ansvaret för att genomföra den egna allianspolitiken i utbyte mot en statsministerpost?

Naturligtvis händer inget mer än att Stefan Löfven anser det vara ett genombrott när han lindar in vaga löften i förhoppningar om att kunna begrava kravlistorna från C och L i någon luddig sosse-långtidsutredning, Annie Lööf publicerar en bitter debattartikel i Aftonbladet där hon kallar alla förslag för skambud och talmannen beviljar extratid efter extratiden.

Inte blir det bättre av att det snart är jul. Vad jag är less på att släpa på ljusstakar där alltid något ljus är trasigt, trassla med ljusslingor, leta reda på adventsljusstaken som märkligt nog aldrig finns där jag tror och fundera över julklappar som någon förhoppningsvis kommer att bli glad för.

För att inte tala om julgransletningen som bara blir omöjligare för varje år. Vi har bott här i över tjugo år och jag inser att jag är lika dålig på framtidsplanering som våra riksdagspolitiker. För VARFÖR har jag inte tänkt på att plantera några nya granar varje år? Då hade livet varit betydligt enklare vid den här tiden.

I ren desperation köpte jag en tomteflamingo som får göra tomten Sven, halmjulbocken, grisen och de två Rudolfarna sällskap under granen, där det snart inte får plats några julklappar längre.

Trist och långtråkig är bara förnamnet på den senaste dryga veckan och det känns som om februari kom extra tidigt i år. För februari är normalt sett den månad som gör att jag kommer till insikt om att det aldrig kommer att bli vår, det mesta är totalt meningslöst,  livet inte är särskilt kul och att jag själv är en sällsynt värdelös person.

I regel brukar det tillståndet gå över någon gång i början på maj. Vilket osökt får mig att tänka på förra sommaren och den semester som vi aldrig fick.

Eller rättare sagt, den semester som vi fick är den som ni ser på bilden här ovanför.

Det var varmt, varmt, varmt, det kommer ni ihåg, eller hur? Exakt hur varmt det var förstod jag inte förrän jag nästan trampade på en liten tornseglarunge som låg nedanför vår yttertrapp.

Det är inte bara vi som bor i vår gamla skola. Under takpannorna på det enorma taket finns ett helt samhälle med svalor, sparvar och andra fåglar och alla får de ungar på våren/försommaren.

När temperaturen kryper upp över trettio grader blir det alldeles för varmt för dem och om inte föräldrarna överger dem pga bristen på insekter, så dör de i alla fall av hettan, eller slänger sig ut ur boet utan att vara flygfärdiga.

Jag vet inte om vår tornseglare var den ende som överlevde eller om den förskräcklige Maurice hann äta upp resten, men det var inte mycket liv i den jag hittade.

Men vad äter en svala? Flugor? En sak är säker, det finns aldrig så lite flugor som när det är livsnödvändigt att hitta ett tillräckligt stabilt antal för att föda en enda fågelunge. Jag har försökt förr och misslyckats varje gång.

Men tack gode gud för Google. Maggot – var det någon som rekommenderade och Maken for i iltransport till djuraffären och kom hem med en burk jätteäckliga, små maskar som den lille tornflygaren uppskattade lika mycket som jag.

Jätteäckligt!

Dessutom kom vi på att den kanske var blind. Eller så hade ögonen torkat ut? Jag googlade vidare och kom till hemsidan för Djurens Ö och fick lösningen på matproblemet. Två tredjedelar ren köttfärs och en tredjedel fettsnålt, uppblött torrfoder till hund, varannan timme mellan 7.00 och 23.00.

Ett lysande tips som dessutom gjorde att ögonen öppnade sig, friska och fina, redan efter ett dygn.

Så tillbringade vi vår semester mellan 7 och 23 hela juli.

Men problemen var inte över än på långa vägar.Tornseglarna samlas för att flyga söderut i slutet på juli eller i början av augusti och vår lilla seglare visade inga tecken på att vilja flyga.

Enligt experterna borde den börja öva sig medelst vinghävningar redan några veckor innan den var flygfärdig, men trots att vi tog ut den när det var som svaltätast på kvällen såg vi inte den allra lilla minsta vinghävning.

Kasta ut den från minst tre meters höjd .. sa en expert som jag ringde till.

Och vi kastade ut den – och den föll som en sorgsen liten näsduk mot marken.

Fler och fler svalor samlades och vi fattade naturligtvis att om vår seglare skulle kunna segla vidare och till rätt plats, så var den tvungen att göra det innan de försvann. Så sent en kväll, när svalorna var fler och oroligare än tidigare, satt vi med vår lille, tjurige vän på gräsmattan och – plötsligt – såg vi hur han prövande höjde sig på sina vingar.

Maken tog honom i handen och kastade upp honom så högt han kunde - och han FLÖG – i en lång elegant sväng över garaget och bort mot skogen, och försvann.

Jag grät som ett barn, av oro, lättnad och saknad, samt tog hunden och sökte igenom närområdet för att förvissa mig om att det inte skett en kraschlandning vid skogskanten.

Vi får aldrig veta hur det gick. Men i likhet med valresultatet blev vår semester inte precis som vi tänkt oss.

Jag tänker på det, och på Astrid Lindgrens Jonatan Lejonhjärta, när jag hör alla självförhärligande, vackra ord om normer, värderingar, värdegrunder, ideologier osv – livet blir mycket sällan exakt som du tänkt dig eller har planerat.

Men - Det finns saker man måste göra även om det är farligt. (Eller bara jobbigt och oönskat). Annars är man ingen människa utan bara en liten lort!