Det här är Aina ..

.. bara 4,5 vecka gammal. Hela hennes värld består av en hage, en mamma och en annan häst. Oss ser hon bara som tillfälliga störningar/underhållningsdetaljer i en helt trygg tillvaro.

Den enda som fångar hennes intresse och kan få henne att intresserat komma fram till stängslet är vår Rackarkott som ointresserat står vid min sida och äter gräs medan jag förgäves försöker få det lilla fölets odelade uppmärksamhet.

Det ser ut som om hon undrar om det inte är en mycket liten häst som jag går omkring med?

Jag måste erkänna att det är en aning slött att jag inte tog några bilder från början när Aina nätt och jämt hade lärt sig att hålla reda på benen för att komma upp i stående, någon bild där hon faktiskt fick alla fyra att föra henne framåt mot mamma och någon bild av hur fullständigt utslagen hon blev av den prestationen .. men det är så sommaren ska vara .. slö och vilsam!

Jag har all respekt för de som orkar engagera sig, men själv gav jag upp efter Almedalsveckan som i år bara framstod som ett förljuget och motbjudande spektakel som vidgade klyftan mellan stad och land, makthavare och den "vanliga" människan, elit och "folk".

De här sommarveckorna tänker jag försöka leva som Aina. Trygg i mitt eget lilla sammanhang mitt i grönskan och naturen.

Och om jag händelsevis kommer i kontakt med verkligheten så ilar jag genast till närmaste nostalgilada, loppis eller vintagemarknad och kompensationshandlar lite omedelbar behovstillfredsställelse.

Eller bara går förbi grannens garage och inhandlar en kanapé som varken h*n eller jag behöver eller har plats för. Och eftersom  den Makalöse Maurice genast började vässa klorna på den, kan ingen heller se eller uppskatta den under skyddspläden som jag tvingades drapera den i.

Ett verkligt fynd!?

Den får stå i vår skolsal som ett monument över en regering som vi varken behöver eller har råd med, medan jag .. iförd en klänning från 60-talet .. glatt studsar ut i trädgården, tampas med ogräset eller kör omkring med gräsklipparen mellan äppelträden.