Cancer ..

.. är ett fruktansvärt obehagligt ord. Särskilt när det uttalas i samband med en av de människor du älskar mest.

Cancer finns i många former, även som helt ofarlig, och även som aggressiv är den graderad i minst fem(?) steg, har jag fått lära mig. Men det är rätt meningslös information eftersom den första tanken alltid är – döden.

När en läkare på fullt allvar ställer en cancerdiagnos och förordar omedelbar operation blir livet plötsligt väldig litet. Du lever dag för dag. Ångesten och döden stänger du in i ett eget litet rum för att inte det ska bli någon slags självuppfyllande profetia men på natten drömmer du katastrofdrömmar som hämtar inspiration från andra katastrofområden.

En natt blev den Makalöse Maurice offer för ett stort, hemskt, oidentifierbart odjur som jag bekämpade en hel natt. En annan natt flyttade Maken ihop med en bekant och tömde alla våra bankkonton och lämnade mig ensam kvar i ett halvmöblerat hem och jag vaknade helförbannad och stressad med tusen hämndplaner i huvudet och ytterligare en natt hamnade jag i ett fruktansvärt kaos bestående av ormar, utsvultna, skadade katter och en massa vanvårdade förskolebarn som stal mina skor. Jag vill helst inte veta vad en ”drömtydare” kan tänkas få ut av det.

De senaste månaderna har varit de mest påfrestande och samtidigt de mest vardagliga i våra liv. Det har mest handlat om att gå upp på morgonen och vara som vanligt tills vi kunnat släcka lampan och börja förbereda oss för nästa dag .. och nästa och nästa. Omvärlden och det kommande valåret med alla osanningar och inkonsekvenser framförda av inkompetenta okunniga makthavare har varit fullständigt ointressant.

Vi har varit priviligierade, det inser jag, eftersom vi fått snabb och professionell hjälp, utan att behöva hamna i den offentliga vårdens kösystem. Tiden talade inte för oss och mycket hade kunnat sluta annorlunda i en vårdkö.

Men när det gäller eftervården var vi tvungna att vända oss till vår egen vårdcentral och där blev det tydligt hur svårjobbat och illa organiserat systemet egentligen är.

Allt du behöver får du gratis, det är ju fantastiskt. Men eftersom det tar en vecka att få det som du behöver NU eller helst i går, så blir det faktiskt lite ohändigt. Finns det du behöver på en annan vårdcentral i samma stad är det i alla fall omöjligt att få hjälp, eftersom du inte ”är listad där” och ringer du till hjälpmedelscentralen för att få information om vad som fungerar bäst i den situation du befinner dig i, kan du ha oturen att få tala med en människa som enbart talar med den på din vårdcentral som rekommenderat dig att ringa dit och på apoteken finns inget .. eftersom det är gratis på vårdcentralen.

Första veckorna efter Makens operation var ett helvete. Sedan vande vi oss och hittade på egna lösningar allt eftersom.

Men livet har varit satt på sparlåga, det märks inte minst på den här bloggen.

I går var den dagen som vi absolut inte talade om. Dagen då provsvaren skulle redovisas och dörren till framtiden, och en kanske helt ny värld, skulle öppnas.

Jag kan inte beskriva den ångest jag kände och förmodligen har känt länge, eftersom jag tappat ca 6 kg under den här tiden. Kilon som jag faktiskt inte har råd att vara utan.

Och så var allt bra? Alla prover var fantastiska, det fanns inga tecken på spridning, inga andra orosmoln och ingen återbesökstid behövdes förrän efter ett år .. för säkerhets skull?

Kan det inte möjligen vara fel på proverna .. undrade jag, som gärna vill gardera mig mot överraskningar. Men det kunde det inte, det var det inte och det skulle jag genast slå ur tankarna.

Om jag någon gång måste dö i cancer så blir det alltså av en annan sort … sa Maken lite chockat och fick svaret att så var det .. och jag kände det nästan som om jag tappade ytterligare 6 kilo ren ångest.

Livet kan vara hemskt och obarmhärtigt ibland .. men just nu känns det rätt bra att leva.