Depression, lågtryck, livskris, trötthet eller psykbryt ..

.. kalla det vad ni vill, men för mig är Träsket namnet på det svarta hål som jag besöker ibland, när mitt liv inte riktigt känns som mitt eget.

Mitt träsk är ett bottenlöst, fuktigt, lerigt och gyttjigt ställe, omgivet av köttätande växter och nästan tropisk växtlighet som dryper av diverse fuktiga, klibbiga utsöndringar och med tentakler som slingrar sig runt mina ben om jag försöker ta mig till något trevligare ställe. Längst ner under den gyttjiga ytan lyser en grön exit-skylt över en dörr. Där kan man komma ut .. men aldrig komma in igen.

Man kan nästan säga att jag känner igen mig där och i de närmaste omgivningarna .. rent av trivs ibland.

Det börjar alltid med att jag satsar 100%, jonglerar med så många bollar samtidigt att jag borde få pris på någon cirkusfestival och engagerar mig dygnet runt, dag efter dag. Men så händer något oväntat eller så måste jag stanna upp och hämtar andan och bollarna faller till marken och över hela mig.

Eller så säger någon ett ovänligt ord som blir det halmstrå som fäller hela bygget och .. .... jag ORKAR inte mer! Jag sviker allt och alla och världen skulle förmodligen vara en bättre plats om inte jag fanns där!

Så fortsätter det med att livet känns tomt och meningslöst .. blev det inte mer än så här? Ska det inte bli roligare än detta eviga harvande mellan måste och måste?? Ska livet bara vara en ständig uppförsbacke?JAG då?? Allt som jag ville göra och uträtta .. ska jag inte få tid till det någon gång alls??

Jag blir tyst och ältar alla verkliga och inbillade oförätter och orättvisor. ALLTID är det JAG som SKA allting!! ALLTID ska JAG ställa upp, orka, lyssna, hjälpa till, leta, laga, trösta och förstå. VARFÖR är det ALDRIG någon som ställer upp, lyssnar, hjälper, tröstar, förstår och lagar MIG??

Och så går jag där i min tomhet och tystnad och INGEN märker någonting? Det kanske rent av är så att de tycker att det är skönt att jag är tyst för en gångs skull?

Självmedlidandet är monumentalt och när jag ser mig i spegeln, så syns det ingenting? Det är ännu en orättvisa, varför kan man inte bli lite blå, grön eller otydlig i konturerna så att det verkligen syns hur ont det gör på insidan?

Nästa steg blir då att jag plötsligt inser hur mycket jag har att göra, när nu ALLT hänger på mig. Jag plockar grejor, viker in tvätt, torkar av dammiga ytor, dammsuger, plockar lite till .. suckar .. sorterar osorterade röror från gud vet när och plockar ur diskmaskinen .. skottar snö och klipper gräs .. sliter och släpar .. företrädesvis när hela familjen sätter sig framför tv:n och kvällens favoritprogram.

Kommer du inte snart?

Jodå, jag ska bara .. suck!!

Jag vill bli älskad, sedd och bekräftad, men till slut mår alla dåligt och håller sig undan i väntan på bättre tider och offerkoftan värmer bra. När någon frågar .. är något fel? Är det något jag gjort? Kan jag göra något? Då knycker jag på nacken och svarar uppgivet och lidande med exakt samma röst och samma tonfall som min mamma använde före mig .. nej då, det är INGENTING!! Tänk inte på MIG!!

Och då förstår jag hur HON kände sig, då när jag tyckte att hon bara var jobbig och gjorde lidandet till sin paradgren. Är jag så´n .. har jag blivit min mamma??

Och även om jag inser hur ovärdigt och nästan löjeväckande jag beter mig, så känner jag hur tentaklerna från träsket slingrar sig runt vristerna och drar mig sakta mot gyttjan och leran.

Det är samma sak alla gånger jag tänker försöka sluta röka .. eller börja träna .. eller göra något annat krävande som på ett eller annat sätt definitivt skulle vara bra för mig .. eller för andra.

Det går så bra till att börja med. Så hörs ett sus från Träskets undervegetation .. varför försöka? Det kommer ju ändå aldrig att gå??

Äsch .. visst kan väl jag!! Den här gången ska det gå!! Jag är stark, mår bra, VILL!!!

Tror du, ja. Det kommer aldrig att gå!! Det finns ingen som bryr sig om vilket du gör, ingen som ser hur du kämpar, ingen som ställer upp … vad är det för mening??

Håhåjaja .. gyttjan kluckar inbjudande från träsket, luften blir fuktig och svår att andas, undervegetationen slingrar sig runt mina fötter och till slut så släpper jag taget, slänger mig nästan lyckligt ner i leran och sörjan, låter mig sjunka .. ger upp, känner lättnad och trivs nästan i allt mitt elände.

Det är ju ändå inte MITT fel, eller hur?

Länge kände jag mig lite dum, misslyckad och svag, för hur jag kände och för hur knepigt och motsägelsefullt jag betedde mig ibland .. ända tills jag upptäckte att DET FANNS ANDRA MITT I TRÄSKET!!

Åh, vilken upplevelse. Ju fler träskinvånare jag mötte, desto mer sällsynta blev besöken, det räckte så bra med att skicka ett mail .. Hjälp, jag står till midjan i träsket!!!

Och få ett svar .. var tacksam, du står på mig!!!


… och nu faller jag! Och .. vips .. så kommer det ett mail .. du får låna min sköldpadda att flyta på!


DN: Det goda inom dig - en bok om vänskapens läkande kraft.