Jag önskar att ..

.. jag hade tillgång till en egen veterinär och ett eget djursjukhus. Inte bara för hundarna och katterna utan till mig själv också.

I måndags åkte vi in till djursjukhuset med en remiss och en hund som sedan drygt en vecka behandlats mot en urinvägsinfektion som inte verkade ge sig. I dag är hon hemma, piggare och gladare än vad hon varit på länge, med två telefontider inbokade för provsvar och nu, alldeles nyss, ringde en veterinär för att förvissa sig om att hon mådde bra inför helgen.

På köksbordet ligger en mapp med beskrivning på allt som gjorts, vilka mediciner som ska tas och varför och förklaringar till alla tänkbara besvär som kan uppstå och hur vi i så fall ska tackla dem.

Det är orättvist!

När jag fick mitt livs första gallstensanfall, gjorde det så ont att jag bara kröp ihop på golvet och förträngde att det överhuvudtaget hände. När jag fick det andra skickade Maken iväg mig med taxi till akuten. Där blev jag stående, det gjorde för ont för att röra sig ... och genom glaset såg jag en sköterska titta missnöjt på mig. Så småningom lyckades jag stappla in, ta mig fram till anmälningskuren och kvida fram namn och födelsenummer .. och sedan fick jag vänta!!

Och vänta .. tills jag fick en brits i ett undersökningsrum för vidare väntan. Efter en snabb koll konstaterades gallstensanfall, jag fick en rolig spruta som gladde den taxichaufför som körde hem mig så till den milda grad att jag fick kredit eftersom jag glömt pengarna hemma och familjen redan somnat.

Sedan fick jag vänta. Jag åt kokt kyckling och hårt bröd utan smör i 4 veckor .. åt jag något annat så fick jag ett gallstensanfall. Sedan fick jag tid för utraljud.

Det var en oväntad upplevelse. I ett stort, öde, tomt rum stod en brits mitt på golvet och en ultraljudsapparatur, (det hade lätt fått plats minst 5 britsar till), plus en generad ung läkare. Han klattade ut gele på min mage, gnuddinuttade med ultraljudet, gnuddinuttade med ultraljudet, gnuddinuttade med ultraljudet .. och försvann??

Kvar låg jag och väntade. Efter en tid kom den förste mannen tillbaka i sällskap med en annan i rödrutig flanellskjorta och jeans. Vaktmästaren .. antog jag tills han också gnuddinuttade ihärdigt med ultraljudet på min mage. Tystnaden var tryckande så jag tyckte att jag borde säga något .. "Hittar ni något?"

Båda tittade överraskat på mig och mannen i flanellskjortan sa .. "jag ser din ena njure"

"Gallan då?" .. undrade jag lite försiktigt.

"Har du den KVAR???" .. frågade båda unisont och började gnuddinutta ihärdigt på ett helt annat ställe.

Och .. ser man på .. där fanns både galla och gallstenar. Men nu var jag väldigt misstänksam inför det hela och begärde att få se det med egna ögon.

Så fick jag vänta .. minst 3 månader, var det sagt. Eftersom jag nästan inte åt och ändå hade minst ett anfall i veckan så kändes det inte såååå kul. Efter en månad ringde en läkare som INTE skulle behandla mig och gav mig en tid tre veckor senare hos en läkare som INTE skulle operera mig .. och efter DET besöket skulle jag få en operationstid om 3 månader!

Jag grät och bad Maken låta mig dö hemma.

Han gick igenom våra försäkringar och .. halleluja .. hittade en från tidigare som vi troget betalat på utan att tänka på vad som ingick. Men där fanns det grejor minsann ... och inom en månad var jag opererad och klar.

Och jag sände varma tankar till den arbetsgivare som öppnade den försäkringen till mig och gav mig sjukvård som var NÄSTAN lika effektiv som den min hund fick den här veckan.