Dagar kvar till riksdagsvalet 2018

tisdag 27 september 2011

Inte bara ensamt och tungt ..

.. utan också fullständigt livsfarligt, är det att vara ansvarig för en anhörig som sakta försvinner in i demensens dimmor.

Jag vet det, eftersom jag förlorade min mamma på det sättet.

Både Svenska Dagbladet och DN skriver i dag om de äldre som inte kan välja själva, kanske inte ens förstår att det finns ett behov av hjälp överhuvudtaget och om den nästan omänskliga uppgift det är för de anhöriga att tillhandahålla hjälp som den hjälpbehövande inte tar emot.

Att bli dement är inget man bara blir .. plötsligt. Det är en lång och plågsam process både för den det gäller och för dem som står nära. Livet kantrar, fylls av obegripligheter och ångest. Den som blir dement VET att något är fel .. men inte riktigt vad .. och försöker desperat hitta rimliga förklaringar på händelser som är oförklarliga.

Många, många, inklusive mig själv .. har hamnat i den hemska situationen att hjälpen finns, men inte går att nå därför att den demente anhörige inte vill ha den.

Min mamma ville inte ha hjälp med sin medicinering och slapp därmed besök från distriktsköterskan trots att vi alla visste att hon trodde det var morgon varje gång hon vaknade .. oavsett tid på dygnet .. och tog sin morgonmedicin och samma sak på natten när hon vandrade runt i samhället och gick till sängs minst två/tre gånger. Hon övermedicinerade men ingen tog ansvaret, hon gömde, glömde, kom bort .. men hon bedömdes vara ansvarig för sig själv och samhället intog vänteläge fram till den dag hon föll så illa att hon bröt lårbenshalsen.

Trots det kunde hon både rymma från sjukhuset i bara nattdräkten och ta sig hem utan att någon ville ordna vårdplats. Hur det slutligen löstes var mitt livs värsta stund .. att tvinga någon till ett boende jag själv aldrig skulle välja är något jag inte unnar någon annan.

Men i alla artiklar saknar jag insikten om att det är fullständigt livsfarligt för de övriga hyresgästerna i samma hus som en ensamlevande dement person. I SvD:s artikel berättar Catharina om hur hennes pappa hällde ut olja på golvet och försökte elda upp de skalbaggar bara han såg.

Min mamma kunde helt plötsligt inte stänga av spisen och vid ett besök var dörren till köket stängd. Det var otäckt där inne, sa hon .. och när jag öppnade var samtliga plattor illröda, glödheta och skåpen varma och ljust brunfärgade på undersidan.

Om jag inte kommit just då, vad hade hänt??

I det huset bodde många människor, barnfamiljer och rörelsehindrade äldre. Vems ansvar är det om fastigheten tar eld och människor dör??

Allt kan gå fel. Otaliga var de gånger frysen skulle frostas av, badkaret skulle fyllas, saker gömdes och färdriktningen glömdes bort .. men någon hjälp finns inte att få, om den som behöver den inte inser behovet. Även om bostaden vattenskadas, fylls av kvarglömda, gömda livsmedel som ruttnar på obegripliga ställen eller eldhärjas.

Trots att det som skapar själva behovet är att de inte inser det??

Moment 22 .. något som sliter hjärtat ur bröstet på dem som tvingas se på.

Och något som kan kosta andra människor livet, något som de inte kan skydda sig mot eftersom de inte ens vet att risken finns.

4 kommentarer:

  1. Det är hemskt att förlora en anhörig i demensens dimma. Att efter lång tid och många incidenter äntligen ha fått en vårdplats och sen komma dit och på långt håll höra en förtvivlad röst som skriker på hjälp, som vill därifrån och veta att det är hon, men ändå hoppas att det är nån annan.

    SvaraRadera
  2. Det skulle behövas ngn form av fullmakt som man kan skriva på i förväg innan man blir dement så att de anhöriga har ngt att visa fram att detta egentligen är vad den demente vill.

    En anhörig till mig har tydligt deklarerat sin friska vilja idag som den säger att den kommer att vilja även om den säger ngt annat i demensdimman. får se om myndigheter kommer att tro på mig.

    SvaraRadera
  3. Inga nyheter (på bloggen) är goda nyheter.. hoppas jag? A propos vovven..

    SvaraRadera
  4. Anna .. jag vet precis vad du menar och hur du kände. Ingen borde behöva känna så ..

    Hmm .. det brukar vara det svåraste momentet i kontakten med myndigheter .. att bli trodd!! Men idén var inte så dum .. jag tror nästan att jag skriver ett eget bevittnat brev .. ;-)

    Johan .. a propos vovven så sitter jag helt handlingsförlamad och väntar, väntar, väntar på telefonsamtal från veterinären. Vi hoppas på att få hem henne idag .. men det går visst inte så bra med provtagningarna??

    SvaraRadera