Jag vill inte ha det så här ..

En 87-årig kvinna går ut på kvällen för att köpa kaffe och ser 5 unga män stå och sparka på en liten hund som "ylar som ett barn gråter". Hon blir förtvivlad och vädjar till dem att de ska sluta.

Då får hon ett knytnävsslag i ansiktet, faller till marken , blir sparkad på kroppen och sedan vrider förövarna isär hennes ben och sparkar henne med full kraft mellan benen.

Stanna där.

Det gör ingen skillnad om du är man eller kvinna .. föreställ dig kränkningen och chocken .. föreställ dig smärtan.

Hur kan någon?

En 87-årig kvinna, någons mamma, någons mormor .. hon blöder, hon kräks flera gånger på vägen hem och hon låser dörren om sig. Hon blöder och har ont men vågar inte gå ut, vågar inte söka hjälp eller vård .. för utanför dörren finns ondskan som hon inte trodde fanns när hon, bara en stund tidigare, lämnade bostaden för att gå till affären. Inte förrän efter ett par dygn ringer hon anhöriga som besöker henne och anmäler det hela till polisen.

Lyssna på hennes egen berättelse ..

Varför anmälde hon inte direkt?

Tänk efter.

Hon levde ensam och om hon hade ringt polisen så hade de kanske funnit gärningsmännen .. och det hade väl varit bra, tycker ni? Men hon var rädd och förstod .. att om gärningsmännen hittades så skulle de få veta vem hon var och var hon bodde.

För så är det .. polisen kan aldrig skydda dig från hämndaktioner från dem som du anmäler för misshandel av dig själv.

Inte heller kan de skydda dem som bevittnar misshandeln, vilket förmodligen förklarar att det inte fanns några som bevittnade händelsen på en gata i en storstad på kvällen.

Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte vara rädd för människorna runt omkring mig, rädd för att gå ut ensam på kvällen i en stad, rädd för att bli sviken och utlämnad av polisen, rädd för att bli sviken och lämnad ensam om jag råkar illa ut och rädd för att svika i stället för att hjälpa människor som råkar ut för det som jag är rädd för. Rädd för att bli sedd av fel människor och rädd för att hamna i den döda vinkel där samhället placerar dem som blivit överfallna av fel människor.

Men vad kan jag göra, när de som är satta att garantera min trygghet inte kan garantera någonting alls. När rättssystemet inte kan skydda mig som offer eller som vittne och när till och med media anpassar nyhetsinnehållet till ett politiskt parti som egentligen ingen borde ha något behov av .. vad kan jag förvänta mig av samhället?

När jag blir gammal och så ofarlig att det nästan är legitimt att sparka på mig så hoppas jag att jag slipper hamna i en flashback-tråd där människor på fullt allvar hävdar att jag ljuger, hittar på för att ta fokus från SD, är så dement att jag bara ramlat och drömt .. bara för att kunna kasta SD-anklagelser i ansiktet på dem som påstår att det .. som då påstås inte ha hänt .. har utförts av människor från fel land.

Förmodligen är SD och nationaliteten på förövarna den 87-åriga kvinnans minsta problem just nu, när hon inte längre vågar gå ut efter klockan 16 när skymningen faller.

För så är det .. vi är rädda allihop. Rädda för att skriva fel, säga fel, se fel saker och hamna i fel sammanhang .. och enda sättet att undvika det är att låtsas som att vi varken ser eller hör och lämna problemlösningen till människor som vi sedan kan koncentrera oss på att motarbeta och avsky?

Jag vill inte ha det så här. Jag vill att någon tar ansvar .. eller åtminstone vågar se problemet.

Expr., SvD, AB, DN, DN, DN, HD, HD,