Big Brother ..

.. sändes för första gången år 2000 och det säger väl en hel del om mig att jag på fullt allvar trodde att programmet skulle vara en slags socialt experiment inspirerat av George Orwells roman,1984.

Ett slumpmässigt urval av människor som får bo helt isolerade från samhället, övervakade, manipulerade och kontrollerade av Big Brother som godtyckligt belönar eller bestraffar samt väljer ut ett antal stackare som tittarna kan behandla på samma sätt som "Nasse" blev behandlad i Flugornas Herre .. bortsett från hans sorgliga slut, förstås.

Alltså .. jag trodde på full allvar att detta skulle sändas i Kanal 5 med Adam Alsing som programledare??

HUR dum får man vara?

Jag började att titta och satt sedan som en fågelholk och följde programmet till det efterlängtade slutet när Per Holknekt förlorade mot Angelica Freij. Det var en oändlig räcka av dagar där det i princip inte hände någonting av värde, trots att alla inblandade gjorde sitt bästa för att framställa sig som vinnare, ledare och skickliga maktspelare.

Jag skämdes över att jag tittade .. men kunde inte låta bli att förfäras och kittlas av tomheten och meningslösheten.

Det hade faktiskt kunnat varit både intressant och fantastisk .. om programskaparna hade haft större respekt för tittarnas intellektuella kapacitet.

Sedan såg jag det aldrig mer igen, men jag tror inte att de följande programmen var mer sevärda.

Det är femton och ett halvt år sedan .. och i dag har jag precis samma känsla efter att ha följt vår regerings slumpmässigt utvalda ministrars agerande i sitt alldeles egna, isolerade Big Brother-hus.

Det hade kunnat varit så mycket bättre om det hanterats skickligare och aktörerna hade haft större respekt för väljarna och deras intellektuella kapacitet.

Det här är nästan kriminellt pinsamt och jag borde inte ha följt det .. sa jag år 2000.

Det här är så pinsamt illa hanterat att det är omöjligt att kommentera .. tänker jag, nästan 16 år senare.

För det är det. Alla tomma löften, löftesbrott, panikbeslut och panikstrategier är så enögda och illa genomtänkta att problemen som ska försvinna blir ännu fler eller drabbar en annan grupp vilket i sin tur skapar nya och olösliga problem.

Ett lite typiskt exempel .. regeringen vill slopa avdragsrätten för representation (90 kr per person och måltid ... vad får man för det?). Men .. företagare ska känna att det blir dyrare att ha lunchmöten med kunder. När de konterar krogkvittot ska de liksom känna att det är en förbjuden kostnad.

Men vem förlorar mest?

Företagarna eller restaurangbranschen?

Det som ryker först är väl småföretagens julbord och andra liknande restaurangbesök för att visa uppskattning för personalen. En enkel lunch i samband med en anställningsintervju eller ett arbetsplatsbesök är totalt uteslutet och lägger vi sedan till den bortagna "ungdomsrabatten" och önskemålen om höjd restaurangmoms, så verkar det som om regeringen i första hand vill krossa restaurangbranschen vilket i och för sig går hand i hand med förbud mot exponering av tobak, snus och annat moraliskt fördärv.

Alltså .. mindre representation ger höjda skatteintäkter till staten?

Det enda som skiljer årets upplaga av Regeringen från 2000 års upplaga av Big Brother är sprittillgången, Adam Alsings önskemål om fler "guppande täcken" och en rejäl prissumma till den som blir kvar efter det att svenska folket underkänt de övriga.

Vem vinner år 2018 när säsongen är slut? Vem får ledartröjan med den röda rosen och titeln Big Brother(S), när Stefan Löfven .. förhoppningsvis .. röstats bort av svenska folket 2018?

Anders Ygerman, Peter Hultqvist eller Ylva Johansson?

Men vad vet jag som trodde att Big Brother var ett kvalitetsprogram? Om en majoritet av väljarna tyckte att det verkligen var det så, är det ju fullt möjligt att de tycker att de drog en vinstlott när det gäller regeringen också?