Den (s)om gräver en grop åt andra.

Redan innan Stefan Löfven krånglat sig fram till det som han kallade en ”handlingskraftig” regering, berättade Magdalena Andersson att ett av hennes främsta mål var att begränsa användandet av Assistansersättningen.

Ta itu med fusket .. tror jag hon kallade det? Men ordern som utgick från Åsa Regner var att Försäkringskassan skulle ”dra ner på timmarna” för dem som trodde de hade rätt till samma liv som alla andra.

Nu låter det väl kanske inte så livsavgörande för den som inte har någon kontakt med funktionshindrade. Några timmar hit eller dit behöver väl inte betyda så mycket, typ?

Men det ”smarta” i upplägget var att tvinga över kostnaderna till kommunerna, som är tvungna att ansvara för alla som bedömts ha under 20 timmar grundläggande behov i veckan, vilket överförde kostnaden direkt på den vanlige skattebetalaren. Dvs på dig och mig.

Socialdemokraterna grävde alltså en grop som de kunde skyffla ner de funktionshindrade i och gav på så sätt statens budget ett lyft.

Eftersom sossar är sossar och aldrig ger sig när de har hittat på ett vinnande koncept fick Annika Strandhäll uppdraget att se till att sjukförsäkringen befriades från bördan av långtidssjukskrivna och den allt mer ansträngda personalen inom vård och omsorg. Nio dagar var uppdraget. Efter det ansågs det vara rena hälsokuren att återvända till arbetet efter att ha gått in i väggen och drabbats av psykisk och fysisk utmattning.

I en del fall har de här besluten kostat liv, vilket kanske inte heller var en ovälkommen besparing? Men eftersom många långtidssjukskrivna varken fick sjukpenning, arbete eller a-kassa, eftersom att de inte kunde arbeta, så blev de i många fall kommunens ansvar och kostnaden hamnade hos skattebetalarna. Dvs hos dig och mig.

Samma grop som slukat de funktionshindrade fick också ta emot de utbrända och långtidssjukskrivna, samtidigt som statens budget befriades från ”onödiga” kostnader.

Nu är det valår. Regeringen vill för död och pina inte ha några rubriker som handlar om konsekvenserna av de beslut de tagit. Ansvaret måste läggas på Någon Annan.

Åsa Regner sparkades uppåt och fick ett toppjobb i FN. Ann-Marie Begler som gjorde som hon hade blivit tillsagd fick sparken och får antagligen rulla tummarna på elefantkyrkogården till dess hennes förordnande har gått ut och därmed anses problemet vara åtgärdat.

Men trots att bödlarna är borta ligger kraven på besparingarna fortfarande kvar, tro inget annat.

Det är inte så att jag är långsint, men jag glömmer aldrig en oförrätt eller ett svek. Jag kan lägga det åt sidan, låtsas som det aldrig hänt och leva som vanligt, men när det ser ut att hända igen kommer den gamla oförrätten eller sveket upp till ytan igen.

Jag vill bara nämna det, nu när Annika Strandhäll går ut och förklarar att ”vårdens problem har inte något att göra med det svenska flyktingmottagandet. Det är det stora antalet äldre som är anledningen till kostnaderna i vården. Vi har en snabbt åldrande befolkning i Sverige. Medellivslängden ökar med 3,5 timme per dygn och vi har ett större antal kroniker med livslånga relationer till sjukvården i dag än för 30 år sedan””.

Att medellivslängden ökar med tre och en halv timme per dygn(!) verkar vara alldeles för dyrt och det är uppenbart vilken grupp som står på tur att skyfflas ner i gropen med ”onödiga och tärande” medborgare och det förvånar mig hur många som passivt står med den s-märkta valsedeln i handen och bara väntar på att bli nerknuffade?

Om jag fick önska en enda önskan inför valet så är det att de ska vakna i tid och ta ett steg åt sidan så att de som grävde själva kan få bekanta sig med den grop de grävt för de svagaste och mest utsatta.

(För den som ger blanka fanken i funktionshindrade, sjuka och äldre kan det kanske vara intressant att veta att kostnaden för vabbandet också ses som belastande för Försäkringskassan. Det kanske finns någon smart lösning på gång på det problemet också?)