Sara Danius och Svenska Akademien

När avslöjandet om Jean Claude Arnaults härjningar på Forum briserade i DN riktades strålkastarljuset mot Svenska Akademien som under alla år sponsrat hans verksamhet.

Vi minns väl alla när Sara Danius stod ensam under ett paraply, i hällregnet utanför Akademiens ytterdörr och talade för alla akademiens ledamöter och lovade att granska vad som hänt och ta ansvar för hur det skulle hanteras.

Samtidigt som de övriga smet ut bakvägen, vägrade att uttala sig och hänvisade till tystnadsplikten.

Från det att DN publicerade 18 kvinnors vittnesmål om övergrepp fram till den senaste veckan har Sara Danius fortsatt stått ensam med tysta akademiledamöterna hukande bakom sig. Hon var den enda talespersonen och ingen hade sett något, hört något eller haft den minsta lilla aning om vad som hänt.

Nu kryper de plötsligt fram bakom Sara Danius skyddande rygg, nu är det hon som ska stå till svars?

Nu när det verkar möjligt att bli av med en stark kvinna på sekreterarposten och ersätta henne med en mer likasinnad broder verkar det inte vara så noga med tystnadsplikten?

ALLA visste vad som pågått i åratal, men ”kulturprofilen” var ju ändå en akademibroder, en gentleman, gift med ”Isdrottningen” som var juvelen i Akademiens krona. En oberörbar person och en nära vän till en majoritet av Svenska Akademiens ledamöter?

Det betyder något i det lilla exklusiva sammanhanget. Framför allt betyder det mer än brev från en liten stumpa som tar sig friheten att skriva och påpeka det som alla visste. Liiite ska väl kvinnsen tåla om de vill ta plats i kulturlivet, eller hur? Det var ju ändå inte vem som helst som ägde händerna som kladdade, klämde och trevade.

Eller som Horace Engdahl uttrycker det .. ”I en ung kvinnas sinne finns det ett innersta rum, och detta centrum är tomt, hon är inte ens själv där. Hon sitter utanför och väntar på att någon skall fylla det” .. och då är det väl inte så konstigt att akademiledamoten och hans ”franske” dryckesbroder förväntade sig tacksamhet i stället för metoo-anmälningar.

I ett öppet brev till DN:s Björn Wiman beskriver Michael Hankock mediernas och akademiledamöternas hycklade förvåning över metoo-avslöjandena i DN ..

Klådan var en pajas.

Klådan var en kulturbluff, en tölp och ett skämt.

Klådan var en kutande slemhög som med en skygg nickning bakom uppdragna skuldror hälsade som hastigast på en när han kom in i lokalen innan han som degenererad duvhök slog ner på den yngsta kvinnan i rummet.

För du visste hur Klådan betedde sig, Björn Wiman. Du har alltid vetat det. Du har vetat det så länge du varit i kulturbranschen. Och du är en av de makthavare som hade kunnat ta bladet från munnen för länge sedan, om du velat. Om du vågat.

”Avslöjande”? ”Skandal”?

The lady doth protest too much, methinks.

Men det är historia nu, nu är det värsta över och resten ska vara glömt. Nu vänder vi blad och offrar Sara Danius så att gamla vänskapsförbindelser kan återupptas och allt kan bli som vanligt igen.

Ljuvligt stängt, unket och bekvämt.