Allvarligt sjuka människor dör i vårdköer ..

.. vårdbehövande, isolerade äldre svälter stillsamt ihjäl i sina hem, barn i 10-12 årsåldern används som knarkkurirer, familjer med funktionshindrade barn slits isär, pensionärer slås ner och rånas på öppen gata, barn och lärare misshandlas och våldtas i skolan under lektionstid, barngrupperna på landets förskolor blir större och större i samma takt som de utbildade förskolepedagogerna blir färre och färre, antalet sjuksköterskor sjunker i samma takt som antalet kommunikatörer ökar inom landstingen, kaos råder på landets akutmottagningar, unga kvinnor isoleras, tvingas till tvångsgifte eller könsstympas och alla utlovade poliser lyser med sin frånvaro. 

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med att till exempel ta upp problemen och bristerna inom missbruksvården, psykiatrin eller det ökande antalet hemlösa pensionärer som inte längre har råd med både hyran och mat.

För att inte tala om hur mycket text jag skulle kunna spotta ur mig om det ökande antalet konkurser, den vikande tillväxten (EU:s lägsta) och kronans sjunkande värde – samtidigt som en lågkonjunktur och en eventuell finanskris tornar upp sig vid horisonten.

Men jag nöjer mig med att påstå att det inte saknas arbetsuppgifter för en ”handlingskraftig” regering bestående av ansvarstagande ”vuxna”.

Var vi nu ska få dem ifrån?

Än så länge lyser de med sin frånvaro eftersom det största och mest akuta problemet i Sverige är hur någon överhuvudtaget ska kunna regera utan att bli ”brunsmetad” eller påklistrad etiketten ”samarbetspartner med Sverigedemokraterna”.

Drygt en miljon etthundratusen väljares röster måste på något sätt ogiltigförklaras för att landet ska kunna ta i tu med de problem som väljarna önskar hade varit lösta i går – eller för fyra år sedan.

Människor kommer faktiskt att dö i väntan på att någon ska ha ryggrad nog att tala i klartext om vårdens faktiska problem – underskottet på sjukvårdspersonal orsakat av överskottet på politiskt valda byråkrater.

Men våra ”anständiga” politiker blundar för problemen och är döva för nödropen, för gud hjälpe oss om Jan Björklund måste gå hem till sina barn och erkänna att han talat med SD för att få stöd för en effektivare vård eller en tryggare skolmiljö. Eller om Annie Lööf skulle säga att hennes uppdrag kommer från hela folket, och inte bara de dryga åtta procenten som röstade på just henne, och bemöta SD på samma sätt som hon bemöter Vänsterpartiet.

En stor del av de väljare som de ”anständiga” partierna nu tar avstånd från, röstade förmodligen på dem i förra valet. Då var de välkomna, i dag är de oanständiga och duger bara till att ”brunsmeta” motståndarna med.

Jag har aldrig någonsin träffat så många arga människor som jag gjort den senaste veckan. Många använder orden Pinsamt, Ovärdigt, Obegripligt samt ett och annat som inte lämpar sig för publicering och ännu fler anser att våra politiker inte längre lever upp till kraven som medborgarna har rätt att ställa på sina folkvalda.

Ingen påstår att det handlar om sju anständiga partier som bör gå ut i strid mot ett oanständigt.

Snarare tvärtom – alla inser att det finns en uppenbar risk/möjlighet att den striden skulle förloras om det oanständiga partiet driver fram ett nyval.

Är det värt det? Är beröringsskräcken med en miljon etthundratusen väljare så stor att de anständiga partierna hellre offrar alla som desperat väntar på en förändring till det bättre - eller på möjligheten till ett anständigt liv - än anpassar sig till valresultatet i ett demokratiskt val?

Är det vad som kallas anständigt i den isolerade bubbla som våra politiker verkar leva i?

Johan Hakelius uttrycker det så väl i nättidningen Fokus, och är krönikan bakom en betalvägg så är bara avslutningsorden väl värda att betala 140 kronor för att få läsa ..

.. det är obegripligt att de etablerade partierna varken har någon aning om, eller något intresse för, vart det här nya partiet – till stor del en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.

Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas något slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.