En liten notis om grisslakt.

Det har varit en plåga att försöka följa alla debatter, utfrågningar och intervjuer med våra politiker i årets valrörelse. Den här veckan har vi faktiskt inte orkat mer utan har satsat på mer bloddrypande intriger från Netflix i stället för ”valinformationen” från de stora kanalerna.

Men visst är det ett dramatiskt val? Det står mycket på spel för oss vanliga dödliga och för landet nu när tillväxten går ner, kronan faller och en lågkonjunktur står för dörren.

De båda blocken, det rödgröna och det blå, försöker efter bästa förmåga att slakta varandra och mellan de DÖdliga attackerna går de samman och försöker slakta det parti som de gemensamt gött under de senaste 8-9 åren.

Men olyckligtvis har varje retoriskt knep, varje löfte och varje lögn gjort att de största partierna har minskat i storlek och varje ”utspel” och ”avslöjande” har medfört att det parti som var tänkt att ätas har vuxit sig allt större. Desperationen i debatterna har den senaste tiden nästan fört tankarna till hur det låter bland fabriksuppfödda grisar.

Jag vet en del om grisar.

Vi har haft två, som vi till en början handmatade till liv hemma i köket efter det att jag gått till våldsam attack mot en grisbonde som lät de icke-livsdugliga små kultingarna ligga och dö i gödselrännan på sin ”grisfabrik”.

Så jag vet att det är stor skillnad mellan de grisar som växer upp i en stängd miljö, utan att ha en aning om den verklighet som finns utanför de stängda dörrarna och de grisar som ansvarslöst får nöffa omkring bland människor i den miljö som vi alla är skapade att leva i.

De förstnämnda grisarna är rädda för varandra, ger sig på och skadar varandra i kampen om det trånga utrymmet, medan de andra grisarna lyckligt och socialt kladdar ner den som kliar dem bakom öronen och glatt bökar upp trädgården kring det svenskaste av allt – det röda huset med vita knutar mitt ute i landsbygds-spenaten.

Att jag tänker på grisar just nu beror på att vi i dagarna träffade en bekant som har den något udda vanan att klippa ut notiser med ”roliga” dödsfall. En inte helt vanlig hobby, kan man tycka, men så handlar det inte heller om en helt vanlig person.

Det sista bidraget handlade om vad som skedde när julgrisen skulle slaktas av tre män i den ungerska byn Darvaspuszta och det mesta gick snett.

Då grisen skulle ges den bedövande elstöten gick det inte bättre än att mannen som höll i verktyget själv fick en stöt och dog.

Ägaren blev så chockad att han ådrog sig en kraftig hjärtattack och dog även han omedelbart.

Och då medhjälparen till den förste mannen skulle dra ut kontakten fick också han en elstöt och vårdas nu på sjukhus.

Grisen överlevde.

Nu vill jag inte att någon ska känna att jag ser våra folkvalda som grisar. Nej, långt därifrån, de gör nog så gott de kan utifrån de förutsättningar de har.

Men medge att det finns en slags sensmoral i den här berättelsen.

Eller så är det bara jag som har dålig humor?