Det är när gräsrötterna sluter sig samman som de bildar en gräsmatta.

De kallar oss folket, valboskapen, gräsrötterna eller väljarna. Alltid med ett tonfall eller en lätt krökning på munnen som antyder att vi är den börda som de motvilligt tvingas förhålla sig till vart fjärde år.

Den värld vi lever i verkar inte ha mycket gemensamt med den som våra politiker, statsvetare, kulturarbetare och journalister förhåller sig till.

Det förstår varenda gräsrot när vi tar del av de enfaldiga, övertydligt ”pedagogiska” valbudskapen, affischerna och filmerna som ska få oss att bortse från den verklighet vi lever i och i stället rösta i full förtröstan om att det finns de som ”vet bättre” och därmed också är bättre skickade att bestämma över våra liv än vi själva?

En del ifrågasätter till och med ”valboskapens” rätt att rösta eftersom opinionssiffrorna visar på att ”vi” har en tendens att rösta ”fel”. Men ett genomförande av de idéerna faller tack och lov på att det då skulle öppna frågan om svenskt medborgarskap i de kommunala valen eller kraven på tillräckliga språkkunskaper för att bli svensk medborgare och därmed få rösträtt.

Så vad skulle jag säga om någon av alla dörrknackande politiker, som vet hur jag EGENTLIGEN bör tänka, tycka och rösta, mot all förmodan orkade ta sig fram till min avsides belägna dörr?

Kanske skulle jag berätta att min sorts människor fortfarande talar med varandra i stället för att hata och håna meningsmotståndare på facebook och twitter?

Det kanske skulle vara intressant att få veta att bland alla konstiga människor i den outforskade miljön utanför storstäderna är det fullständigt tillåtet att ha olika politiska åsikter, skratta ut eller ifrågasätta varandra .. och ändå umgås och ha trevligt, samtidigt!

Vi känner ju varenda granne, oavsett kön, ålder eller ursprung, och eftersom vi inte är så många har vi inte heller råd att isolera oss från varandra.

Så, hur ser det ut, längst ner i gräsmattan, nu i valrörelsens elfte timme?

Det är rätt uppgivet, kan jag meddela.

Det finns ingen som litar på ett enda ord som kommer från den sittande regeringen som i handling visat att de inte är att lita på.

Det finns inte heller någon som litar på den allians som sålde ut sina väljares röster bara några månader efter förra valet.

Alla har någon som förlorat något eller råkat rejält illa ut under de senaste fyra åren. De vanligaste meningarna i politiska samtal är ett häpet ..

Jag hade ALDRIG trott att SOCIALDEMOKRATERNA skulle behandla de svagaste i samhället så illa!

VARFÖR opponerade sig inte oppositionen mot budgeten/besluten/lagändringarna när de kunde ha hindrat eller ändrat det värsta med hjälp av SD?

Varför har ingen lyft ett finger på fyra år och hur har de mage att tro att vi köper grisen i säcken en gång till?

Det är ju hur galet som helst när det inte går att fatta beslut bara för att fel parti stöder den fråga man själv vill ha igenom?

Det enda alternativet som finns är att rösta på SD så kanske de andra förstår att de måste anpassa sig till valresultatet.

Vad får jag om jag röstar på C/L/Kd/ eller M? Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt som vice statsminister? Den risken tar jag inte.

Alliansen? Hahahah! Den finns inte längre, och förresten gör jag inte samma misstag två gånger.

Politikerna får sitt uppdrag från folket – HELA folket och inte bara särskilt utvalda!

Och så finns det de som ger uttryck för samma känslor som Ulf Hedman gör i en insändare i Vlt - Det får bli SD i september för första gången. Inte bara för att jag uppskattar det mesta av Åkessons raka budskap och inte bara för invandringspolitiken heller. Vad gäller just denna skulle jag ju numera lika gärna kunna rösta på M eller S. Nej just nu känner jag att jag inte har någon annan möjlighet att ge gammelpartierna min hårdaste smäll på käften för hur de har brustit i respekt för väljarna och hur de har hanterat vår ömtåliga demokrati och vårt parlamentariska statsskick under den gångna mandatperioden.

Några har en förälder som betalar för en hemtjänst som skrämmer mer än hjälper, väntar på en plats på ett äldreboende som ännu inte är byggt eller inte får någon hjälp alls och är helt beroende av den hjälp de vuxna barnen kan bistå med på sin fritid.

Andra har funktionshindrade syskon, barn eller barnbarn som hanterats så illa att hela familjen, inklusive syskon, far- och morföräldrar, lever i ett schemabundet helvete utan hjälp eller stöd från samhället.

Många vittnar om barn som måste tvingas till en skola där de känner sig otrygga. Barn som aldrig lämnar hemmet på fritiden, barn som inte får skolskjuts, barn som saknar hjälp och stöd vid dyslexi, syn- eller hörselproblem eller som helt och hållet får avstå från meningsfylld undervisning pga psykiska funktionshinder.

På tisdagarna är det pensionärsrabatt i vår affär och där möts de som trodde på löftena om ”en rejäl pension” och nu måste dra in på nästan allt för att ens kunna betala hyran och samtidigt äta sig mätta.

Tandvårds- och vårdkostnaderna är också ett vanligt samtalsämne, gärna i samband med de subventioner som gäller för de sk ”papperslösa” som har all rätt i världen att få akut vård som inte kan vänta för femtio kronor.

När det för många handlar om samma akuta vård till ett oöverkomligt pris och en väntetid på flera veckor, eller månader, förstår jag den frustrationen.

Men det som framkallar den största ångesten är i alla fall sjukvården. Cancer har i alla tider varit skräcken, men i dag när många kan botas, verkar väntetiden både före och efter cancerdiagnosen symbolisera dödsdomen i sjukdomen.

Känslan av att vården portioneras ut i förhållande till hur mycket den sjuke kan tillföra samhället är högst påtaglig bland de gräsrötter jag själv tillhör.

Äldre och funktionshindrade ska dö så fort som möjligt men friska pensionärer kan få en liten extra chans om de kan återanvändas i skola, vård och omsorg.

Nästa val kanske vi får ett personligt självmords-paket till alla äldre. Ett erbjudande som ”frivilligt” kan användas när livet blir för svårt? Kanske med en tidsbegränsad bonus på elcyklar till efterlämnade barn, så man inte går och såsar med beslutet för länge? – sa en fd sosseväljare lite bittert.

Du skämtar – blev svaret från den betydligt yngre grannen på nedervåningen. Ingen slösar väl bort pengar i onödan på en tärande gamling. Du får nog vara glad om du får en öl och en lagom hög pall så du kan ta dig över balkongräcket.

Vilket kanske kan ses som ett tips till IKEA – pallen Farväl, med plats för flaska, glas och ett personligt budskap. En återvinningsbar möbel som står stadigt kvar, när du själv förlorat balansen.

Det är alltså inte bara politiker och kulturpersonligheter som kan känna sig kränkta. Men alldeles särskilt kränkta känner sig en del gräsrötter när ett par hundra privilegierade ”Kändisar” går samman för att tala om för dem hur de ska rösta ..

.. och det är när gräsrötterna sluter sig samman som de bildar en hel gräsmatta.