Sju anständiga och ett oanständigt parti?

Det enda roliga med Stefan Löfven är hans Tourettes-liknande förtjusning och nästan tvångsmässiga upprepande av vissa ord.

I begynnelsen var det handlingskraftig – sosseledaren ämnade bilda en handlingskraftig regering, hans förhandlingsvana skulle ge handlingskraftiga resultat och hans förmåga att handskas med näringslivet skulle ge utdelning i en handlingskraftig politik.

Allt handlade om den handlingskraft som enbart kunde utgå från en Socialdemokratisk regering.

Sedan dök värdegrunden upp – alla med rätt värdegrund var goda människor, de med fel värdegrund var onda människor, de beslut som regeringen fattade hade sin grund i den rätta värdegrunden och de som ifrågasatte regeringens budskap och omdöme saknade en värdegrund av värde.

Allt handlade om den värdegrund som endast fanns hos en Socialdemokratisk regering.

När denna regering så småningom kom till insikt om att det som inte kunde hända, när värdegrunden och handlingskraften var den rätta, ändå hände – skaffade sig statsministern två nya ord att klamra sig fast vid. Inte Okej och Oacceptabelt.   

Det var rätt mycket som varken var okej eller acceptabelt vid det laget, men eftersom mannen med handlingskraften och den rätta värdegrunden ihärdigt upprepade att det inte var okej och att det faktiskt var oacceptabelt, så blev det liksom lite okej och acceptabelt ändå. Åtminstone inom partiet.

Nu i dagarna har Stefan Löfven utökat sitt ordförråd med ytterligare två ord – anständigt och oanständigt.

Enligt statsministern finns det sju anständiga partier i Sverige – och ett oanständigt.

De anständiga partierna har bara anständiga politiker och anständiga väljare, medan det oanständiga partiet består av oanständiga politiker som lockat över en miljon oanständiga väljare från de anständiga partierna.

Det är ett rätt märkligt påstående som inte direkt kommer att locka tillbaka dem som gått från anständighet till oanständighet.

Eftersom det oanständiga partiets tillväxt är helt beroende av att anständiga politiker och anständiga väljare lämnar sina anständiga partier och går över till det oanständiga partiet, där de förvandlas till oanständiga politiker och väljare, är det lite förbryllande att det tydligen är ett ökande fenomen?

Jag vet inte riktigt hur vi ska handskas med den här sortens fixering vid anständigheten?

Om de politiker och väljare som lämnar de anständiga partierna till förmån för det oanständiga partiet bara blir fler och fler, borde inte det innebära att det oanständiga partiet blir mer och mer anständigt?

Eller var rymmarna redan oanständiga från början? Om så är fallet så finns det tydligen en hög grad av oanständighet hos landets två största partier som är de främsta leverantörer av nya medlemmar och väljare till det oanständiga partiet.

Kanske har vi ÅTTA oanständiga partier i stället för bara ett?

Men vad innebär det att vara oanständig? Kan jag ens använda ordet för att beskriva ett, eller fler partier?

Ordet oanständig kan ersättas med: ekivok, snuskig, stötande, obsen, fräck, osedlig, anstötlig, svinaktig, skamlig, slipprig, tvetydig, skabrös, vågad, liderlig, lättfärdig, frivol, okysk, otillständig, otillbörlig, opassande.

Jag vet inte riktigt vilken tolkning Stefan Löfven skulle göra om han fick välja?  

Ordet anständig ska föra tankarna till: passande, lämplig, tillbörlig, skälig, rimlig, hederlig, just, schysst, korrekt, respektabel, hyfsad, väluppfostrad, ordentlig, snygg, städad; sedesam, ärbar, tuktig, kysk

Ord som, enligt sosseledaren, passar som handsken på hans eget anständiga parti?