Seg-regeringsbildning

Nu är äntligen valet över och väljarna har beskrivits som allt från ett oanständigt(!?), obildat, okunnigt, ”fel”-röstande ”folk” till lättlurade nollor, styrda av Några Andra som skyfflat iväg dem med ”rätt” valsedel i handen.

Jag har också lärt mig några nya ord – klanröstning och särskilt socialdemokratiska områden. Om det förstnämnda är något som satts i system i det sistnämnda i årets val så antar jag att det innebär att Någon har lovat Några att leverera Något om Några levererar ett större antal röster till Någon?

Det enda som jag inte fattar är vad som händer om Någon inte uppfyller sina löften och Några därmed upplever sig som lurade, manipulerade eller kränkta?

Eller kanske nöjer de sig med att känna sig lika förödmjukande som väljarna kände sig när landets medieaktörer jämförde Sverige med 30-talets Tyskland och gjorde stora ansträngningar för att skrämma in väljarna på den enda ”rätta vägen” med osanna, tillrättalagda eller önskade ”sanningar”, som vem som helst kunde avslöja med ett minimum av ansträngning.

Lika förödmjukande är resultatet för våra folkvalda politiker som sitter inmålade i var sitt hörn i något så motsägelsefullt som ett passivitetens chicken race som går ut på att den som först gör något förlorar.

60% av väljarna har valt något annat än den nuvarande regeringen, det verkar vara ett rent obegripligt budskap?

Som man sår får man skörda – är ett gammalt ordspråk. Nu skördar våra politiker det som de sådde förra valet – förakt och misstro. Det enda spännande just nu är att se hur, eller om, de kan hantera det.

Jag borde vara besviken. Som jag har väntat på det här valet och så lyckas Miljöpartiet klara sig över 4%-strecket och om vi har otur så får vi ytterligare fyra år med en handlingsförlamad och SD-fixerad regering.

Men det enda jag känner är lättnad. Nu är den äntligen över, denna förödmjukande pinsamma valrörelse där debatten och samtalet ofta har varit lägre än lägst – och ingen vann!

Konstigt nog känns det resultatet nästan som en vinst?

Jag mår oförskämt bra, har drabbats av en enorm kreativitetskick som bland annat har resulterat i 32 sidor helt meningslös text som ska bevisa Varför katter är Vänster och ett lika onödigt lapptäcksprojekt som jag förmodligen kommer att förbanna mig själv för om någon månad.

Det känns som om jag helt har förlorat intresset för vad som kan eller kommer att hända och jag ifrågasätter till och med om vi egentligen behöver en regering.

Det gick ju bra utan regering i t.ex Belgien som klarade sig med lysande resultat i 589 dagar, något som förändrades till det sämre så fort som en ny regering tillträdde. Spanien gick igenom samma förbluffande utveckling när de saknade regering i 314 dagar medan tillväxten ökade och arbetslöshet minskade, något som i likhet med Belgiens goda resultat, föll så fort en ny regering kom på plats.

Vem vet, kanske Sverige klarar sig bättre om vi avstår från regering och låter riksdagen fatta alla beslut i stället?

Jag kan i alla fall inte komma på en enda minister eller ministerkandidat som jag tycker har de ledaregenskaper och den kompentens och erfarenhet som krävs för att styra ett land?