Första, andra, tredje … såld till Stefan Löfven!

Nu vet vi i alla fall hur mycket en statsministerpost kostar och hur högt priset på ett rejält svek är i dagsläget.

En gång var det 30 silverpenningar men nu räcker det tydligen med ett 30-tal utredningar vars resultat ska presenteras 2021 och möjligen resultera i reformer som tidigast kan genomföras efter valet 2022.

Om nu Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna fortfarande har något att säga till om när det valet är avgjort?

Det hela känns lite snopet för oss som hade hoppats att de verkliga problemen som skriker efter en lösning redan nu skulle närma sig en lösning bara valet låg bakom oss.

Men en sak kommer vi i alla fall att få redan i år! Centerns och Miljöpartiets krav på lättnader i frågan om rätten till familjeåterförening kommer redan i år att ge resultat i ytterligare en kraftig befolkningsökning. Låt oss bara hoppas att den inte omedelbart blir i samma storleksordning som 2015.

För var ska alla bo?

Vad ska de arbeta med?

Många är gamla föräldrar som behöver samma vård och omsorg som våra egna gamla föräldrar som redan nu kämpar förgäves för att komma i åtnjutande av det som de betalat för under ett helt arbetsliv? Hur ska vi kunna ta hand om alla?

Väldigt många är barn som måste ha en plats i skolan, även om klasserna redan nu är alldeles för stora. Vilka ska undervisa dem på ett språk som de inte förstår?

Språkundervisningen som så många redan nu avstår från – om den nu ens finns tillgänglig – vilka ska se till att den fungerar för så många fler?

Finns det tandvård till alla?

Hur ska landets alla kommuner orka med?

Hur ska sjukvårdspersonalen klara av ett ökat tryck? Lärarna? Omsorgspersonalen och hemtjänsten? Psykiatrin? Alla landets socialassistenter? Polisen? Alla frivilliga som ger allt och lite till för att få landets hemlösa att överleva ytterligare en vinter?

Vilka ska betala?

Går det överhuvudtaget att göra fler besparingar på de svagaste i samhället än vad regeringen Löfven har gjort hittills?

Många sätter sitt hopp till att Jonas Sjöstedt ska vägra vara dörrmatta åt Annie Lööf, men jag är övertygad om att han och hans parti inte törs mopsa upp sig mot sossarna, även om ett nyval skulle kunna vara väldigt förmånligt för vänstern om Liberalerna åker ut ur riksdagen och Centern förlorar fler mandat än vad SD vinner.

Men Jonas Sjöstedt är ingen stark och modig ledare och dessutom finns det där lilla ”om” som hindrar Vänstern från att visa musklerna. De tar hellre de smulor de får bakom Annies rygg än kämpar för den plats de nu blir utestängda från.

Så är det alltid, en riktig vänsterpartist skriker alltid högst. VILL HA allt åt alla eller åtminstone sig själv. Hävdar sin rätt genom att förstöra allmän egendom eller slänga okvädningsord på twitter. Drar ner mössan och gå loss på oliktänkande i olika demonstrationer eller manifestationer .. men när det verkligen är upp till bevis är det alltid Någon Annan som får ta ansvaret.

Ungefär som min katt – bortsett från twitter och maskering.

Men NÄSTA VAL – den 11 september 2022 - då kommer Annie Lööf kanske att få utdelning på någon av alla de 30 utredningarna hon fick av Stefan Löfven som tack för att hon spelade bort sina väljare i spelet om Makten.

Vem vet? Vi kanske kan få köpa vin i en gårdsbutik lagom till valnatten!

Det är 1338 dagar kvar till dess.


DI - Annie Lööf går rakt i utredningsfällan

Jag lyssnade på Annie Lööfs presskonferens..

.. och allt hon sa verkade så fantastisk bra med tidsgränser och löften budgetperiod efter budgetperiod och jag vet inte vad.

Men .. OM nu det omtalade ”utkastet” godkänns och undertecknas av samtliga berörda, OM Vänsterpartiet nöjer sig med att förhandla med sossarna i garderoben och Stefan Löfven äntligen får lägga rabarber på den hett eftertraktade statsministerposten … vad händer då?

Om vi nu tänker oss att en ”tidsgräns” passeras utan att det som utlovats sker, om regeringen ertappas mitt i ett samarbete med Vänstern eller om ett löfte helt sonika bryts - en rimlig tanke eftersom det handlar om sossar - eller ”glöms bort”, vad gör Centern och Liberalerna då?

Det går ju inte att avsätta Stefan Löfven när han väl sitter där han sitter.

Inte heller är det möjligt att sänka hans budget till förmån för en annan – utan att samarbeta med Sverigedemokraterna?

Jeanders Bildblogg

I samma ögonblick som Annie Lööf och hennes centerpartister sätter fingret på den gula knappen har de fullständigt tappat kontrollen över Stefan Löfven, hans vänsterkompisar och Januariöverenskommelsen.

Vi såg det hända med DÖ, där sossarna töjde på gränserna så till den milda grad att Kristdemokraterna till slut avslutade det gemensamma lidandet.

Varför ska de bete sig annorlunda nu?

För när Socialdemokraterna väl erövrat regeringsmakten finns det tusentals beslut som en regering kan fatta utan att behöva få dem godkända av riksdagen. Särskilt om man som sossarna har mångårig vana vid att använda sig av lite fiffel och båg för att få saker att se ut som något annat än vad de verkligen är.

Jag har inte lika stort förtroende för Stefan Löfven som Annie Lööf verkar ha. Inte heller har jag lika höga tankar om Annie Lööf som hon verkar ha själv.

Men till skillnad från alla inblandade så har jag inget annat val än att vänta ochse vad som händer, för chansen till ett extraval försvinner i samma ögonblick som Stefan Löfven får makten i sina fumliga men maktfullkomliga händer igen.

Kanske händer det osannolika att en socialdemokratisk statsminister står för sitt ord?

Steget Efter

Eller är det nu vi begraver Folkpartiet under den fallossymbol som symboliserar Liberalerna och kanske är dagens överenskommelse det som får Annie Lööf att komma till insikt om att 100 sossar (med 28 vänsterpartister i garderoben) förmodligen är farligare än 62 sverigedemokrater?

Osamarbetsavtal?

Det ryktas om att partiledarna i alliansen håller på att skapa ett ”grundläggande dokument” – som ska säkerställa att Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering.

”Ett grundläggande dokument” – ett osamarbetsavtal mellan fyra riksdagspartier som lovar och svär att inte samarbeta med ett annat riksdagsparti?

Är det överhuvudtaget möjligt? Lagligt?

Samarbetsavtal vet jag vad det är – men ett Osamarbetsavtal? Det har jag aldrig hört talas om. Förmodligen ingen annan heller, eftersom ordet ”osamarbete” inte verkar finnas i SAOL.

Av någon anledning verkar de fyra före detta allianspartierna tro att de kan ”osamarbeta” med SD och ändå få deras röster vid en statsministeromröstning som ger makten till Ulf Kristersson?

Lika obegripligt verkar det vara att Sverigedemokraterna inte kommer att godkänna ett regeringsalternativ som undertecknat ett ”Osamarbetsavtal” som ”aktivt avser förhindra att SD-väljarna får inflytande”.

Om jag förstått det hela rätt måste en statsminister väljas med stöd av minst 175 röster/mandat.

Vänstern har 28, Sossarna 100, Miljöpartiet 16 = 144 mandat

Moderaterna har 70, Kristdemokraterna 22 = 92 mandat

Centern har 31, Liberalerna 20 = 51 mandat

Sverigedemokraterna har 62 mandat.

Om osamarbetspartierna ger sina 143 mandat till Ulf Kristersson, de rödgröna röstar ner Ulf Kristersson och SD lägger ner sina röster blir det väl inget samarbete alls för osamarbetspartierna? 

Om det sedan ska röstas om Stefan Löfven får han sitt gängs 144 mandat och måste få minst 31 mandat från Centern och Liberalerna för att bli statsminister.

Vilket får mig att undra om inte det sk Osamarbetsavtalet bara är ett nytt och genomtänkt sätt för de gamla allianspartierna att slippa regera utan att skriva under ett nytt DÖ-avtal?

Eller är det bara en ny fint från Annie Lööf och Jan Björklund som dels får SD att rösta MOT Ulf Kristersson och dels ”tvingas” rösta FÖR Stefan Löfven för att inte bryta osamarbetsavtalet som hindrar dem från att rösta som SD som då förutsätts rösta FÖR Ulf Kristersson?

Men om 8 Liberaler röstar mot Stefan Löfven och SD lägger ner sina röster – vad händer då?

Eller är ryktet om osamarbetsavtalet bara ett sk ”fulspinn” från Socialdemokraterna? Något som har som mål att reta upp och oroa SD så att de lägger ner sina röster eller ännu hellre – röstar mot Ulf Kristersson?  

Politik verkar vara väldigt krångligt och svårt? Inte undra på att de behöver mycket ledighet och stor ekonomisk trygghet för att orka fundera ut så avancerade planer, avtal och dokument för att ”rädda” Sverige och svenskarna från … från .. ja, vaddå?

Oönskat samarbete i riksdagen? Valresultatet? Sig själva?

(Den här regeringsbildningen är så rörig att jag inte kan hålla reda på någonting. Trots att jag har en fusklapp på bildskärmen med mandatfördelning och allt så blir det fel i alla fall – som Anonym 14.35 och Magnus så riktigt påpekade .. Vi har "negativ parlamentarism" i Sverige: RD kan alltså med noll rösters stöd välja X till statsminister om inte (minst) 175 ledamöter aktivt avvisar (röstar nej till) X.)

Jag får bara ont i huvudet av att försöka räkna ut alla omöjliga alternativ. Det känns lite som att det vore värt pengarna att få ett nyval och helst också lite nya politiker.

Men VARFÖR får vi kryssa in folk i riksdagen, men inte stryka dem som ingen vill ha eller litar på?)

Guldbaggar, Metoo och Astrid Lindgren.

Jag har inte sett filmen ”Unga Astrid” och jag tänker inte se den heller, även om den vinner aldrig så många guldbaggar.

Dels beror det på att jag inte tycker att det är rätt att

tolka en annan människas liv hur fritt som helst när familjen bestämt motsätter sig det, och dels för att jag misstänker att den passionerade kärlekshistoria som skildras egentligen var något helt annat.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman säger .. Hade mamma varit i livet hade hon aldrig uppmuntrat tillkomsten av denna film. Är det något jag vet, så är det just det. Hon hade känt en enorm ovilja. Vad hon skulle ha gjort med den oviljan kan jag inte svara på.

Hon berättar också om sin mammas flykt från skammen och Vimmerby .. Att det då ska ”skapas fritt” kring just den här tiden i Astrids liv, känns absurt. Mamma berättade inte för någon, inte ens för oss i familjen, hur hennes förhållande med Reinhold Blomberg hade varit. Då begriper ju var och en att det ska till mycket konstnärlig frihet för att över huvud taget kunna bli någon berättelse om unga Astrid. Den här filmen hade aldrig kunnat göras medan mamma levde.

Men det som tar emot mest är minnet av en intervju med Astrid Lindgren för länge sedan. Jag minns inte frågan men jag har för mig att det handlade om kärlek och kanske till och med frågan var om hon haft några andra kärleksrelationer än de två vi känner till – mannen bakom den oönskade graviditeten och mannen hon gifte sig med för att kunna ta hem sin son? Men jag minns innehållet i svaret fullständigt glasklart. Hon skrattade och sa ungefär ... att vet du vad, det där med passionerad kärlek och män har jag aldrig varit särskilt intresserad av.

Där och då - långt före metoo - såg jag den unga Astrid framför mig. Bara 16 år. Ung, naiv, oerfaren och lycklig över att få något så sällsynt som en anställning på en tidning. Helt i beroendeställning till en äldre man som dessutom var gift, respekterad och aktad i den lilla staden.

Låter inte det välbekant så här i metoo-tider? Borde inte manusförfattarna tystnat lite före tagning och tänkt efter?

Vad hade Astrid att sätta emot en äldre man, utan att bli av med jobbet och skämma ut familjen? Hur kunde hon undvika ovälkomna närmanden på en arbetsplats där det bara var han och hon?

Kanske hade Astrid Lindgren haft något att berätta för oss om hon funnits bland oss när #metoo spreds över världen?

Om den ”fria tolkningen” i filmen Unga Astrid, som skildrar en passionerad men förbjuden kärlek, egentligen borde ha handlat om ett övergrepp i det verkliga livet – ja, då är det en skam, och ytterligare ett övergrepp, att den överhuvudtaget gjordes.

För vad är det som säger att inte min ”fria tolkning” är minst lika trolig som den som kanske får en guldbagge på Guldbaggegalan.

Varför är det ingen som har tänkt på det?

Det man inte kan skämta om är inte heller värt att tas på allvar ..

.. är ett citat från en okänd källa. Men en del saker som kanske går att skämta om – om än väldigt försiktigt – är också värda att ta på fullt allvar.

Så, om ni inte läser något annat i dag så rekommenderar jag att ni i alla fall läser Erik Helmersons ledarkrönika i DN.

Det är kanske inte Erik Helmersons egna ord som är så läsvärda, utan hans reaktion på den nyligen bortgångne författaren Amos Oz sista bok ”Kära fanatiker”.

Den första frågan som infinner sig är, varför har ingen sett och skrivit om det här tidigare? Amos Oz första hyllade bok ”Kära fanatiker” gavs ju ut redan 2006?

Har våra journalister blivit mindre rädda nu? Mindre fanatiska?

”När Amos Oz dissekerar fanatismens natur blir igenkänningen total. Det är ju Sverige av i dag han beskriver”, skriver Erik Helmerson. ”Har verkligen Landet Kompromiss Och Konsensus förvandlats till en arena för fanatiker?”

Fortsättningen gör att jag drabbas av en sådan där aha-känsla som bara infinner sig när någon hittar de ord och det sammanhang som du själv förgäves har sökt efter under en lång tid.

Jag kan nästan inte låta bli att citera hela ledarkrönikan i sin helhet, men eftersom det inte är tillåtet nöjer jag mig med ett citat .. ”Fanatikern avskyr samtal, avskyr pauser, avskyr humor, avskyr allt som slår in en spricka där tvivel kan sippra in genom tvärsäkerhetens och självrättfärdighetens betong”.

Visst känner ni igen er, oavsett vilken sk ”sida” ni står på? Det är ju precis så det ser ut i Sverige i dag. Ett land där fanatismen hyllas på toleransens bekostnad.

Jag kan inte låta bli att tycka att de farligaste människorna i landet i dag är de som sprider och göder motsättningar, hat, avsky och självrättfärdighet för att tysta alla försök till samtal, ifrågasättanden och tvivel.

Det är en känsla, grundad i rädsla och maktlystnad, som kommer uppifrån och sipprar nedåt när ledarna för ett land förvandlats till enögda fanatiker som enbart omger sig med likasinnade medan de fördömer oliktänkande.

Jag är ärligt talat mer oroad av och rädd för dem som sitter och ackorderar om regeringsmakten just nu än för klimathotet som hotar i framtiden. Ska vi hitta lösningar på det senare är vi tvungna att byta ut de förstnämnda, för fanatiker löser inga problem utan skapar bara nya.

Så frågan är väl inte vem som ”vinner” regeringsmakten utan om de kommande åren kommer att vara en fortsatt vandring på fanatismens väg, eller om det finns en väg, ”ett ord, ett argument, ett tankefrö” som kan leda till något annat?

SvD - Sveriges mörka själ

SvD - Med pennan mellan vridna fingrar

Gott Nytt År 2019?

 Det är inte ofta jag hoppas att jag har fel, men när det gäller år 2019 hoppas jag verkligen att jag kan få anledning att kalla mig själv för foliehatt och olyckskorp nästa år vid den här tiden.

Men, vem vet, kanske våra folkvalda politiker plötsligt utvecklar någon form av ryggrad och kommer till insikt om vad som är meningen med de uppdrag som skattebetalarna avlönar dem för att utföra? Kanske lättar lågtrycket som så länge vilat över kultur, företagsamhet och kreativitet och kvävt alla personliga, galna, roliga, unika och oförutsägbara medmänniskor?

Vi kanske går en ljus och hoppfull tid till mötes? En tid då humor och skämt inte bara har som mål att locka fram ett hånskratt riktat mot oliktänkande utan mer är ett tecken på frihet, glädje och livslust?

Vi kan ju alltid hoppas.

Men innan vi har facit i handen är det ju tradition att avge någon form av nyårslöfte.

I år lovar jag mig själv att försöka leva lite mer som katten .. den förskräcklige Siamesen Maurice.

Under det kommande året lovar jag att bejaka mig själv, min inre katt och min egen bekvämlighet genom att vara lat, krävande och självisk.

Om jag får svårt att sova eller vaknar mitt i natten ska jag högljutt kräva sällskap, kärlek och omtanke, samt att det omgående serveras en alldeles för tidig frukost. De bekvämaste platserna bör reserveras för mig och alla mina önskemål bör uppfyllas nästan innan jag har hunnit uttala dem.

Allt som finns åtkomligt ska också vara mitt och om jag känner mig försummad, ignorerad eller motarbetad är jag i min fulla rätt att högljutt protestera, riva sönder soffan, sprida toalettpapper över hela golvet eller – i värsta fall – ta till vapen och klösa fram några droppar blod.

Om jag vill gå ut och roa mig ska omgivningen genast se till att jag får den möjligheten. Om jag är trött ska jag vara fri att sova när, hur och var jag vill, även om det innebär att någon annan måste finnas till hands som förutsättning.

Som katt har jag hög integritet och tolkningsföreträde i alla lägen, är cool, kreativ, fri men också oerhört lättkränkt. Jag ska vara jämlikare än jämlik, ha minst lika stora rättigheter som dem som har mer, höras mest och alltid ha rätt till att dela frukterna av omgivningens hårda arbete.

Det förtjänar jag eftersom jag - som katt - är helt unik, trevligare, smartare och har fler rättigheter än alla andra, samt verkligen vet hur livet ska formas och levas för att passa just mig allra bäst.

Eftersom mitt välbefinnande ska vara målet som alla bör samarbeta för att nå, måste andra stå för de ekonomiska förutsättningarna. Att begära att jag ska bidra med både mål och medel, det vore ju helt ansvarslöst.

Jag har behov – andra har förmågan och skyldigheten att uppfylla dem!

Min kampsång som Katt ska hädanefter vara ..

Upp Katter uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå.

Det dånar uti rättens krater,

snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

Katt stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi vilja bli.

Jag kräver frihet från förtryck och krav för att kunna utvecklas och då är det väl inte mer än rätt och riktigt att jag får leva ut min nya personlighet det kommande året?

Eller är min dröm om en ny personlighet bara ett tecken på att jag har gett upp, förvandlats till vänstersocialist och måste flytta till de rätta kvarteren i huvudstaden för att kunna bejaka min inre katt?

Ett Gott Nytt År önskar jag alla som varit förutsättningen för den här bloggens överlevnad det senaste året.

2018 – året då samtalet tystnade.

De sista dagarna på året är det brukligt att göra någon slags sammanfattning av det gamla året och samtidigt uttala en förhoppning om att det nya ska bli bättre – eller åtminstone inte sämre.

Jag har läst igenom vad jag skrivit vid den här tiden under åren 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017 - och jag måste erkänna att jag blev lite deprimerad av att se hur jag har förändrats. Uppgivenheten och besvikelsen över samhällsklimatet och politikens tomma och innehållslösa ord blir allt tydligare år efter år och uppdateringarna har blivit allt färre.

Hur har det då varit 2018 - året då inte bara jag utan också många andra tappade tron på det öppna samtalet och mer eller mindre nöjde oss med att konstatera att det mesta handlar om behovet av och rädslan för att förlora makten.

I slutet av 2017 skapades #metoo för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor. Jag välkomnade verkligen den kampanjen, men blev fruktansvärt besviken när samtalet kapades av kulturens- och elitens kvinnor och mer eller mindre dödades med Lena Anderssons ord i DN: Lagen ska inte uppfostra oss till att allt sexuellt obehag är våldtäkt.

Sexuellt obehag! Tänk på de orden ett ögonblick. Det är tydligen något som i alla fall kvinnor bör räkna med eller stå ut med? 

Men i det här fallet handlar det inte alls om vilka kvinnor som helst utan om den dumma kvinnan som beklagar sig när frivilligt sex övergick till ett plågsamt övergrepp utfört av en av Lena Anderssons vänner – en fin kulturman som tydligen borde ha dömts efter samma måttstock som den man som friades från misshandel eftersom han kom från en sådan fin familj?

Till skillnad från kvinnorna som tydligen var en helt betydelselösa personer?

Lite sexuellt obehag borde hon alltså ha stått ut med? Men när hon faktiskt gjorde det och dessutom trodde på mannen när han försäkrade att det var en engångshändelse då gjorde hon fel igen, enligt Lena Andersson. För om hon hade varit en stark och ”riktig” kvinna borde hon ha tagit ansvar för hans handligar och räknat ut att han skulle ta alla tillfällen i akt till att bjuda på ytterligare sexuellt obehag – som hon då förväntades stå ut med? Av detta drar Lena Andersson slutsatsen att alla kvinnor som dels står ut med lite sexuellt obehag och sedan inte står ut med ytterligare lite sexuellt obehag, behöver både förmyndare och konstant beskydd?

Rädsla, okunnighet, dubbelmoral och dubbla måttstockar är ord som kännetecknar 2018.

Annie Lööf ägnade väldigt många ord till att förkasta den sk gymnasieamnestin för de afghanska ”pojkarna” – innan hon röstade för något som vänligast kan beskrivas som ett halvt ansvarstagande för en grupp som saknade skäl att vistas i landet. Gratis utbildning men inga bidrag eller bostäder – hur tänkte hon där?

I vår kommun fick det till följd att två före detta missbrukare, som tagit sig ur sina missbruk, skaffat sig jobb på en städfirma och varit och tittat på en lägenhet som kommunen beviljat dem – inte bara fick se några afghanska ”skolelever” flytta in i stället för dem utan också fick uppdraget att hjälpa de hjälplösa, fullvuxna ”pojkarna” med veckostädningen.

En lyx som rörelsehindrade äldre inte kan förvänta sig att få genom kommunens omsorg och som aldrig skulle ha beviljats en studerande ung man i en vanlig studentlägenhet.

Dubbelmoralen är också tydlig när det gäller kvinnosynen här och i andra länder. Magda Gads reportageserie om de omänskliga förhållandena som afghanska kvinnor – ibland inte mer än barn – lever under, berör och upprör alla. Men när det handlar om det ökande antalet våldtäkter och övergrepp utförda av män som formats av samma kultur är det inte riktigt lika berörande eller upprörande?

Valrörelsen 2018 handlade bara om en enda sak – Sverigedemokraterna. Stefan Löfven försökte få den att handla om ”en folkomröstning om välfärden”, men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Ingen regering har gjort så stora besparingar och negativa prioriteringar inom välfärdsområdet som den som tillträdde 2014. Att begära förnyat förtroende var optimistiskt i överkant men kompenserades av generösa bidrag – tagna från välfärdssektorn - till andra grupper som fick ersätta de gamla arbetarklassväljarna.

Valresultatet förvånade väl ingen – utom de närmast berörda som stod helt oförberedda inför det som de borde ha förberett sig för under fyra år?

Så nu sitter vi här och betraktar skådespelet som började med att den sk Alliansen röstade bort Stefan Löfven från statsministerposten med aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Sedan röstade Centern och Liberalerna ner Alliansens statsministerkandidat så att han inte skulle frestas att ta passivt stöd från Sverigedemokraterna för att genomföra den gemensamma allianspolitiken?

Därefter var det dags för Alliansspöket att återuppstå och ta hjälp av Sverigedemokraterna för att rösta ner Stefan Löfven igen ..

.. och nu handlar det tydligen om vilka som ska rösta ner vem av dem som redan röstats ner i nästa omröstning och om den som inte blir nerröstad kan bilda en regering utan att bli nedröstad i ytterligare en omröstningsrunda, helst utan hjälp av Sverigedemokraterna, typ?

En gång skrev jag om språkets 28 bokstäver ..

Det behövs inte mer än 28 bokstäver och en person som utnyttjar dem för att skapa panik på bostadsmarknaden eller börsen, misstänkliggöra en regering eller förvandla en lögn till en sanning. Eller tvärtom.

[ .. ]

Allt vi läser och skriver består av dessa 28 bokstäver som vi inte alls är rädda om utan tvärtom handskas ovarsamt och vårdslöst med, är inte det rätt märkligt?

Och inte kostar de någonting heller. Helt gratis kan vi använda dem till att håna, hota, misstänkliggöra, beundra, avguda och lovorda människor vi inte känner .. eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Men för det mesta använder vi dem till att uttrycka absolut ingenting.

Hade jag skrivit det i dag hade jag utelämnat orden - eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Att vi inte längre kan unna oss den lyxen är en förändring som i alla fall jag anser att maktspelarna på vänsterkanten får ta på sig ansvar för.

För när det utbryter ett vänster/högerrabalder mellan Helle Klein och Johan Ingerö ut på twitter om rätten till svenska traditioner och om hur det är mest korrekt att benämna skinkan som äts på julaftonen – Helgskinka eller Julskinka –finns det nog inget hopp för dem som öppet och förutsättningslöst vill diskutera mer angelägna frågor än vad vi ska kalla äggen vi äter på Påskaftonen – Helgägg eller Påskägg?

För att inte tala om dansen omkring den pyntade stången på Midsommaraftonen? Helgdans runt Helgstången?

Det här blev långt, bittert, uppgivet och ger inte alls en rättvisande bild av den person som jag egentligen är och vill vara, så det känns lite fel att avsluta med en Gott Nytt År-önskan.

I stället avslutar jag med ett citat från George Orwell och hoppas att humöret är lite mer på topp på själva nyårsaftonen ..

Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system.