Guldbaggar, Metoo och Astrid Lindgren.

Jag har inte sett filmen ”Unga Astrid” och jag tänker inte se den heller, även om den vinner aldrig så många guldbaggar.

Dels beror det på att jag inte tycker att det är rätt att

tolka en annan människas liv hur fritt som helst när familjen bestämt motsätter sig det, och dels för att jag misstänker att den passionerade kärlekshistoria som skildras egentligen var något helt annat.

Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman säger .. Hade mamma varit i livet hade hon aldrig uppmuntrat tillkomsten av denna film. Är det något jag vet, så är det just det. Hon hade känt en enorm ovilja. Vad hon skulle ha gjort med den oviljan kan jag inte svara på.

Hon berättar också om sin mammas flykt från skammen och Vimmerby .. Att det då ska ”skapas fritt” kring just den här tiden i Astrids liv, känns absurt. Mamma berättade inte för någon, inte ens för oss i familjen, hur hennes förhållande med Reinhold Blomberg hade varit. Då begriper ju var och en att det ska till mycket konstnärlig frihet för att över huvud taget kunna bli någon berättelse om unga Astrid. Den här filmen hade aldrig kunnat göras medan mamma levde.

Men det som tar emot mest är minnet av en intervju med Astrid Lindgren för länge sedan. Jag minns inte frågan men jag har för mig att det handlade om kärlek och kanske till och med frågan var om hon haft några andra kärleksrelationer än de två vi känner till – mannen bakom den oönskade graviditeten och mannen hon gifte sig med för att kunna ta hem sin son? Men jag minns innehållet i svaret fullständigt glasklart. Hon skrattade och sa ungefär ... att vet du vad, det där med passionerad kärlek och män har jag aldrig varit särskilt intresserad av.

Där och då - långt före metoo - såg jag den unga Astrid framför mig. Bara 16 år. Ung, naiv, oerfaren och lycklig över att få något så sällsynt som en anställning på en tidning. Helt i beroendeställning till en äldre man som dessutom var gift, respekterad och aktad i den lilla staden.

Låter inte det välbekant så här i metoo-tider? Borde inte manusförfattarna tystnat lite före tagning och tänkt efter?

Vad hade Astrid att sätta emot en äldre man, utan att bli av med jobbet och skämma ut familjen? Hur kunde hon undvika ovälkomna närmanden på en arbetsplats där det bara var han och hon?

Kanske hade Astrid Lindgren haft något att berätta för oss om hon funnits bland oss när #metoo spreds över världen?

Om den ”fria tolkningen” i filmen Unga Astrid, som skildrar en passionerad men förbjuden kärlek, egentligen borde ha handlat om ett övergrepp i det verkliga livet – ja, då är det en skam, och ytterligare ett övergrepp, att den överhuvudtaget gjordes.

För vad är det som säger att inte min ”fria tolkning” är minst lika trolig som den som kanske får en guldbagge på Guldbaggegalan.

Varför är det ingen som har tänkt på det?

Det man inte kan skämta om är inte heller värt att tas på allvar ..

.. är ett citat från en okänd källa. Men en del saker som kanske går att skämta om – om än väldigt försiktigt – är också värda att ta på fullt allvar.

Så, om ni inte läser något annat i dag så rekommenderar jag att ni i alla fall läser Erik Helmersons ledarkrönika i DN.

Det är kanske inte Erik Helmersons egna ord som är så läsvärda, utan hans reaktion på den nyligen bortgångne författaren Amos Oz sista bok ”Kära fanatiker”.

Den första frågan som infinner sig är, varför har ingen sett och skrivit om det här tidigare? Amos Oz första hyllade bok ”Kära fanatiker” gavs ju ut redan 2006?

Har våra journalister blivit mindre rädda nu? Mindre fanatiska?

”När Amos Oz dissekerar fanatismens natur blir igenkänningen total. Det är ju Sverige av i dag han beskriver”, skriver Erik Helmerson. ”Har verkligen Landet Kompromiss Och Konsensus förvandlats till en arena för fanatiker?”

Fortsättningen gör att jag drabbas av en sådan där aha-känsla som bara infinner sig när någon hittar de ord och det sammanhang som du själv förgäves har sökt efter under en lång tid.

Jag kan nästan inte låta bli att citera hela ledarkrönikan i sin helhet, men eftersom det inte är tillåtet nöjer jag mig med ett citat .. ”Fanatikern avskyr samtal, avskyr pauser, avskyr humor, avskyr allt som slår in en spricka där tvivel kan sippra in genom tvärsäkerhetens och självrättfärdighetens betong”.

Visst känner ni igen er, oavsett vilken sk ”sida” ni står på? Det är ju precis så det ser ut i Sverige i dag. Ett land där fanatismen hyllas på toleransens bekostnad.

Jag kan inte låta bli att tycka att de farligaste människorna i landet i dag är de som sprider och göder motsättningar, hat, avsky och självrättfärdighet för att tysta alla försök till samtal, ifrågasättanden och tvivel.

Det är en känsla, grundad i rädsla och maktlystnad, som kommer uppifrån och sipprar nedåt när ledarna för ett land förvandlats till enögda fanatiker som enbart omger sig med likasinnade medan de fördömer oliktänkande.

Jag är ärligt talat mer oroad av och rädd för dem som sitter och ackorderar om regeringsmakten just nu än för klimathotet som hotar i framtiden. Ska vi hitta lösningar på det senare är vi tvungna att byta ut de förstnämnda, för fanatiker löser inga problem utan skapar bara nya.

Så frågan är väl inte vem som ”vinner” regeringsmakten utan om de kommande åren kommer att vara en fortsatt vandring på fanatismens väg, eller om det finns en väg, ”ett ord, ett argument, ett tankefrö” som kan leda till något annat?

SvD - Sveriges mörka själ

SvD - Med pennan mellan vridna fingrar

Gott Nytt År 2019?

 Det är inte ofta jag hoppas att jag har fel, men när det gäller år 2019 hoppas jag verkligen att jag kan få anledning att kalla mig själv för foliehatt och olyckskorp nästa år vid den här tiden.

Men, vem vet, kanske våra folkvalda politiker plötsligt utvecklar någon form av ryggrad och kommer till insikt om vad som är meningen med de uppdrag som skattebetalarna avlönar dem för att utföra? Kanske lättar lågtrycket som så länge vilat över kultur, företagsamhet och kreativitet och kvävt alla personliga, galna, roliga, unika och oförutsägbara medmänniskor?

Vi kanske går en ljus och hoppfull tid till mötes? En tid då humor och skämt inte bara har som mål att locka fram ett hånskratt riktat mot oliktänkande utan mer är ett tecken på frihet, glädje och livslust?

Vi kan ju alltid hoppas.

Men innan vi har facit i handen är det ju tradition att avge någon form av nyårslöfte.

I år lovar jag mig själv att försöka leva lite mer som katten .. den förskräcklige Siamesen Maurice.

Under det kommande året lovar jag att bejaka mig själv, min inre katt och min egen bekvämlighet genom att vara lat, krävande och självisk.

Om jag får svårt att sova eller vaknar mitt i natten ska jag högljutt kräva sällskap, kärlek och omtanke, samt att det omgående serveras en alldeles för tidig frukost. De bekvämaste platserna bör reserveras för mig och alla mina önskemål bör uppfyllas nästan innan jag har hunnit uttala dem.

Allt som finns åtkomligt ska också vara mitt och om jag känner mig försummad, ignorerad eller motarbetad är jag i min fulla rätt att högljutt protestera, riva sönder soffan, sprida toalettpapper över hela golvet eller – i värsta fall – ta till vapen och klösa fram några droppar blod.

Om jag vill gå ut och roa mig ska omgivningen genast se till att jag får den möjligheten. Om jag är trött ska jag vara fri att sova när, hur och var jag vill, även om det innebär att någon annan måste finnas till hands som förutsättning.

Som katt har jag hög integritet och tolkningsföreträde i alla lägen, är cool, kreativ, fri men också oerhört lättkränkt. Jag ska vara jämlikare än jämlik, ha minst lika stora rättigheter som dem som har mer, höras mest och alltid ha rätt till att dela frukterna av omgivningens hårda arbete.

Det förtjänar jag eftersom jag - som katt - är helt unik, trevligare, smartare och har fler rättigheter än alla andra, samt verkligen vet hur livet ska formas och levas för att passa just mig allra bäst.

Eftersom mitt välbefinnande ska vara målet som alla bör samarbeta för att nå, måste andra stå för de ekonomiska förutsättningarna. Att begära att jag ska bidra med både mål och medel, det vore ju helt ansvarslöst.

Jag har behov – andra har förmågan och skyldigheten att uppfylla dem!

Min kampsång som Katt ska hädanefter vara ..

Upp Katter uti alla stater,

som hungern bojor lagt uppå.

Det dånar uti rättens krater,

snart ska utbrottets timma slå.

Störtas skall det gamla snart i gruset.

Katt stig upp för att slå dig fri!

Från mörkret stiga vi mot ljuset,

från intet allt vi vilja bli.

Jag kräver frihet från förtryck och krav för att kunna utvecklas och då är det väl inte mer än rätt och riktigt att jag får leva ut min nya personlighet det kommande året?

Eller är min dröm om en ny personlighet bara ett tecken på att jag har gett upp, förvandlats till vänstersocialist och måste flytta till de rätta kvarteren i huvudstaden för att kunna bejaka min inre katt?

Ett Gott Nytt År önskar jag alla som varit förutsättningen för den här bloggens överlevnad det senaste året.

2018 – året då samtalet tystnade.

De sista dagarna på året är det brukligt att göra någon slags sammanfattning av det gamla året och samtidigt uttala en förhoppning om att det nya ska bli bättre – eller åtminstone inte sämre.

Jag har läst igenom vad jag skrivit vid den här tiden under åren 2010, 2011, 2012, 2013, 2014, 2015, 2016, 2017 - och jag måste erkänna att jag blev lite deprimerad av att se hur jag har förändrats. Uppgivenheten och besvikelsen över samhällsklimatet och politikens tomma och innehållslösa ord blir allt tydligare år efter år och uppdateringarna har blivit allt färre.

Hur har det då varit 2018 - året då inte bara jag utan också många andra tappade tron på det öppna samtalet och mer eller mindre nöjde oss med att konstatera att det mesta handlar om behovet av och rädslan för att förlora makten.

I slutet av 2017 skapades #metoo för att uppmärksamma hur omfattande sexuella trakasserier är mot kvinnor. Jag välkomnade verkligen den kampanjen, men blev fruktansvärt besviken när samtalet kapades av kulturens- och elitens kvinnor och mer eller mindre dödades med Lena Anderssons ord i DN: Lagen ska inte uppfostra oss till att allt sexuellt obehag är våldtäkt.

Sexuellt obehag! Tänk på de orden ett ögonblick. Det är tydligen något som i alla fall kvinnor bör räkna med eller stå ut med? 

Men i det här fallet handlar det inte alls om vilka kvinnor som helst utan om den dumma kvinnan som beklagar sig när frivilligt sex övergick till ett plågsamt övergrepp utfört av en av Lena Anderssons vänner – en fin kulturman som tydligen borde ha dömts efter samma måttstock som den man som friades från misshandel eftersom han kom från en sådan fin familj?

Till skillnad från kvinnorna som tydligen var en helt betydelselösa personer?

Lite sexuellt obehag borde hon alltså ha stått ut med? Men när hon faktiskt gjorde det och dessutom trodde på mannen när han försäkrade att det var en engångshändelse då gjorde hon fel igen, enligt Lena Andersson. För om hon hade varit en stark och ”riktig” kvinna borde hon ha tagit ansvar för hans handligar och räknat ut att han skulle ta alla tillfällen i akt till att bjuda på ytterligare sexuellt obehag – som hon då förväntades stå ut med? Av detta drar Lena Andersson slutsatsen att alla kvinnor som dels står ut med lite sexuellt obehag och sedan inte står ut med ytterligare lite sexuellt obehag, behöver både förmyndare och konstant beskydd?

Rädsla, okunnighet, dubbelmoral och dubbla måttstockar är ord som kännetecknar 2018.

Annie Lööf ägnade väldigt många ord till att förkasta den sk gymnasieamnestin för de afghanska ”pojkarna” – innan hon röstade för något som vänligast kan beskrivas som ett halvt ansvarstagande för en grupp som saknade skäl att vistas i landet. Gratis utbildning men inga bidrag eller bostäder – hur tänkte hon där?

I vår kommun fick det till följd att två före detta missbrukare, som tagit sig ur sina missbruk, skaffat sig jobb på en städfirma och varit och tittat på en lägenhet som kommunen beviljat dem – inte bara fick se några afghanska ”skolelever” flytta in i stället för dem utan också fick uppdraget att hjälpa de hjälplösa, fullvuxna ”pojkarna” med veckostädningen.

En lyx som rörelsehindrade äldre inte kan förvänta sig att få genom kommunens omsorg och som aldrig skulle ha beviljats en studerande ung man i en vanlig studentlägenhet.

Dubbelmoralen är också tydlig när det gäller kvinnosynen här och i andra länder. Magda Gads reportageserie om de omänskliga förhållandena som afghanska kvinnor – ibland inte mer än barn – lever under, berör och upprör alla. Men när det handlar om det ökande antalet våldtäkter och övergrepp utförda av män som formats av samma kultur är det inte riktigt lika berörande eller upprörande?

Valrörelsen 2018 handlade bara om en enda sak – Sverigedemokraterna. Stefan Löfven försökte få den att handla om ”en folkomröstning om välfärden”, men det var naturligtvis dömt att misslyckas. Ingen regering har gjort så stora besparingar och negativa prioriteringar inom välfärdsområdet som den som tillträdde 2014. Att begära förnyat förtroende var optimistiskt i överkant men kompenserades av generösa bidrag – tagna från välfärdssektorn - till andra grupper som fick ersätta de gamla arbetarklassväljarna.

Valresultatet förvånade väl ingen – utom de närmast berörda som stod helt oförberedda inför det som de borde ha förberett sig för under fyra år?

Så nu sitter vi här och betraktar skådespelet som började med att den sk Alliansen röstade bort Stefan Löfven från statsministerposten med aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Sedan röstade Centern och Liberalerna ner Alliansens statsministerkandidat så att han inte skulle frestas att ta passivt stöd från Sverigedemokraterna för att genomföra den gemensamma allianspolitiken?

Därefter var det dags för Alliansspöket att återuppstå och ta hjälp av Sverigedemokraterna för att rösta ner Stefan Löfven igen ..

.. och nu handlar det tydligen om vilka som ska rösta ner vem av dem som redan röstats ner i nästa omröstning och om den som inte blir nerröstad kan bilda en regering utan att bli nedröstad i ytterligare en omröstningsrunda, helst utan hjälp av Sverigedemokraterna, typ?

En gång skrev jag om språkets 28 bokstäver ..

Det behövs inte mer än 28 bokstäver och en person som utnyttjar dem för att skapa panik på bostadsmarknaden eller börsen, misstänkliggöra en regering eller förvandla en lögn till en sanning. Eller tvärtom.

[ .. ]

Allt vi läser och skriver består av dessa 28 bokstäver som vi inte alls är rädda om utan tvärtom handskas ovarsamt och vårdslöst med, är inte det rätt märkligt?

Och inte kostar de någonting heller. Helt gratis kan vi använda dem till att håna, hota, misstänkliggöra, beundra, avguda och lovorda människor vi inte känner .. eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Men för det mesta använder vi dem till att uttrycka absolut ingenting.

Hade jag skrivit det i dag hade jag utelämnat orden - eller så kan vi använda dem till att föra öppna och förutsättningslösa samtal med varandra.

Att vi inte längre kan unna oss den lyxen är en förändring som i alla fall jag anser att maktspelarna på vänsterkanten får ta på sig ansvar för.

För när det utbryter ett vänster/högerrabalder mellan Helle Klein och Johan Ingerö ut på twitter om rätten till svenska traditioner och om hur det är mest korrekt att benämna skinkan som äts på julaftonen – Helgskinka eller Julskinka –finns det nog inget hopp för dem som öppet och förutsättningslöst vill diskutera mer angelägna frågor än vad vi ska kalla äggen vi äter på Påskaftonen – Helgägg eller Påskägg?

För att inte tala om dansen omkring den pyntade stången på Midsommaraftonen? Helgdans runt Helgstången?

Det här blev långt, bittert, uppgivet och ger inte alls en rättvisande bild av den person som jag egentligen är och vill vara, så det känns lite fel att avsluta med en Gott Nytt År-önskan.

I stället avslutar jag med ett citat från George Orwell och hoppas att humöret är lite mer på topp på själva nyårsaftonen ..

Det är en villfarelse att tro att man kan vara fri invärtes under ett diktatoriskt system.

Nu tändas tusen juleljus.

Det finns en trygghet i gamla traditioner, särskilt i tider när otryggheten breder ut sig.

För visst är det lite knepiga tider vi rör oss i nu? De gamla julsångerna bör helst sjungas bakom stängda dörrar för att inte röra upp känslorna hos dem som läser in ett underliggande budskap, julmaten bör vara så klimatsmart som möjligt och i år ska julklapparna vara så begagnade som möjligt.

De skrivna orden blir bara ängsligare och ängsligare och de som, i likhet med mig, har kort transportsträcka mellan tanke och handling, får svårare och svårare att uttrycka sig begripligt. En lite luddig fundering i en sakfråga kan orsaka upprörda åsikter om min personlighet och min rätt att överhuvud existera, min moral kan bli ifrågasatt av dem som anser sig ha en moraluppfattning som är mer högtstående än andras och i värsta fall kan några ogenomtänkta ord dra igång en angiverimobb som skickar upprörda mail till arbetsgivare, myndigheter, vänner och familjemedlemmar.

Under de senaste åren har kontakten med nya människor mer eller mindre känts som en promenad på ett minfält om samtalet halkar in på frågor som handlar om annat än vädret, hälsan … eller vädret.

Då är det skönt med några traditionsfyllda trygga dagar där ingenting kan gå fel.

Allt är som det alltid varit. En julgran hämtas in och kläs med det som alltid har varit i alla julgranar under alla år. Det äldsta som finns i vår gran är julkarameller som min mamma gjorde innan jag flyttade hemifrån ..

.. vi har julkulor som gör att hela granen ser ut som en provkarta på vad som varit ”inne” det senaste halvseklet och den här julen var vi till och med lite djärva och hängde dit en enhörning och en flamingo. 

Väl medvetna om att de finns som emojis, men totalt omedvetna om deras betydelse i det sammanhanget.

Kanske jag har tagit steget över till ”den mörka sidan” med det spontana inköpet?

I så fall blir det inte bättre av att vår gamle tomte Sven och hans vänner, Julbocken, de båda Rudolfarna, har fått sällskap av en tomte flamingo.

Vår adventsstake bör i alla fall vara helt godkänd med tidens mått mätt. En återanvänd trädgren med fyra ljus .. ett minne av en inspirerad slöjdlärare. Tomtarna på kakelugnskransen är också gamla vänner, kompisar från förskolan och stickade kärleksbevis från min mamma.

Över dörren har vi av någon anledning alltid en girlang och på väggen under de ärvda lampetterna SKA det bara hänga två kransar .. och eftersom vi alltid har haft det så har vi det i år igen.

I kylskåpet finns skinka, revbensspjäll, lax, sill och rökt dovhjort. I ugnen står årets sockerbomb .. den Glömda Kakan .. en enorm maräng som ska fyllas med jordgubbar och ätas med glass och vispgrädde.

I morgon gör vi rödbetstzatziki och ägghalvor .. och så är det hela klart!

Men nu glömmer jag ju det viktigaste av allt!

Julkrubban, som symboliserar meningen med hela grejen. Den är väldigt viktig för oss eftersom Dottern bär på ett julkrubbetrauma sedan en av våra hundar åt upp Jesusbarnet en minnesvärd julafton. Som tur var hade hon ett dockskåp med en reserv-Jesus, den lille Werner, som arbetat som standin i över 30 år.

Några år senare insåg Dottern att hela kalaset egentligen var ett födelsedagskalas för Jesus/Werner och från den dagen har vår krubba också ett bord .. tillverkat av morfar till dockskåpet .. och en tårta av cernitlera. Särskilt tårtan är väldigt viktig för vår familj.

Traditioner är ett försök att hindra det oväntade från att hända .. är ett citat från en okänd källa och nu önskar jag er alla ..

En LUGN, SKÖN OCH GOD JUL

.. samt hoppas att ni firar jul på ett traditionellt och säkert sätt, som förhindrar ovälkomna överraskningar, åtminstone under de närmaste dagarna.

Tack för att ni finns!

”Som en böld i ändan på en cykelsemester” ..

.. så ser Maken på Annie Lööfs roll i regeringsbildningsprocessen, även om han beskriver kroppsdelen i fråga på ett mer .. hmm .. folkligt sätt.

Det är nog inte otroligt att de andra partiledarna och talmannen, med undantag för Jan Björklund, ser det hela på samma sätt.

Men Andreas Norlén är en lugn och balanserad man som aldrig skulle uttrycka sig på det viset, än mindre tänka så vulgära tankar.

Hans åsikt är att .. ”ett extraval skulle kunna skada svenskarnas förtroende för politiken och att regeringsbildningsprocessen har pågått länge, alldeles för länge, men den är inte oändlig. Senast den 23:e januari är det slut”.

När jag hör det rör det mitt modershjärta och trots att risken är överhängande att han har fel och att hela rörigheten börjar om redan den 24:e januari, vill jag trösta och säga ..

Lilla vän, oro dig inte för att ett extraval ska skada väljarnas förtroende för politiken. Det förtroendet går nog inte att skada mer än vad förra valets DÖ-överenskommelse, den rödgröna regeringstiden, årets valrörelse och de senaste tre månadernas velande redan har gjort.

Ta det lugnt, fira jul med dina närmaste och låt de vilsna partiledarna cykla vidare under sin jullovssemester - med Annie Lööf strategiskt placerad där det gör som minst ont.

En månads betald julledighet ..

.. för att eventuellt fundera fram en lösning på ett problem, där förutsättningarna var klara redan förra året vid den här tiden och som förväntades vara löst redan före sommarsemestern – det kallar jag för ett generöst erbjudande.

Det finns nog bara en enda arbetsplats där oförmåga och inkompetens belönas så furstligt.

Vi andra vanliga dödliga hade förmodligen stått till arbetsmarknadens förfogande redan innan sommarsemestern var slut.

VARFÖR satsade jag inte på en politisk karriär redan i tonåren???

Tove Lifvendahl: Tålig, tåligare, talman.