Om du kallar människor för idioter – vad gör det dig till?

Att se sig själv som ett offer är rätt skönt ibland. För om allt som gör ont beror på en olycklig barndom, ett felaktigt val av partner, brist på stöd på jobbet .. då är det ju någon annans fel, samhällets fel eller olyckliga omständigheter bortom din kontroll.

Jag vet det eftersom jag har mina stunder då jag mer än villigt grottar ner mig i självmedlidande och självömkan. Då är det plågsamt skönt att skylla alla misslyckanden och felval på Någon Annan och ha hur många och långa inre samtal som helst med denne Någon Annan . Men om jag klär mitt missnöje i ord och ställer Någon Annan mot väggen så faller allt som oftast alla mina klockrena argument till marken.

Någon Annan ser sällan saken från min sida? Svarar ALDRIG som h*n gjorde när jag tänkte ut anklagelsen? Denne Någon Annan brukar i stället ha en EGEN uppfattning om situationen .. och den är sällan densamma som min?

Men att lida i tysthet är som att ta ett offerbad där all energi går åt till att skapa ursäkter och skuld. Det är varmt, skönt, kladdigt, bekvämt .. och förödande passiviserande.

Om jag googlar på vad som kännetecknar ett offer hittar jag ..

"Så länge du fortsätter att skylla dina misslyckanden och din livssituation på andra människor förblir du oerhört maktlös och lägger dessutom över makten, ansvaret och initiativet i ditt liv på dessa personer som du kanske upplever som elaka och ondskefulla" ... och det är ju sant. Om jag är ett offer så blir jag totalt handlingsförlamad och har inte längre något ansvar för mitt eget liv. Det har jag ju lämnat över till andra.

Men eftersom jag också är något av ett kontrollfreak så brukar jag kravla mig upp ur offerbadet, borsta av mig och återta kontrollen över livet genom att acceptera att jag inte alltid kan ha rätt, att alla mina val hittills har varit mina egna och att jag faktiskt kan bestämma mig för att vara lyckligt och nöjd med det jag har, i stället för att vara olycklig och sörja över det jag aldrig haft eller kommer att få.

Men det brukar ta ett tag.

Jag är inte ensam om att dra på offerkoftan någon gång då och då. Maken har också sina perioder och eftersom vi levt tillsammans rätt länge nu så är det lika tydligt för honom som för mig när det är dags. Tack och lov så har det aldrig inträffat att vi klivit in offerrollens handlingsförlamning samtidigt.

Så medan en av oss sitter tyst och frossar i självmedlidandets inre monolog, så brukar den andre hålla sig undan, till situationen får sådan slagsida att den blir löjlig, rolig och självkritisk.

Jag har också flera vänner som jag har ett gemensamt Träsk tillsammans med. Vi vet hur den andre mår bara genom att fråga:

Läget?

Lera till vristerna!

Så pass. Grattis!

eller ..

Läget?

Jag har bara näsan över ytan.

Ta det bara lugnt, du kommer inte längre ner för du står på mig.

Träsket har blivit en scen där vi kan spela ut offerrollen och bli förstådda utan att behöva gå in på detaljer som handlar om närstående. Det är rätt roligt och uppiggande också, ska jag erkänna. Bättre än terapi eller något annat.

För kännetecknet för ett äkta offer är att h*n inte direkt lockar till skratt.

Men jag känner några som lever hela sina liv med offerkoftan så hårt knäppt i halsen att de knappt kan andas ..

"Ett offer blir offrat och det är maktlöst. Ett offer har inga valmöjligheter. Ett offer är handlingsförlamat. Ett offer skyller allt på andra och annat. Ett offer använder sig flitigt av ursäkter"

De som lever tillsammans med ett kroniskt offer måste ha det för jävligt rent ut sagt. Även om det kanske bara är en hund eller katt som finns i närheten och får bära skulden för att vara hinder för en människas välmående eller hela liv?

I en familj kan alla familjemedlemmar .. utom offret .. känna sig misslyckade och fel, bara för att den som bär offerkoftan är den som lagt rabarber på sanningen, verklighetsbilden och värdegrunden.

Värst måste det väl ändå vara om en hel regering klär sig uniformt i offerkoftor av samma färg och skyller alla "utmaningar" och misslyckanden på allt och alla som inte följer samma sanning, verklighetsbild eller värdegrund.

Vad säger då Google om hur offer ska kunna ta sig ur sitt martyrskap?

Ta ansvar.

Gör något.

Gnäll inte!

Lös det!

Sluta klaga och gnäll och försök förändra situationen.

Lösningsorientering är maktfullt och motsatsen till offerrollen.

Sluta prata illa om andra människor.

Lätt sagt men svårt att göra. Särskilt om det handlar om en hel grupp människor som inte har något annat gemensamt än just produktionen av offerkoftor och gemensamma offerbad.

Men de kan ju alltid börja med att fundera över inläggets första citat och dagens rubrik .. Om du kallar människor för idioter – vad gör det dig till?

Morrhår